Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2009 v 47

Tidskriften

tidigare veckor: 
2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  
20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 

Wilders utnyttjar rädslan för det främmande (Geert Wilders' One-Man Crusade against Islam)

Högerpopulisten Geert Wilders vill förbjuda Koranen, beskatta huvudduken och utreda hur mycket invandringen kostar. Dessutom vill han gärna leda Nederländernas regering.

JULIANE VON MITTELSTAEDT original artikel i der Spiegel
Amsterdam
Geert Wilders sitter i ett flygplan. Han tittar ut på molnmattan under flygplanet och bläddrar i en tidning. Bakom honom sitter en fotograf från en holländsk nyhetsbyrå och filmar varenda rörelse som Wilders gör. Flygplanet landar så småningom, resan från Amsterdam till London går fort. Geert Wilders, ledare för det högerpopulistiska PVV är den första passageraren som stiger av planet. Nu är han tillbaka i Storbritannien för fösta gången på åtta månader.
Denna gång stoppar gränspolisen honom inte, så som de gjorde i februari. Då släpptes han inte in i landet, därför att britterna ansåg att han var ett hot mot den allmänna säkerheten. Wilders flög till London i alla fall – med 50 journalister i släptåg – till London, men där tillbakavisades han omedelbart.
Därefter sköt hans väljarstöd i luften, ingenting gynnade honom mer än britternas beslut att avvisa honom.
Nu är det dock fritt fram, och Wilders såg till att göra Englandsresan till ett triumftåg.

Förutom lunch med en lord i överhuset var programmet i London ganska magert, men Wilders behövde bara några fotografier. Han åker limousine från Heathrowflygplatsen till parlamentet, där han ska hålla en presskonferens. Utanför parlamentet håller en grupp bokstavstrogna islamister på att hetsa upp sig inför Wilders ankomst. De ropar: ”Dra åt helvete, Wilders!”, och på deras plakat står det: ”Islam kommer att härska över världen”. Bakgrunden till Wilders ankomst kunde inte vara mer perfekt.
Han håller ett kort anförande, eftersom han inte har så mycket att säga. Geert Wilders fastslår att hans besök i London är en seger, inte för honom personligen utan för ”yttrandefriheten”.
Därefter följer de vanliga frågorna: Varför vill ni förbjuda Koranen? Vill ni förbjuda Bibeln också?
Wilders svarar på samma sätt som alltid: ”Islam är ingen religion utan en fascistisk ideologi, och Koranen är därför att jämföra med Hitlers Mein Kampf”. Och eftersom denna bok är förbjuden måste även Koranen förbjudas.
För det mesta lyfter han som kronvittne fram den brittiske statsmannen Winston Churchill, som gjorde samma jämförelse. Han skulle kunna tillgripa Churchill även på denna presskonferens, men uppståndelsen och det faktum att hela världspressen är församlad gör att Wilders glömmer Churchill.
”Vi har goda förbindelser med muslimerna i vårt land; den ende som talar om motsättningar är ni!”, ropar en journalist. ”Den sista gruppen som förföljdes i Europa på grund av religionen var judarna”, ropar en annan. ”Jag accepterar inga sådana paralleller”, svarar Wilders.
Han avslutar mötet med pressen med att konstatera att det inte duger att bara debattera med vänner, ”då blir det ju ingen debatt”, och sedan reser han sig upp och lämnar lokalen.

