Tempus 2009 v 50

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50

Ryssland kan hjälpa eller stjälpa hela systemet

Är det så att Ryssland kommer att avgöra om handeln med utsläppsrättigheter kommer att fungera? Många experter anser att detta system är ett av de viktigaste verktygen i arbetet med att minska utsläppen av farliga växthusgaser, och mycket tyder på att Ryssland har systemets framtid i sina händer.

JAMES KANTER
London
Detta beror på att många av Rysslands tunga industrier gick under på 1990-talet, vilket betyder att Ryssland har stora lager av ej utnyttjade utsläppsrättigheter. Denna oförtjänta skänk från ovan, som är ett arv av Kyotoprotokollets försök att hantera hotet om klimatförändring, är värd flera miljarder dollar. Om rättigheterna skulle säljas hastigt på den internationella marknaden skulle priset på den bräckliga utsläppsmarknaden kunna rasa ned mot noll.
Utan ett stabilt och rimligt högt pris på koldioxidutsläpp finns det ingen motivering att göra de många investeringar, som behövs för att sätta i gång övergången från en industri byggd på fossila bränslen till en industri byggd på förnybara energikällor i både utvecklade länder och utvecklingsländer.

Handel med utsläppsrättigheter bygger huvudsakligen på rättigheter som utfärdades eller såldes av regeringar till företag, som släpper ut koldioxid och andra gaser, som anses påverka klimatet. Företagen måste köpa rättigheter om de släpper ut mer än en specifik mängd. Företag kan tjäna pengar på att sälja rättigheter de inte behöver.
När världens regeringar sänker det totala utsläppstaket bör priserna på utsläppsrättigheter stiga. Anhängare till systemet hävdar att det fungerar när företagen föredrar att minska utsläppen framför att köpa dyra rättigheter. Ett företag kan antingen investera i ren teknik eller köpa rättigheter från ett företag eller en organisation, som har vidtagit åtgärder för att minska utsläppen eller absorbera växthusgaser från atmosfären och därför har ett överskott av utsläppsrättigheter.

Grundmodellen för detta system finns i Europeiska unionen, som uppmanar alla industriländer att etablera handelssystem till 2015 och tillväxtekonomier som Kina och Indien att införa dem till 2020. Ett liknande system diskuteras i USA.
Men även om det uppstår en global marknad för utsläppsrättigheter, hävdar många experter för att man inte ska förlita sig på att denna handel resulterar i så stora utsläppsminskningar som krävs för att hålla temperaturhöjningen inom de gränser som anses förhindra farliga klimatförändringar.
Miljöorganisationer påpekar att handeln med utsläppsrättigheter kanske bara inbringar en bråkdel av de pengar som en del fattiga länder hoppas på, vilket i så fall beror på att de rika länderna inte är beredda att sätta tillräckligt låga utsläppstak. Lägre tak skulle öka efterfrågan på s k kompensationsprojekt i uländerna. Det borde, enligt teorin, öka priset på utsläppsrättigheter, vilket skulle ge de säljande länderna mer pengar att investera i en framtida, global klimatskyddsfond.

Risken för att Ryssland dumpar sina utsläppsrättigheter är bara en av många utmaningar för handeln med utsläppsrättigheter, en handel som förväntas utgöra ekonomisk ryggrad i ett eventuellt globalt avtal, som kanske blir resultatet av de pågående förhandlingarna i Köpenhamn.
Rysslands lager av utsläppsrättigheter är som ”en gorilla som sitter på lur i bakgrunden” och ”som ingen vågar störa”, säger EU-byråkraten Peter Zapfel, som övervakar EUs handel med utsläppsrättigheter, som har pågått i fyra år.
Ryssland skulle ”kunna påverka kärnan i det som vi kommer överens om i Köpenhamn”, varnar Zapfel.
Industriländerna, däribland USA, ser handeln med utsläppsrättigheter som det billigaste och effektivaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser till de nivåer som sätts som mål.

EUs ledare har emellertid också betonat att alla handelssystem bör kanalisera mycket av pengarna som är i omlopp till fattiga länder, som behöver hjälp att gå över till renare energianvändning.
Henry Derwent, chef för Internationella utsläppshandelsförbundet, en industrigrupp med säte i Genève, tror att utsläppsmarknaden kan vara värd upp emot tre biljoner dollar om ca tio år, jämfört med 130 miljarder dollar per år just nu.
Mäktiga intressegrupper, som ofta stöds av kolindustrin, har i flera länder blockerat försöken att i lag reglera utsläppen. I länder där sådana lagar finns, framför allt i Europa, har de låga, instabila priserna på fossila bränslen dämpat många investerares lust att satsa pengar på ren energi.
Det finns också starka tvivel på sättet man förtjänar, handlar med och administrerar växthusgaser, vilket förstärker uppfattningen att koldioxidmarknaden kanske bara är ännu ett knep från Wall Street.
”Jag tror verkligen att handeln med utsläppsrättigheter kommer att spela en viktig roll”, säger Nicholas Stern, professor vid London School of Economics och en av världens ledande klimatekonomer. ”Men alla marknader måste ha något slags reglering och regelverk för att fungera ordentligt, vilket vi verkligen har fått bevis för på senare tid – och utsläppsmarknaden är inget undantag”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times