Tempus 2008 v 37

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36

Sri Lanka försöker hitta en balans mellan rättigheter och vaksamhet

Tamilerna i Sri Lanka lever i rädsla och resignation.

RAVI NESSMAN
Colombo
Människor i den fattiga, tamildominerade delen av Colombo beskrev det som en fasansfull dag. Klockan var fem på morgonen en onsdag för ett par månader sedan, när polisen kom och började knacka på dörrar. De sökte igenom hundratals bostäder och tvingade tusentals män, kvinnor och barn att klä på sig och vandra genom de trånga gatorna, kantade av väpnade soldater, till en idrottsplats i närheten. I sex timmar hölls de där medan myndigheterna förhörde, fotograferade och filmade områdets invånare.
Men nästan ingen av dem som bor i området var förvånad över intrånget.

Medlemmar av den tamilska minoriteten i Sri Lanka berättar att polisräder, trakasserier och godtyckliga gripanden och till och med bortföranden har blivit rutin på senare år i takt med att våldet har ökat i det 25-åriga inbördeskriget mellan regeringen, som domineras av den singalesiska majoriteten, och de Tamilska Tigrarna, som kämpar för en oberoende, tamilsk stat i norra och östra Sri Lanka.
”De tror att alla som talar tamilska är terrorister. De försöker kontrollera oss”, säger Sanjeevi Ramiah, en av få invånare i Kimbulla Ela i Colombo som vågar berätta öppet om händelserna 2 juli i år.
Tamiler och människorättsaktivister klagar på polisens överdrifter, men de flesta är eniga om att rebellerna utgör ett mycket allvarligt hot mot öriket.
Tigrarna har beskyllts för senaste årets attacker, som har spridit skräck i huvudstaden. Ett bombattentat i juni mot en pendlarbuss dödade 21 människor två dagar efter det att en explosion mot en järnväg inne i staden missade ett passagerartåg med en hårsmån.
”Ingen hävdar att vi klarar oss utan säkerhetsåtgärder och kontroller”, säger Paikiasothy Saravanamuttu, vd för Centrum för Poliska Alternativ. ”Men vi måste på allvar försöka hitta en rimlig balans mellan demokratiska och mänskliga rättigheter å ena sidan och säkerhetsåtgärder å den andra. Det går inte att alienera en hel medborgargrupp”.

Undantagsregler, som förnyas varje månad av parlamentet, ger regeringen långtgående befogenheter att gripa och kvarhålla medborgare på obestämd tid.
För varje nytt attentat i huvudstaden ökar antalet vägspärrar och kontrollposteringar. Många tamiler klagar på att deras liv har blivit mycket besvärliga. Polisen tar för givet att de sympatiserar med rebellerna och eftersträvar ett hemland för etniska tamiler, och därför råkar tamiler speciellt illa ut vid kontroller och i samband med genomsökningar av exempelvis bussar.
Många grips rutinmässigt för mindre förseelser eller av ingen orsak alls, berättar invånare och människorättsgrupper. De som har flytt från kriget i norr, där rebellerna styr en de facto-stat, säger att de riskerar att gripas därför att de inte har registrerat sig hos polisen eller för att hysa övernattningsgäster utan polisens tillstånd.

I juni 2007 kördes fler än 300 tamiler bort från olika pensionat innan Högsta domstolen tvingade polisen att ta tillbaka beslutet.
Efter ett par bombdåd i november förra året grep myndigheterna drygt 2 000 tamiler i en massarresteringsvåg, vilket förekommer ofta efter stora terrordåd. Nästan alla släpptes efter några dagar efter massiv kritik mot tilltaget.
Omkring 200 tamiler har ”försvunnit” från huvudstaden de senaste åren, enligt Mano Ganesan, som företräder oppositionen i parlamentet och som leder en grupp som registrerar försvinnanden. Regeringen förnekar att den har något med försvinnandena att göra.
”Roten till det onda är den olösta etniska frågan”, säger Ganesan med referens till de historiska motsättningarna mellan de i allmänhet hinduiska tamilerna och de i huvudsak buddistiska singaleserna.
En singalesisk nationalistisk rörelse satte igång efter självständigheten från Storbritannien 1948. Inbördeskriget började 1983 efter 13 soldaters död i ett bakhåll och ett anti-tamilskt upplopp i huvudstaden, som enligt människorättsgrupper dödade fler än 2 000 människor.

Ministern Keheliya Rambukwella, som är regeringens talesman i försvarsfrågor, erkänner att tamilerna är föremål för speciell övervakning i Colombo, men det beror bara på att rebellerna, som dödar medlemmar av alla etniska grupper, brukar gömma sig bland den stora tamilska minoriteten i huvudstaden.
”Man får tåla vissa obehagligheter. Det handlar inte om diskriminering, utan det är för tamilernas eget bästa”, säger Rambukwella.
Tamilerna utgör 18 procent av Sri Lankas befolkning totalt, men i huvudstaden utgör de en tredjedel. De spelar en viktig roll i Colombo, där många tamiler är läkare, jurister eller skickliga affärsmän. Det finns också några tamilska ministrar, som exempelvis Rambukwella.

Tamiler i överklassen utsätts sällan för obehag, men majoriteten av tamilerna i Colombo är fattiga eller nästan fattiga, och de känner sig helt maktlösa i mötet med de singalesiska säkerhetsstyrkorna.
Majoriteten av tamilerna i Colombo har ingen som helst anknytning till Tamilska tigrarna, som har sin bas flera hundra kilometer norrut, eller till deras krig. Men många tamiler har ändå svårt att få jobb på grund av omgivningens misstankar, och en del slutar helt enkelt upp med att prata tamilska på tåg och bussar för att inte avslöja sin etniska tillhörighet.
Människorättsaktivisten Nimalka Fernando beskyller regeringen för ”etnisk profilering” och säger att dess agerande förstärker polariseringen i ett redan splittrat land.
Hon får mothåll av brigadgeneral Udaya Nanayakkara, som understryker att myndigheterna letar efter rebellagenter och vapengömmor i inte bara tamilska områden. ”Det finns många hot mot Colombo och dess omgivningar, och därför måste vi ständigt vara på vår vakt”, säger han.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune