Tempus 2008 v 43

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43

Kollektivet röstade som presidenten ville

I det lilla, oljerika Azerbajdzjan var det presidentval i förra veckan, men det märktes knappt. I huvudstaden fanns inga kampanjbussar, inga banderoller, inga affischer och, faktiskt, inga kandidater värda namnet.

SABRINA TAVERNISE
Baku
Den allsmäktige, sittande presidenten, Iham Alijev, har rest land och rike runt för att sköta rikets affärer, men han har absolut inte fört någon kampanj, enligt hans parti. Oppositionen bojkottade valet med argumentet att regeringen har infört regler, som gör det omöjligt att konkurrera.

Vad är problemet? Ingen verkade bry sig. Azerbajdzjan, ett nyrikt land tack vare oljan, har haft världens snabbast växande ekonomi de senaste tre åren med en genomsnittlig tillväxt på 28 procent per år. Alla dessa pengar kommer inte folket till godo, men med en budget som blev tolv gånger större från 2003 till 2007 och en ekonomi som har blivit fyra gånger större under samma period är det många azerer, som tycker att Alijev bör få chansen att fortsätta.
Enligt det officiella valresultatet fick Alijev nästan 90 procent av rösterna.
I en del av världen, där ekonomiska katastrofer har saboterat människornas liv flera gånger de senaste 17 åren, är ekonomisk stabilitet ofta mer lockande än vaga uppfattningar om demokrati. Och även om Azerbajdzjan begår de vanliga postsovjetiska synderna mot demokratin (tre journalister är fängslade för regimkritiska skriverier och de flesta azerer håller med om att valkampanjerna favoriserar maktpartiet) är landet inte värre än de flesta och bättre än några.

Den 39-åriga affärskvinnan Aida Gulijeva, som kom tillbaka till Azerbajdzjan för fyra år sedan efter några år i Tyskland, berättar att hon röstade på Alijev, därför att hennes liv har blivit markant bättre. När hon ombeds ge ett exempel pekar hon på sig själv i platåskor, tjusig klänning och en lång guldkedja runt halsen. ”Det syns väl!”, säger hon.
Utbudet av kandidater i presidentvalet var tunt. Det fanns sex förutom Alijev, men de var politiska nollor, och få av de väljare, som intervjuades utanför vallokalerna, kunde identifiera någon av dem.
Kända oppositionspolitiker, som exempelvis professor Isa Gambar, som gjorde politisk karriär under Sovjetunionens sista år, hävdar att den azeriska demokratin har blivit sjaskigare ju rikare Azerbajdzjan har blivit. ”Vi fick inte framträda i tv och vi fick inte demonstrera”, säger Gambar, som påpekar att en lagändring i juni begränsade valkampanjen till bara 28 dagar. ”Det hade varit rent ut sagt dumt att delta i valet under sådana omständigheter”, säger han.

Men personer som sympatiserar med oppositionen påpekar att dess svaghet inte beror bara på den styrande klassens maktdominans. Oppositionen är nämligen splittrad, och den har inte lyckats föra fram en stark kandidat, som skulle kunna entusiasmera väljarna, understryker den politiske kommentatorn Rasim Musabajov. I en undersökning bland tusen personer, som han gjorde i januari, svarade 60 procent att de inte kände till någon oberoende politiker, som kunde anses ha kompetens att konkurrera med Alijev. ”Ur den aspekten var det inte tal om något egentligt val”, säger Musabajov.
Samma sak gällde förra gången 2003, när Alijev ställde upp första gången som oprövad, bortskämd son till den mäktige statsmannen Hejdar Alijev. Ilham Alijev fick då 77 procent av rösterna, ett resultat som ifrågasattes av oppositionen. I samband med detta val gick polisen till angrepp mot en stor demonstration, varvid en person dödades och ett dussintal skadades. Det satte punkt för diskussionen om huruvida valet hade varit rättvist eller ej.

Alijev har visat vad han kan under fem år vid makten, säger Musabajov, som hävdar att den unge presidenten är genuint populär.
Venera Samedova, en pensionerad fabriksarbetare, berättar att hon tycker att det mesta har blivit mycket bättre, exempelvis regelbunden busstrafik till förorten där hennes dotter bor. Många lediga jobb är också ett plus.
Centrala Baku kännetecknas av höga skyskrapor och nya vägar byggs runt och genom staden. ”Det är mycket lättare att hitta jobb numera, och vi arbetare mår bra”, säger Samedova.
Att alla mår bra är huvudmålet för Alijevs parti, Nya Azerbajdzjan. ”Om en man lämnar sin nya våning på morgonen, sätter sig i sin nya bil och kör på en ny väg till arbetet, röstar han naturligtvis inte på oppositionen”, påpekar Aydin Mirzazadeh, som var Alijevs kampanjledare. ”Vi kan inte hjälpa att vi hade en så stark kandidat”.
Den kommentaren får oppositionsledaren Gambar att skratta lite cyniskt. Tillväxten har, enligt honom, mer med oljan än med gott styre att göra. ”Om Alijev är så populär skulle han väl kunna tillåta öppna, hederliga val?”, säger Gambar.

Azerbajdzjans historia liknar många andra postsovjetiska samhällens. Den börjar i eufori med nya fri- och rättigheter men urartar snabbt i allmän huggsexa, korruption, ekonomisk hopplöshet och krig. Nu, 17 år senare, har människorna fått en cynisk inställning till demokrati, och de är så trötta på kaos att de föredrar stabilitet framför frihet.
”Folket har förlorat tron på demokrati”, säger Gambar. ”De tycker inte att deras röst har någon betydelse”.
Denna inställning delas av en sångare, som sitter sysslolös på en bänk i en park, där äldre män spelar domino. ”Det finns massor av pengar här i landet, men de kommer inte oss till godo”, säger han.
Alijevs parti snålade inte med pengar till partiets valsegerfest. Artister uppträdde på en scen som var dekorerad med ballonger i den azeriska flaggans färger, och unga människor dansade och jublade. Det var långt innan de första valresultaten hade tillkännagivits.
© 2008 TEMPUS/The New York Times