Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ERICH FOLLATH
Damaskus
Bashar al-Assad blir aldrig en karismatisk ledare som Barack Obama
eller en folkhjälte som Fidel Castro.
Syriens 43-årige ledare, f d ögonläkare, tvingades
in i politiken av sin far, och på den internationella scenen
verkar han lite stel och tafatt. När han framträder
offentligt vänder han ofta blicken mot något obestämt,
som om han egentligen inte alls vill ha med storpolitiken att
göra. Det verkar ibland som om han vill drömma sig bort
till sin läkarpraktik i London eller till något läkarseminarium.
Med käpprak rygg, som om han har svalt en blyertspenna, står
Syriens reslige president på den offentliga scenen och skiftar
kroppsvikten från det ena benet till det andra som en vilsegången
flamingo i maktens palats.
Insatt och listig
Nej, den som tror att Bashar al-Assad är en politisk lättviktare,
som manipuleras av sina rådgivare, eller en marginell figur,
som förlöjligas eller i bästa fall ignoreras av
världens stora ledare, misstar sig rejält. Syrien är
nämligen på väg att åter bli en regional
stormakt och Assad en makthavare att räkna med.
Detta sker tack vare storpolitiken, som just nu spelar Damaskus
i händerna på grund av Syriens speciella kontakter
med grannländerna Irak, Israel och Turkiet. Men det är
också tack vare Assad själv. Därför att när
strålkastarljuset, som han ogillar, slocknar och det blir
dags för överläggningar i en mindre krets, då
verkar Assad inte lika bortkommen och stel längre. Då
är han koncentrerad och insatt och framstår som en
listig strateg, som envist strävar mot sina mål och
inte gör några eftergifter förrän det är
absolut nödvändigt.
Alla svärmar runt Assad
Nyligen fick Damaskus besök av Karim Aga Khan IV, andligt
överhuvud för knappt 20 miljoner ismailiter (shiamuslimsk
gren), som lever huvudsakligen i Mellanöstern, Ostafrika,
Centralasien och på den indiska subkontinenten och ofta
tillhör samhällseliten. Denna shiitiska gren är
också en inflytelserik minoritet i Syrien, och Aga Khan
betraktas tack vare sina olika stiftelser som den största
privata bidragsgivaren och ledande företrädaren för
en moderat tolkning av Islam. Det är inte bara hans stora
förmögenhet utan också hans personliga kontakter
med politiker och ledande industrimän i både väst
och öst, som gör honom till en uppskattad och respekterad
rådgivare. Det senaste året har han träffat Assad
fyra gånger.
Aga Khans besök var bara en av Assads många träffar
med ledande världspolitiker och samhällsledare. Syriens
president är faktiskt ganska omsvärmad på den
internationella scenen.
I mitten av juli besökte han EUs Medelhavsmöte på
inbjudan från Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, och
därefter deltog han i nationaldagsfirandet i Paris som ”hedersgäst”,
varvid han passade på att prata med den tyska förbundskanslern.
I början av augusti reste Assad till Teheran för att
diskutera den upptrappade kontroversen rörande Teherans atomprogram.
I slutet av augusti, efter den ryska militärens intervention
i Georgien (som han ansåg vara riktig), avlade han ett statsbesök
i Moskva och förhandlade med president Dimitrij Medvedev
om utbyggnaden av en rysk marinbas i Syrien samt om köp av
moderna vapensystem.
Från underrättelsekällor antyds att Syrien överväger
att installera ballistiska robotar som direkt svar på Washingtons
missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien.
Internationell comeback
Israelerna reagerar naturligtvis med oro på Syriens planerade
vapenköp, men de har inte avbrutit förhandlingarna med
Damaskus under turkisk medling. Från dessa överläggningar
rapporteras faktiskt påtagliga framsteg. Syriens främsta
mål med förhandlingarna är att få tillbaka
Golanhöjderna, som Israel ockuperade efter sexdagarskriget
1967. I gengäld skulle Syrien kunna erbjuda en fredspakt
eller till och med ett erkännande av den judiska staten.
Det är egentligen bara amerikanerna som (tills vidare) inte
kurtiserar Syrien. Bush-Cheneys regering, som likställer
Syrien med skurkstaterna Iran och Nordkorea, har inte längre
orken att göra en helomvändning i förhållandet
till Syrien. De ekonomiska sanktioner, som Washington införde
2003, är fortfarande i kraft.
Men demokraternas presidentkandidat, Barack Obama, har erbjudit
Syrien villkorslösa förhandlingar om han vinner.