Wilders är en gudabenådad högerpopulist, den siste i en generation, som har ålagt sig att städa upp i Europa. Schweizaren Christoph Blocher blev inte omvald, österrikaren Jörg Haider körde ihjäl sig, tysken Ronald Schill sniffar kokain i Rio de Janeiro.
Geert Wilders, däremot, skulle kunna bli regeringschef i Nederländerna. I maj 2011 är det val nästa gång, och Wilders PVV, ”frihetspartiet”, ligger sedan flera månader etta i opinionsmätningarna med knappt 20 procent. I EU-valen i juni fick PVV nästan lika många röster som de styrande kristdemokraterna.
PVV-ledaren syns nästan dagligen på någon av de stora tidningarnas förstasida, och varje Wildersrubrik på internet leder till tre gånger så många klickar som en rubrik om Balkenende.
Och då ska man beakta att Jan Peter Balkenende är landets premiärminister. Men i praktiken är Wilders också med och bestämmer: sedan han övergav Liberalerna 2004 driver han regeringen framför sig i fälttåget mot Islam. Många av hans kommentarer inleds med orden: ”Det måste väl ändå vara tillåtet att säga att…”: den holländska kulturen är bättre än den muslimska, att det pågår en islamisk invasion, att muslimerna försöker förvandla Europa till en arabisk koloni o s v.
Verkligheten har blivit komplicerad, men Geert Wilders hittar enkla ord för att beskriva den.

Han vill återerövra Nederländerna från muslimerna, gata för gata, kvarter för kvarter.
Wilders använder begrepp som marockanska gatuterrorister, Rabat vid floden Maas och islamiseringstsunami. För Wilders är muslimer människor som smutsar ned det offentliga rummet med sina huvuddukar, ”hatskägg”, burkor och moskéer, och detta fick honom att för en tid sedan föreslå att varje muslimsk huvudbonad ska beskattas med 1 000 euro. Wilders säger att han inte har någonting emot muslimer. Det är Islam han avskyr.
Det är en dunkel verbal motsägelse, men invånarna i det lilla, rika, liberala Holland störs inte av Wilders irrläror. Mycket har nämligen förändrats sedan den dag för fem år sedan, när en islamistisk fanatiker sköt och knivade filmaren Theo van Gogh till döds och fäste ett hotfullt budskap på hans bröst. 2 november 2004 var Nederländernas 11 september, och många politiker deklarerade efter dådet att landet befann sig i krig.
2 november 2004 var den dag, då Geert Wilders karriär tog fart.

Den som vill träffa honom måste passera en röntgenkontroll vid ingången till parlamentet och därefter ytterligare två säkerhetsslussar i ledamöternas avdelning. Framför dörren sitter en livvakt, och framför fönstret inne på Wilders kontor sitter en skottsäker skiva. Innanför i halvdunklet sitter Wilders och dricker apelsinjuice. Hans blekta, ondulerade hår glänser i lampskenet. Det ser nästan ut som om han har en Mozartperuk på huvudet – eller en skyddshjälm.
Det har skrivits många rader om Wilders hår, t ex att han färgar det för att dölja gener, som påstås härstamma från en judisk-indonesisk mormor. Här på kontoret vår man inte intryck av en man som riskerar att attackeras av islamistiska extremister, utan snarare av en liten kanin, som gömmer sig i sin håla.
”Två dödshot”, säger Geert Wilders när han tar emot, ”det är inte värre än vanligt”.
Hotbreven är termometern med vilken han mäter temperaturen i Holland. Denna förmiddag är den bara lite över det normala.
Han har sedan fem år tillbaka ständigt polisskydd, staten har byggt ett säkert hus åt honom. Det liknar mer ett fängelse med skottsäkra fönster och kameror överallt. Wilders lever sedan fem år tillbaka i en värld av reservingångar och skottsäkra bilar. Han åtföljs alltid av ett dussintal livvakter. När han någon gång uppträder offentligt och exempelvis delar ut flygblad på ett torg liknar det mer en ockupation än en demonstration av närhet till väljarna.
Av totalt 424 hot mot holländska politiker förra året riktades 303 mot Wilders. Nästan varje dag pågår det en rättegång någonstans i Holland mot en hotbrevsskrivare eller en telefonhotare. Det vanligaste straffet för att hota Wilders tycks vara 500 euro. Polisen har framställt ett specialformulär för hotelser mot Wilder.

Varför hatar ni Islam, herr Wilders? ”Jag vill inte såra eller provocera någon”, säger Wilders, ”men i ett fritt samhälle måste man väl ändå få kritisera, och om någon känner sig förolämpad är det bara att beklaga”.
I Holland bor en miljon muslimer, vilket motsvarar sex procent av befolkningen. Bara ett par hundra av dem är radikala islamister, och ett par tusen har eventuellt begått brott av mer eller mindre allvarligt slag. Men det handlar inte om fakta av detta slag utan om känslor och rädsla. En nation känner sig främmande för sig själv när kvinnor i slöja och män med turban blir en del av vardagen. Författaren Geert Mak talade efter mordet på van Gogh om ”en ångestmarknad” som underblåses av politiker och medier. Wilders är den mest slipade aktören på denna marknad.
”De förtappade epokernas land” kallade historikern James Kennedy Nederländerna. Det är ett land vars historia inte rör sig framåt kontinuerligt utan ryckigt. Ett sådant ryck var mordet 2 november 2004, som ledde till att mycket osagt och undertryckt kom upp till ytan.

Mittfårans politiska partier har också rört sig åt höger sedan 2004. I flera decennier har Krist- och Socialdemokrater förtigit problemen med marockanska och turkiska invandrare på grund av hjälplöshet, ointresse och missriktad tolerans. Nu har många politiker i stället kopierat Geert Wilders idéer i hopp om att kunna återvinna hans väljare.
Men originalet ligger alltid ett steg före kopian. De styrande erbjuder honom generöst en plats i regeringskoalitionen, men han svarar dem fräckt att regeringen är som en skrotbil, som har kört fast i leran och på vars däck en hund står och pinkar. Han kräver i stället att regeringen avgår omedelbart.
Liknelsen med skrotbilen är typisk för Wilders. Han har jämfört regeringen med härsken mjölk som framkallar diarré. Själv jämför han sig gärna med ”Vinden”: någonstans har ett fönster blåst upp och släpper in frisk vind, varvid alla får panik och försöker stänga fönstret. ”Men det går inte!”, säger Wilders.

I parlamentet har Wilders vass och oförskämd tunga, men inne på kontoret låter han mest som en snäll folkskollärare. Han väger sina ord och hans argument får tyngd med hjälp av upprepningar. Han är varken excentrisk intellektuell som företrädaren Pim Fortuyn eller brandtalare. Han är en hövlig korstågsriddare mot Islam. Han är en högerpopulist, som älskar Israel, Amerika och Maggie Thatcher och som bekämpar diskriminering av kvinnor och homosexuella.
Därutöver vet man mycket lite om honom. Han arbetade en tid på en livsmedelsfabrik i Tyskland för att tjäna pengar till en vistelse i Israel, han studerade juridik och arbetade för socialförsäkringsmyndigheten innan han blev politiker. Det enda man vet om hans fru är att hon är en f d diplomat från Ungern.
Han bär alltid mörk kostym och helst en smal, röd slips. Ibland byter han den röda slipsen mot en ljusblå, mossgrön eller rapsgul slips. Alltid primärfärger, aldrig mellantoner. Det enda personliga han visar upp offentligt är hårfärgen.
Wilders är en populist utan egenskaper, utan skandaler, utan offentligt privatliv. Det verkar som om han spelar högerpopulisten Geert Wilders roll. Han är som en skådespelare, som håller distans till både världen och sig själv. Hans naturliga hemvist är gråzonen mellan berättigad kritik mot muslimer som inte vill integreras och oförblommerat främlingshat.
Ingenting fastnar på honom. Jämförelsen med nazisterna och alla tillmälen rinner liksom av. Han är den holländska politikens verklige teflonman.
Detta gör honom framgångsrik, och farlig! Intoleransen breder nämligen ut sig som en oljeläcka mitt i det holländska samhället.

