Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ROBERT F WORTH
Beirut
Många i den iranska oppositionsrörelsen förväntade
sig att revolutionens 31-årsdag i förra veckan skulle
inkludera en triumf för oppositionen, som hade utlyst gatudemonstrationer
och protestmöten i anslutning till revolutionsdagen.
Men dagen kom i stället att kännetecknas av självkritiska
utbrott från oppositionens sida. Det var en stor besvikelse
att så få människor vågade sig ut på
gator och torg för att stödja oppositionen, vilket till
stor del berodde på den massiva polisnärvaron.
Oppositionens ledare är nu i färd med att ut- och omvärdera
taktik och metoder i ett försök att hitta en ny katalysator
för den rörelse, som rullade fram med överraskande
stor kraft för bara åtta månader sedan efter
presidentvalet.
”Jag tror att misslyckandet har väckt insikt om att
det behövs debatter och taktiska analyser”, säger
en 26-årig kvinna i Teheran, som deltog i förra veckans
protester och många dessförinnan. Hon berättar
att den senaste stora protestaktionen, som ägde rum i samband
med Ashurahelgen i slutet av december och som blev våldsam,
”ledde till att många förlorade tron på
meningen med att bli misshandlad och demonstrera på gatorna”.
Många oppositionella misstänker att avsaknaden av tydligt
ledarskap och beroendet av exiliranier, som arbetar via internet,
gör att de oppositionella tvekar att agera nu. ”En proteströrelse
utan tydliga band till de egna ledarna är ingen rörelse”,
skrev en anonym bloggare under rubriken ”läxan från
11 februari”.
Det finns erkända oppositionsledare, inklusive den förre
presidentkandidaten Mir Hussein Mousavi och den religiöse
ledaren Mehdi Karroubi, men deras förmåga att arrangera
protestaktioner har visat sig begränsad, och deras trovärdighet
är låg bland yngre oppositionella, som inte tycker
att de är tillräckligt offensiva. Många andra
oppositionsledare har gripits och sitter fängslade.
Iranska hemsidor har i flera dagar varit fulla av kritik mot
oppositionsrörelsens sätt att agera och av frågor
om hur den ska gå vidare. En del säger att misslyckandet
förra veckan var en lärorik läxa, som borde motivera
rörelsen att bli mer disciplinerad och mogen.
En vanlig självkritisk punkt gällde den s k Trojanska-hästen-planen,
som spreds vida omkring via internet inför revolutionsdagen.
Tanken var att oppositionens medlemmar skulle klä sig konservativt
och försöka infiltrera massan av regimtrogna demonstranter,
varefter de på en given signal skulle ta av sig sina skjortor
och långa kappor och visa sina gröna kläder, som
är oppositionens symbol.
Men det som hände i verkligheten var motsatsen, enligt många
vittnen. Civilklädda regeringsanhängare lyckades identifiera
potentiella protestdemonstranter och snabbt tysta ned dem.
”Var fanns alla gröna i Teheran?” skrev Alireza
Rezaie på en populär blogg. Han hade själv tre
svar: 1: På internet där de läste om den Trojanska-hästen-planen.
2: På YouTube där de studerade ”aktionen”.
3: Chattande vid datorn om var de skulle träffas nästa
dag.
Många lade också skulden på oppositionella
i exil, som beskylldes för att vara verklighetsfrämmande
och planera orealistiska aktioner. En iransk journalist bosatt
i USA, Mohsen Sazegara, hade talat om att torsdagen 11 februari
skulle bli en dag som förändrade maktbalansen i Iran
för gott och jämnade vägen för en ”slutgiltig
aktion” mot regimen. Hans kommentarer fick stor spridning
på internet. Bloggaren Arash Sigarchi anklagar oppositionella
i exil för att framkalla alldeles för höga förväntningar
hos den inhemska oppositionen.
Andra var mer hoppfulla och påpekade att dagen visserligen
var en besvikelse för oppositionen, men den var ingen triumf
för regimen. Trots myndigheternas påstående att
upp emot 50 miljoner människor hade deltagit i firandet var
deltagandet märkbart mindre än förr om åren.
Och trots strikt övervakning och stor polisnärvaro på
platsen där Ahmadinejad höll sitt tal kunde man höra
ropen: Död åt diktatorn”.
En del oppositionsanhängare påpekade att det är
oundvikligt att vreden som väcktes av Ahmadinejads omval
förra året avtar med tiden. De menar att oppositionen
nu måste koncentrera sig på ekonomiska och sociala
frågor.
Nästa steg är emellertid oklart. ”Detta är
sanningens minut för oppositionen”, säger Iranexperten
Mehrzad Boroujerdi vid Syracuse University i USA. ”Somliga
kommer att förlora hoppet, andra kommer att peka finger,
men det viktigaste just nu är att hitta en väg framåt.”
© 2010 TEMPUS/The New York Times