Assad gör hur som helst en uppseendeväckande comeback
på den internationella scenen just nu, framför allt
om man tänker på de förödmjukelser som han
och hans land fick utstå för inte så länge
sedan. För mindre än ett år sedan var han paria.
I september 2007 bombade israeliska bombflygplan i strid mot internationella
normer en militäranläggning djupt inne på syriskt
territorium. Målet var en reaktor för framställning
av vapendugligt kärnbränsle, ett samarbetsprojekt mellan
Nordkorea, Iran och Syrien, hävdade angriparen. Syrierna
påstod att det var en konventionell militäranläggning,
men de avstod märkligt nog från skarpa protester och
hot om vedergällning.
Tog udden av mordfallet
Syrien betraktades allmänt som dåligt sällskap.
För bara några månader sedan stötte sig
både den tyske utrikesministern, Franz-Walter Steinmeier,
och hans kansler med Washington genom att föreslå att
man skulle börja förhandla med Assad.
Det, som stod i vägen, var bl a misstanken om att Syrien
hade låtit självmordsbombare slinka in i Irak för
att angripa amerikanska soldater där, vilket Assad förnekade.
Han kontrade med att inte ens USA förmår kontrollera
sin gräns mot Mexiko till hundra procent. En allvarligare
anklagelse mot Syrien var dock att Damaskus hade varit delaktig
i mordet på den libanesiske politikern Rafik Hariri i februari
2005.
FNs utredning av mordet, under ledning av den tyske riksåklagaren
Detlev Mehlis, konstaterade att högt uppsatta syriska politiker
var inblandade. Under den tyske åklagarens efterträdare
har utredningen fastnat, och nu har Assad tagit udden av det ännu
ouppklarade mordfallet genom att gå med på en eftergift.
Han är nämligen beredd att erkänna den libanesiska
staten, som Syrien hittills har betraktat som ett bihang, där
syriska agenter och militärer kunde härja fritt.
Nu har Assad erbjudit Beirut ett utbyte av ambassadörer –
förutsatt förstås att representanterna för
den mäktiga Hizbollahmilisen, finansierad av Syrien och Iran,
fick vetorätt i den libanesiska regeringen.
Man kan aldrig vara säker
Frågan är om Assad verkligen är en moderat kraft
i Mellanöstern. Har han förvandlats från uppviglare
till fredsstiftare på samma sätt som Saul, som enligt
den Bibeln förvandlades till Paulus på vägen till
Damaskus? Kan denne hittills auktoritäre ledare, som nu har
stärkts av utrikespolitiska framgångar, förvandla
sitt land till en mönsterdemokrati i Mellanöstern? Eller
förblir Assad en farlig motståndare?
I ett plyschklätt, tyst kafé i gamla stan, inte långt
från Omajjadenmoskén mitt i ”Orientens paradis”
och ”Alla städers brud”, som poeter och författare
har hyllat i alla tider, sitter läkaren Jassin al-Hadj Salih,
som säger att han älskar denna del av Damaskus.
Varje morgon vandrar han längs gatorna, njuter av doften
av kardemumma och nylagat kaffe, svalkan från de uråldriga
muarna och de smäckra minareterna.
Ingenting av detta är självklart för honom. Kanske
är det så för alla som har suttit halva vuxenlivet
i fängelse. Salih tillbringade ”exakt 16 år och
14 dagar bakom galler”.
Han säger att han inte tror att han kommer att gripas igen,
”men i Syrien kan man aldrig vara säker”, tillägger
han.
Damaskusvåren blev en besvikelse
Salih, som idag är 47, sympatiserar med vänstern, och
som ung försökte han skaka systemet med eldfängda
kommunistiska tal. Hafez al-Assad lät gripa honom 1980, och
i elva år satt han häktad utan att ha åtalats.
Slutligen dömdes han till 15 års fängelse, en
dom som förlängdes med ett år p g a ”dåligt
uppförande”.
Trots att han var märkbart försvagad efter fängelsetiden
fullbordade han sina medicinska studier och fann en livskamrat,
som också hade suttit i fängelse. Han, liksom många
andra oppositionella, hoppades mycket på ”Damaskusvåren”
2000, när Bashar tog över efter sin fars död och
lovade mera pluralism.
”Så naiva vi var”, säger Salih. Redan året
efter den nya ledningens tillträde började arresteringarna
på nytt. Nästan varje månad kallas Salih till
säkerhetstjänsten, som kritiserar honom för hans
regimkritiska artiklar i en libanesisk tidning.