Den långsamma uppgången från aktad parlamentsledamot till partiledare illustreras på ett sidobord i Wilders arbetsrum. Där står hans priser och utmärkelser uppradade som fotbollspokaler i ett pojkrum. 2007: Klarspråkspriset och utmärkelsen ”Årets politiker”. 2008 kom ”Fitna”, hans film mot Islam, och i år ännu fler priser, bl a pris för Yttrandefrihetens skydd och utmärkelsen ”Samvetshjälten”.
Wilders gillar att uppfattas som den siste hjälten i kampen för yttrande- och tankefrihet.
Men de flesta betraktar honom som en envåldshärskare över PVV. Partiet har nämligen bara en medlem av betydelse, och det är Geert Wilders. Han är ledare för partigruppen, partiledare, chefsideolog och skattmästare. Inte ens hans åtta ledamöter i parlamentet får vara med i partiet. De har också förbjudits att besöka pressklubben i parlamentet, därför att PVVs inrikespolitiska talesman vid ett tillfälle slog till bartendern där, när denne vägrade att servera honom mera alkohol.
Wilders är besatt av rädslan för att förlora kontrollen. Han måste kontrollera partiet, sina ledamöter och alla uppgifter om honom själv. Han deltar bara i soffprogram där han får vara ensam gäst. Han debatterar inte med moderata muslimer, som otaliga gånger har försökt diskutera med honom.
Hans metod är att angripa och sedan retirera för att på avstånd observera uppståndelsen han har ställt till med.
Denna taktik fungerade väldigt bra med förslaget om ett förbud mot Koranen. Wilders vet mycket väl att ett förbud aldrig kan bli verklighet, men han njuter av provokationen.

Wilders idéer är välbekanta: ledarkultur och invandringsstopp. Wilders upprepat egentligen bara det som Haider och andra högerpopulister hade på agendan. Skillnaden i hans fall är att allting på något sätt verkar ha med Islam att göra. Höjningen av pensionsåldern från 65 till 67 år? ”Om man hade satt stopp för invandringen och i stället satsat på de äldre, hade vi lätt kunnat spara in pengarna som behövs för att inte höja pensionsåldern”, säger Wilders.
Hans stora politiska seger är att han har lyckats göra muslimerna till Nederländernas största problem. Förmodligen har han därmed islamiserat landet mer än vad muslimerna har gjort.
Wilders senaste idé, som har med den ekonomiska krisen att göra, är att man ska räkna ut exakt vad invandringen kostar, d v s den från muslimska länder. På så sätt kan man visa vad muslimerna kostar staten, d v s skattebetalarna.
I detta syfte samlar Wilder olika förslag på sin hemsida, där folk kan uppge t ex hur mycket den muslimske skolbussföraren tjänar eller om ett skadestånd till en person, som bor på en gata där det nyligen byggdes en moské. Alla sådana pengar ska inkluderas i den stora totalkostnaden för invandringen, som dessutom, enligt Wilders, sår ilska och rädsla bland holländarna. Geert Wilders tänker använda kostnaden för invandringen i valkampanjen 2011.

Fram till dess nöjer han sig med delsegrar så att han kan utöka sin trofésamling på sidobordet. Just denna dag anländer en ny pokal från Bryggeriförbundet. Förbudet frågade nämligen holländarna med vilken partiledare de helst skulle dricka en öl, och de flesta röstade på Geert Wilders. Detta pris, som i praktiken delas ut av allmänheten, är kanske det viktigaste för högerpopulisten Wilders.
Mannen från bryggeriföreningen väntar i ett sterilt väntrum inne i parlamentsbyggnaden. Han är något nervös. Handen som håller pokalen, föreställande ett ölglas på sockel, darrar. Sedan flyger dörren upp, och Wilders och tre livvakter stiger in. Wilders tittar på pokalen, tittar på besökaren och på en korg full med ölflaskor. ”Fantastiskt!”, säger Wilders. Bryggerimannen håller ett kort tal om sambandet mellan politik och öl. En fotograf tar ett fotografi. ”Fantastiskt!”, säger Wilders tre gånger som ett eko av sig själv. Sedan griper han tag i presentkorgen och lämnar rummet i all hast.
Före honom går livvakterna i spjutspetsformation. Ingenting verkar kunna stoppa Geert Wilders.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel