Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEFAN SIMONS
Paris
Temperaturen är under noll och över nejden vilar en
frostgrå himmel när president Nicolas Sarkozy anländer
till militärkyrkogården som ligger i anslutning till
Notre-Dame-de-Lorette i norra Frankrike. Presidenten har kommit
för att betyga en fransman sin vördnad. Fransmannen
heter Harouna Diop. Han var soldat och far till sex barn, född
i Senegal och bara 40 år gammal när han dödades
den 13 januari i Afghanistan. Afghanska rebeller sprängde
Diops pansarvagn i luften.
Harouna Diop var fransman, Harouna Diop var muslim,
säger Sarkozy där han står framför ett stort
fält fullt med vita kors. Han dog för Frankrike.
Sarkozys gravtal är ett försök att rädda ansiktet,
en retorisk manöver mitt under en hetsig debatt om nationell
identitet. Sedan månader tillbaka vidgas klyftorna i Frankrike
och de rasistiska övertrampen blir allt värre. Frankrikes
muslimer misstänkliggörs som aldrig förr.
Det handlar om republikens värderingar, den franska nationen,
burkan och frågan om vad Frankrike ska vara stolt över
och vad som är viktigt. Det handlar om allt det som förenar
fransmännen eller åtminstone gjorde det en gång
i tiden.
Personen som utlöste debatten står vid Sarkozys
sida på militärkyrkogården. Han är Eric
Besson, minister för invandring och nationell identitet.
Sin herres skamlöse tjänare, skrev tidningen
Nouvel Observateur, Frankrikes mest hatade man, skrev
veckotidningen Marianne. Presidenten påstås kalla
honom för mitt svärd.
Besson är en smart politiker, bär fläderbärsfärgad
skjorta och lila slips och pressar sina tio fingertoppar mot varandra
när han talar. När han ska fotograferas på sitt
kontor vill han flankeras av en panel med guldstuckatur och en
antik jordglob. Besson kallar sig patriot. Han gav nyligen ut
en bok som heter För Nationen. Den är en
litterär hyllning till fosterlandet Frankrike, som han älskar
och avgudar sedan barnsben. Den franske invandringsministern
föddes i Marrakesh i Marocko och var 17 år gammal när
han kom till Frankrike.
Det har gått drygt tre månader sedan ministern
initierade en konstruktiv diskussion i de mänskliga
rättigheternas ursprungsland. Han var övertygad
om att man hade låtit högerextremisten Jean-Marie Le
Pen ha monopol på definitionen av den franska nationen alldeles
för länge. Det var, enligt Besson, helt rätt att
starta en debatt, som redan förs i många av Europas
länder som en reaktion på det växande antalet
muslimer i Europa.
Det handlar om rättigheter och plikter och om acceptansen
av västerländska värderingar. Det är inte
bara i Frankrike som man överväger att förbjuda
burka och andra plagg som döljer ansiktet. Frågan är
aktuell även i Danmark och Italien, och i Schweiz förbjöd
man i december uppförande av minareter.
Det är emellertid mycket svårt att föra en saklig
diskussion i dessa frågor. Vid flera tillfällen har
den urartat i i diskrimineringsförsök. Aggressiva och
ibland rasistiska medborgare, politiker och journalister debatterar
hur synlig Islam får vara i den franska vardagen och hur
franska landets sex miljoner muslimer är eller borde vara.
På den hemsida, som Besson har öppnat för debatten
om nationell identitet, tvingades censorer efter kort tid städa
bort mängder av främlingsfientliga inlägg. På
de informationsmöten som ministeriet organiserar runt om
i landet uttrycker många medborgare farhågor för
arabisk dominans.
Borgmästaren i Marseilles deltog i ett sådant informationsmöte
och sade att han var glad över muslimerna i hans stad, men
inte över att de firade segern i en fotbollsmatch med att
vifta med algeriska flaggor i stället för franska. Besson
bad senare om ursäkt för sin partikamrats misstag.
Den socialistiska oppositionen beskyller Besson för att
med identitetsdebattens hjälp medvetet förtränga
Frankrikes allvarliga problem: budgetunderskott, arbetslöshet
och president Sarkozys ej infriade löften. Besson anklagas
för att med sitt fälttåg försöka hålla
alla viktiga frågor borta från den politiska dagordningen
inför regionvalen i mars.
Kritikerna känner minister Besson väl, eftersom han
tidigare var socialist. Så sent som i presidentvalskampanjen
2007 skrev han en pamflett om Sarkozy för presidentkandidaten
Ségolène Royals räkning. I pamfletten kallade
Besson sin nuvarande chef för en nyliberal amerikan
med franskt pass.
Men Besson blev oenig med socialisternas toppkandidat och vände
sitt parti ryggen. Han författade en avbön och erbjöd
sina tjänster åt de tidigare motståndarna. Av
allt att döma hjälpte han Nicolas Sarkozy att förbereda
sig för en stor tv-debatt, och i regeringspartiets interna
rollspel inför valkampanjens slutspurt spelade Besson Ségolène
Royals roll.
Det socialistiska lägret betraktar honom föga överraskande
som en förrädare.
I rollen som Sarkozys skyddsling orsakar han många rubriker.