”Det torteras inte lika mycket under Bashar som under hans
far”, säger Salih. Men någon politisk öppning
är det inte tal om, fortsätter han och pekar på
de senaste årens trakasserier mot regimkritiker, exempelvis
gripandet av den f d affärsmannen Riad Seif, som 2003 fick
ett tyskt människorättspris. Den cancersjuke Seif sitter
i fängelse sedan flera år tillsammans med andra medlemmar
i en oppositionsgrupp, som vågade offentliggöra ett
prodemokratiskt politiskt manifest. Salih undertecknade också
manifestet, och han undrar vad som gjorde att han uteslöts
från listan över dem som skulle gripas.
Folket är regimens gisslan
Det faktum att stadsbilden i Damaskus har förändrats
markant de senaste åren – nya internetkaféer,
västerländska produkter och många turister –
är bara en ytlig förändring, säger Salih.
Hans ambition är att åstadkomma grundläggande
förändringar, allt annat är ”ruttna kompromisser”.
Enligt honom är det syriska folket ”familjen Assads
gisslan”.
Också i Aleppo, en drygt 4 000 år gammal handelsmetropol,
världskulturarv och ändpunkt för en av den legendariska
Sidenvägens förgreningar, finns det en person som säger
sig veta vad syrierna egentligen vill ha: ”Religionsfrihet
och högre levnadsstandard är vad det handlar om”,
förklarar stormuftin, doktor Ahmed Badr al-Din Hassun, som
sitter och fingrar på ett radband.
Hassun är ledare för sunniterna, den trosgemenskap som
75 procent av syrierna tillhör. Den joviale stormuftin, som
skrattar mycket och gestikulerar livligt, studerade islam och
arabisk litteratur vid det ansedda Azharuniversitetet i Kairo,
men han vill verkligen inte betraktas som ”en upphöjd
lärd man, utan som en man av folket”. Det vill säga
hela folket: ”företrädare för alla religioner,
inklusive ateisterna”, säger han.
Muftin har inga fördomar; hans engelske tolk är armenisk
ortodox, hans närmaste rådgivare är romersk katolik.
Syrien må fortfarande vara en polisstat, men religionerna
umgås fritt med varandra, vilket inte kan sägas om
Libanon, påpekar Hassun.
Minoriteterna åtnjuter också särskilt skydd,
vilket kanske beror på att härskarfamiljen tillhör
en minoritetstro. Familjen Assads medlemmar är shiamuslimska
alaviter, som utgör tio procent av invånarna. Det radikala
muslimska brödraskapet, som upplevdes som ett stort hot av
pappa Hafez Assad och bekämpades med brutala metoder, är
idag bara en liten underjordisk grupp.
Presidentens samtalspartner
Idén med en gudsstat på jorden är mycket suspekt,
anser Hassun. Han tycker att stat och religion ska vara åtskilda
”i samhällen som bygger på rättigheter och
där muslimer, kristna och judar kan leva i fred med varandra”.
Innan han låter som en ärkepacifist vill muftin dock
lägga en sak till protokollet: Det stora problemet i Mellanöstern
är Israels ockupationspolitik och den upprörande orättvisan
mot palestinierna.
Hassun satt i det tandlösa syriska parlamentet i åtta
år. Trosfränder nominerade honom till stormufti, men
det var presidenten som utnämnde honom. Känner han sig
som ett språkrör för Assad? Absolut inte, svarar
han, även om han är överens med statschefen om
det mesta. Det finns dock alltid plats för lite kritik, tillägger
han.
Assad och stormuftin sammanträder flera gånger om året
mellan fyra ögon, och om det uppstår speciella problem
träffas de oftare. Frågor som ofta diskuteras, enligt
Hassun, är inflationen, korruptionen och arbetslösheten.
Stormuftin anser sig vara en moderniserare, och han vill öppna
landet mot omvärlden och locka utländska investerare.
”Men allt det där måste ske under ordnade förhållanden”,
säger han.
Farligt ämne
I den lilla hamnstaden Tartus, där fenicierna höll till
för mycket länge sedan, har Mohammed S en helt annan
sorts bekymmer. Denne internetjournalist försöker göra
efterforskningar på ort och ställe och samtidigt hålla
de lokala myndigheterna på avstånd. Han har valt ett
farligt ämne: de senaste politiska morden i Syrien. Det är
begripligt att Mohammed inte vill att hans efternamn ska visas
i pränt. Han arbetar under fara för sitt liv.
I februari dödades Imad Mughnija på öppen gata
i Damaskus av en bilbomb. I flera år hade det ryktats att
denne Hizbollahterrorist levde i Syrien under falskt namn och
ändrat utseende tack vare en operation. Det var uppenbart
att han hade skydd från högsta ort. Eftersom mordet
var så professionellt utfört riktades misstankarna
genast mot den israeliska underrättelsetjänsten. Mughnijas
namn stod högt på Mossads lista över efterlysta.
I början av augusti sköts på stranden nära
Tartus den syriske brigadgeneralen Mohammed Suleiman av en grupp
väpnade män, som anföll via havet och använde
ljuddämpade vapen. Suleiman, som tros ha varit chef för
ett hemligt syriskt vapenprogram, var nära förtrogen
med Assad. Han höll just på att förbereda en resa
till Teheran. Journalisten Mohammed S är nästan övertygad
om att israelerna var involverade i attentatet. Han tror sig emellertid
också kunna bevisa att upplysningar om exakt var de båda
mördade befann sig kom från någon i Assads omedelbara
närhet.
Är det inte lite väl magstarkt att påstå
att Assad skulle göra gemensam sak med israelerna? Och varför
skulle han göra det?
”Man kommer aldrig att kunna spåra dåden ända
till presidentpalatset, men motivet är ganska tydligt: Assad
vill göra sig av med de mest radikala i sin omgivning. Utöver
de båda mördade männen har han på ett mindre
definitivt sätt oskadliggjort sin svåger Assaf Shaukat,
som var chef för den hemliga underrättelsetjänsten.
Han sitter nu i husarrest. Ganska nyligen meddelade presidenten
också sina närmaste förtrogna att Hamasledaren
Khaled Mashal kommer att förvisas. Han kommer att flytta
sin bas från Damaskus till Khartoum i Sudan”.
Den rätta vägen
Shaukats husarrest bekräftas av västerländska diplomater
i Damaskus. Mashals bannlysning har ännu inte bekräftats,
men Mohammed S tror att det finns en stor plan bakom alltihop:
Assad uppfyller västs krav i utbyte mot miljardkrediter och
närmare relationer med EU. Om och hur planen ska offentliggöras
har presidenten inte bestämt ännu, enligt Mohammed S.
Hur tolkar Aga Khan dessa fascinerande, ofta motstridiga rykten,
som surrar i Syrien?
Ismailiternas andlige ledare reste runt i Syrien i sex dagar.
Han talade inför drygt 100 000 människor i Salamija,
som är ismailiternas religiösa högborg. Han undertecknade
avtal om skolor, sjukhus och spar- och kreditkassor, och han invigde
citadellet i Aleppo, som har restaurerats med hjälp av pengar
från hans organisation.
Han träffade också den syriske presidenten, som han
har känt i sju år, för tankeutbyte. ”Assad
har mognat som människa och politiker”, säger Aga
Khan. ”Västmakterna bör inte stöta bort honom,
och de bör respektera Syrien för vad det är, en
stor kulturnation”.
Men varför går de politiska reformerna så trögt?
”Assad vill till varje pris undvika instabilitet och kaos
internt. På det utrikespolitiska planet har han utökat
spelrummet betydligt”, svarar Aga Khan.
Är Syrien berett att försonas med Israel och etablera
diplomatiska förbindelser med ärkefienden? ”Ja,
folket skulle acceptera det redan idag. Jag tror att det dröjer
max två år innan vi är där”, säger
Aga Khan, som tror att Syrien har ”slagit in på den
rätta vägen”.
Inget är bestämt ännu
Men går det verkligen att demokratisera detta land internt
och få det att lossa på Teherans hårda grepp?
”Utan Egypten förs inga krig i Mellanöstern, utan
Syrien finns ingen fred”, sade USAs f d utrikesminister,
Henry Kissinger, en gång.
I början av september stärktes Assads internationella
position ytterligare när hans franske kollega, Nicolas Sarkozy,
besvarade Assads Parisbesök. Det var det första statsbesöket
i Damaskus av en så högt uppsatt västlig ledare
på fem år. Dagen efter Sarkozys besök kom även
den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och emiren
från Qatar. ”Väldigt givande samtal”, sammanfattade
Assad besöken och antydde ett närmande till väst
och en önskan om direktförhandlingar med Israel.
Men så länge ingenting är bestämt, har ingenting
hänt.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
