Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ELISABETH BUMILLER
Washington
Powell uttalar sig inte bara till stöd för det andra
partiets kandidat utan försöker också omforma
sitt eget eftermäle, som han anser ha fläckats av hans
tjänst under president George Bush.
Powells stöd till Obama, som kom efter flera månader
av samtal mellan Powell och Obama om en rad utrikes- och inrikespolitiska
frågor, speglar Powells besvikelse över det republikanska
partiet. Han tycker att partiet har blivit alldeles för konservativt
under Bush och senator John McCains kampanj har skadat Amerikas
rykte i världen. I detta avseende underblåser Powells
kommentarer den allt intensivare debatten om det republikanska
partiets inriktning efter Bush.
”Jag har lite synpunkter på partiets vägval de
senaste åren”, sade Powell till Tom Brokaw i tv-programmet
”Meet the Press” i NBC. ”Partiet har dragit mer
åt höger än vad jag gillar”, sade Powell,
som också påpekade att ”det republikanska partiets
och McCains ”hållning har blivit mer och mer inskränkt”.
Enligt Powell är det en viktig uppgift för nästa
president att reparera USAs skadade rykte i världen.
Företrädare för både det republikanska
och det demokratiska partiet har diskuterat betydelsen av Powells
uttalade stöd till Obama, och den allmänna meningen
är nog att Powells agerande säger mindre om Obama och
McCain än om Powell, som för 13 år sedan själv
funderade på att kandidera i presidentval.
När Powell meddelar att han kommer att rösta på
Obama tar han definitivt avstånd från Bush, som hoppas
på en republikansk seger nästa månad så
att hans strategi för Irak kan fullbordas. Irak är den
fråga som mer än någon annan kommer att bli avgörande
för Bushs eftermäle.
Powells roll i genomdrivandet av invasionen i Irak har blivit
avgörande även för hans plats i historien, även
om han ofta kolliderade med sina kolleger i regeringen om hur
Irakpolitiken skulle genomföras. När Powell nu sluter
upp bakom Obama, som från början motsatte sig Irak,
tycks han ta definitivt avstånd från de hökaktiga
elementen i det republikanska partiet och försöka ändra
omvärldens syn på hans roll i kriget.
En viktig faktor i Powells beslut verkar vara Obamas försiktiga
inviter till den f d utrikesministern. De senaste månaderna
har de båda haft ett möte öga mot öga och
ett halvdussin telefonsamtal, som alla har initierats av Obama.
En vän till Powell berättar att Obama bad Powell om
råd innan han i juli reste till Europa och Mellanöstern,
och han har också diskuterat Irak, Iran och Nordkorea med
Powell samt utbildnings- och hälsovårdspolitik. Senaste
gången de talade med varandra var för ett par veckor
sedan, när de diskuterade den globala finanskrisen.
John McCain, som har varit god vän med Powell i ett par decennier,
talade senast med honom i juni.
Powell representerar för miljontals människor världen
runt, precis som Obama, den amerikanska drömmens många
möjligheter. Som son till invandrare från Jamaica,
född i Harlem och uppvuxen i South Bronx, tog Powell en akademisk
examen vid City University i New York varefter han steg snabbt
i graderna inom militären, som förmodligen är den
mest integrerade institutionen i Amerika.
Han blev militär assistent till försvarsminister Caspar
Weinberger 1983, nationell säkerhetsrådgivare till
President Ronald Reagan 1986 och generalstabschef under president
George Bush d.ä. under kriget i Persiska viken 1991.
1995 hade han funderingar på att kandidera i presidentvalet,
och enligt en god vän övervägde han också
att lämna det republikanska partiet och ställa upp som
oberoende. Men hans hustru, Alma, var orolig för hans säkerhet
och ogillade planerna. Slutligen meddelade Powell att han inte
tänkte ställa upp i valet 1996 ”därför
att jag inte känner mig kallad ännu”.
Powell hade en tumultartad period som utrikesminister under
Bushs första period. Han motarbetades ofta av vicepresident
Dick Cheney och försvarsminister Ronald Reagan under tiden
före Irakkriget. Powell hade mycket onda aningar om kriget
och varnade för att insatsen inte var kraftfull nog i fråga
om manskap, men han gick inte bara med på invasionen utan
var också den som lade fram administrationens argument för
att gå till krig i ett anförande inför FNs säkerhetsråd
i februari 2003.
Mycket av det han sade då byggde på falsk information
från CIA. Powell har kritiserats skarpt för detta framträdande,
även av Obama. Och enligt en företrädare på
utrikesministerposten, James A Baker III, var Powell ”den
ende som kanske kunde ha förhindrat kriget”.
Sprickorna i Bushs administration och motsättningarna
inom det republikanska partiet angående utrikespolitiken
märks tydligt i årets presidentvalskampanj. Powells
stöd till Obama speglar på många sätt klyftan
mellan å ena sidan de s k pragmatikerna, varav många
ser Irakkriget eller åtminstone genomförandet, som
ett misstag, och å andra sidan de nykonservativa, som spelade
en avgörande roll för att stärka argumenten för
ett krig.
Powell, som tillhör det pragmatiska lägret och har kritiserat
Bushadministrationens genomförande av kriget, påstås
anse att McCain har omgivit sig med fel sorts utrikespolitiska
rådgivare i presidentkampanjen.
McCain-kampanjens topprådgivare i utrikespolitik är
Randy Scheunemann, som har varit utrikespolitisk rådgivare
till f d senatorerna Trent Lott och Bob Dole och som har långvariga
band till den nykonservativa falangen i det republikanska partiet.
2002 grundade Scheunemann den hökaktiga Kommittén
för Iraks befrielse, och han var en entusiastisk anhängare
till Ahmad Chalabi, exilirakiern som var Pentagons favorit men
som däremot bemöttes med stor misstänksamhet från
utrikesdepartementet under Powells tid.
Powell har en del gott att säga om McCain också
(”som säkert kan bli en bra president”), men McCains
val av utrikespolitiska rådgivare hans syn på den
nationella säkerhetspolitiken faller inte i god jord hos
Powell.
I tv-intervjun med NBC fick Powell frågan om han kanske
väntar sig en roll i administrationen om Obama vinner valet.
Powell svarade: ”Jag har tjänat den amerikanska regeringen
i 40 år, och väntar mig inget nytt uppdrag eller någon
särskild ställning. Men har förstås alltid
ansett att om presidenten ber en om något så bör
man överväga det”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