Han finns överallt. Precis som Sarkozy på sin tid,
när han var inrikesminister 2002, har Besson beordrat total,
brutal utrymning av flyktinglägret i Calais inför kameror
och med hjälp av soldater i krigsmundering.
Besson är högljudd och provokativ som Sarkozy. Han angriper
misstänkta skenäktenskap, som ingås för att
en invandrare ska få automatiskt medborgarskap, han förföljer
illegala invandrare och under hans mandat har antalet avvisade
utlänningar slagit rekord. Han var också Sarkozys självklara
val när presidenten ville ha en person för att leda
kampanjen för den nationella identiteten. Besson är
nämligen f d socialist med rötter i Maghreb och dessutom
har han en tunisisk flickvän. En lämpligare person för
denna roll kan man inte tänka sig.
När Besson framträder i Paris säger han att han
ser det som sin uppgift att göra fransmännen stolta
över att vara fransmän. Han överväger till
och med att avkräva nya medborgare ett slags republikansk
pakt.
I invandringsdepartementets regi har det anordnats drygt 350 informationsmöten
för allmänheten, och till departementets debattsida
på internet har det kommit över 55 000 inlägg,
vilket enligt Besson speglar enorm popularitet.
Bessons debatt om identitet integreras med en annan stridbar
fråga: om muslimska kvinnor ska få bära burka
och niqab på allmän plats. Plagg av detta slag strider
mot de republikanska värderingarna, hävdar burkans motståndare.
Burkan är ett främmande föremål i den sekulära
republiken, som införde förbud mot huvudsjal i skolorna
redan 2004.
För ett par veckor sedan, samtidigt som Sarkozy och Besson
hedrade den döde, muslimske soldaten, föreslog en parlamentarisk
kommission att man skulle förbjuda bärande av
heltäckande slöja på alla offentliga platser.
Kvinnor i burka eller niqab ska vägras tillträde till
myndigheter, sjukhus, socialkontor, skolor och allmänna transportmedel.
Nu är det upp till nationalförsamlingen att förbereda
en lag om förbud.
Kommissionens uppdrag var att undersöka om burkan är
förenlig med kvinnans värde. Den egentliga frågan
är emellertid hur mycket Islam det sekulära Frank
rike orkar med. Jag tror att vi, för kvinnornas skull,
måste förbjuda burkan, säger Besson. Detta
krävde Sarkozy redan förra sommaren: Burkan är
inte välkommen på franskt territorium. Hans hustru,
Carla, satt bredvid och nickade instämmande.
Den statliga utredningskommissionen rådfrågade drygt
150 experter, man diskuterade om bärandet av burka är
en religiös plikt eller inte, och man diskuterade även
om man skulle kunna motivera ett förbud med att burkan är
en trafikfara. Men då hade man varit tvungen att inkludera
även cykelbud och andra yrkesgrupper som använder ansiktstäckande
huvudbonad.
Kommissionens ordförande, André Gerin, en kommunist
som har varit borgmästare i en förort till Lyon i 24
år, anser att muslimerna naturligtvis har rätt bosätta
sig i Frankrike. Men då måste de anpassa sig
till vårt samhälle, säger han.
Därmed är Gerin inne på samma linje som Besson,
den f d socialisten. Båda längtar tillbaka till ett
Frankrike som inte finns längre. Uppenbarligen delas deras
nostalgi av ganska många fransmän. Den franska tidningen
Le Monde betonar om och om igen att Frankrike inte kan bli som
det var på grund av alla invandrare, inklusive muslimer,
som har bosatt sig där med familjer och allt.
Sociologen Vincent Geisser säger: Burkadebatten i kombination
med diskussionen om nationell identitet medverkar till att praktiserande,
moderata muslimer radikaliseras. Ett burkaförbud skulle
bara leda till att de muslimska kvinnorna framställs som
offer, enligt Geisser.
Besson har förlorat kontrollen över debatten, och
de konservativa börjar frukta att hans fälttåg
för fransk identitet kanske gör större skada än
nytta. Det faktum att Besson dessutom har utnämnts till ställföreträdande
partiledare i konservativa UMP ogillas också av många.
Partiets strateger misstänker att användningen av extremhögerns
paroller kanske bara mobiliserar Nationella Frontens anhängare
i regionvalen.
Vid årsskiftet ändrade Sarkozy faktiskt tonen. Mycket
statsmannamässigt förespråkade han nationell enhet
och uppmanade sina landsmän att debattera utan att
splittra, utan att såra och utan att skapa klyftor.
Identitetsdebatten avslutades formellt i förra veckan, och
diskussionen om burkaförbud avbryts tillfälligt för
att återupptas efter valen. Till dess ska författningsdomstolen
pröva om ett förbud över huvudtaget är förenligt
med konstitutionen. Men frågan är om diskussionen upphör
officiellt bara därför att regeringen vill det. En annan
fråga är om den redan har åsamkat relationerna
mellan muslimska och icke-muslimska fransmän obotlig skada.
Vårt land kan inte tillåta att man stigmatiserar
muslimska medborgares religion, sade Sarkozy vid Harouna
Diops grav. Islam är idag många fransmäns
religion, fortsatte presidenten, varvid Besson lär
ha nickat instämmande.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel