Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JULIANE VON MITTELSTAEDT original
artikel i der Spiegel
Amsterdam
Geert Wilders sitter i ett flygplan. Han tittar ut på molnmattan
under flygplanet och bläddrar i en tidning. Bakom honom sitter
en fotograf från en holländsk nyhetsbyrå och
filmar varenda rörelse som Wilders gör. Flygplanet landar
så småningom, resan från Amsterdam till London
går fort. Geert Wilders, ledare för det högerpopulistiska
PVV är den första passageraren som stiger av planet.
Nu är han tillbaka i Storbritannien för fösta gången
på åtta månader.
Denna gång stoppar gränspolisen honom inte, så
som de gjorde i februari. Då släpptes han inte in i
landet, därför att britterna ansåg att han var
ett hot mot den allmänna säkerheten. Wilders flög
till London i alla fall med 50 journalister i släptåg
till London, men där tillbakavisades han omedelbart.
Därefter sköt hans väljarstöd i luften, ingenting
gynnade honom mer än britternas beslut att avvisa honom.
Nu är det dock fritt fram, och Wilders såg till att
göra Englandsresan till ett triumftåg.
Förutom lunch med en lord i överhuset var programmet
i London ganska magert, men Wilders behövde bara några
fotografier. Han åker limousine från Heathrowflygplatsen
till parlamentet, där han ska hålla en presskonferens.
Utanför parlamentet håller en grupp bokstavstrogna
islamister på att hetsa upp sig inför Wilders ankomst.
De ropar: Dra åt helvete, Wilders!, och på
deras plakat står det: Islam kommer att härska
över världen. Bakgrunden till Wilders ankomst
kunde inte vara mer perfekt.
Han håller ett kort anförande, eftersom han inte har
så mycket att säga. Geert Wilders fastslår att
hans besök i London är en seger, inte för honom
personligen utan för yttrandefriheten.
Därefter följer de vanliga frågorna: Varför
vill ni förbjuda Koranen? Vill ni förbjuda Bibeln också?
Wilders svarar på samma sätt som alltid: Islam
är ingen religion utan en fascistisk ideologi, och Koranen
är därför att jämföra med Hitlers Mein
Kampf. Och eftersom denna bok är förbjuden måste
även Koranen förbjudas.
För det mesta lyfter han som kronvittne fram den brittiske
statsmannen Winston Churchill, som gjorde samma jämförelse.
Han skulle kunna tillgripa Churchill även på denna
presskonferens, men uppståndelsen och det faktum att hela
världspressen är församlad gör att Wilders
glömmer Churchill.
Vi har goda förbindelser med muslimerna i vårt
land; den ende som talar om motsättningar är ni!,
ropar en journalist. Den sista gruppen som förföljdes
i Europa på grund av religionen var judarna, ropar
en annan. Jag accepterar inga sådana paralleller,
svarar Wilders.
Han avslutar mötet med pressen med att konstatera att det
inte duger att bara debattera med vänner, då
blir det ju ingen debatt, och sedan reser han sig upp och
lämnar lokalen.
Wilders är en gudabenådad högerpopulist, den
siste i en generation, som har ålagt sig att städa
upp i Europa. Schweizaren Christoph Blocher blev inte omvald,
österrikaren Jörg Haider körde ihjäl sig,
tysken Ronald Schill sniffar kokain i Rio de Janeiro.
Geert Wilders, däremot, skulle kunna bli regeringschef i
Nederländerna. I maj 2011 är det val nästa gång,
och Wilders PVV, frihetspartiet, ligger sedan flera
månader etta i opinionsmätningarna med knappt 20 procent.
I EU-valen i juni fick PVV nästan lika många röster
som de styrande kristdemokraterna.
PVV-ledaren syns nästan dagligen på någon av
de stora tidningarnas förstasida, och varje Wildersrubrik
på internet leder till tre gånger så många
klickar som en rubrik om Balkenende.
Och då ska man beakta att Jan Peter Balkenende är landets
premiärminister. Men i praktiken är Wilders också
med och bestämmer: sedan han övergav Liberalerna 2004
driver han regeringen framför sig i fälttåget
mot Islam. Många av hans kommentarer inleds med orden: Det
måste väl ändå vara tillåtet att säga
att
: den holländska kulturen är bättre
än den muslimska, att det pågår en islamisk invasion,
att muslimerna försöker förvandla Europa till en
arabisk koloni o s v.
Verkligheten har blivit komplicerad, men Geert Wilders hittar
enkla ord för att beskriva den.
Han vill återerövra Nederländerna från
muslimerna, gata för gata, kvarter för kvarter.
Wilders använder begrepp som marockanska gatuterrorister,
Rabat vid floden Maas och islamiseringstsunami. För Wilders
är muslimer människor som smutsar ned det offentliga
rummet med sina huvuddukar, hatskägg, burkor
och moskéer, och detta fick honom att för en tid sedan
föreslå att varje muslimsk huvudbonad ska beskattas
med 1 000 euro. Wilders säger att han inte har någonting
emot muslimer. Det är Islam han avskyr.
Det är en dunkel verbal motsägelse, men invånarna
i det lilla, rika, liberala Holland störs inte av Wilders
irrläror. Mycket har nämligen förändrats sedan
den dag för fem år sedan, när en islamistisk fanatiker
sköt och knivade filmaren Theo van Gogh till döds och
fäste ett hotfullt budskap på hans bröst. 2 november
2004 var Nederländernas 11 september, och många politiker
deklarerade efter dådet att landet befann sig i krig.
2 november 2004 var den dag, då Geert Wilders karriär
tog fart.
Den som vill träffa honom måste passera en röntgenkontroll
vid ingången till parlamentet och därefter ytterligare
två säkerhetsslussar i ledamöternas avdelning.
Framför dörren sitter en livvakt, och framför fönstret
inne på Wilders kontor sitter en skottsäker skiva.
Innanför i halvdunklet sitter Wilders och dricker apelsinjuice.
Hans blekta, ondulerade hår glänser i lampskenet. Det
ser nästan ut som om han har en Mozartperuk på huvudet
eller en skyddshjälm.
Det har skrivits många rader om Wilders hår, t ex
att han färgar det för att dölja gener, som påstås
härstamma från en judisk-indonesisk mormor. Här
på kontoret vår man inte intryck av en man som riskerar
att attackeras av islamistiska extremister, utan snarare av en
liten kanin, som gömmer sig i sin håla.
Två dödshot, säger Geert Wilders när
han tar emot, det är inte värre än vanligt.
Hotbreven är termometern med vilken han mäter temperaturen
i Holland. Denna förmiddag är den bara lite över
det normala.
Han har sedan fem år tillbaka ständigt polisskydd,
staten har byggt ett säkert hus åt honom. Det liknar
mer ett fängelse med skottsäkra fönster och kameror
överallt. Wilders lever sedan fem år tillbaka i en
värld av reservingångar och skottsäkra bilar.
Han åtföljs alltid av ett dussintal livvakter. När
han någon gång uppträder offentligt och exempelvis
delar ut flygblad på ett torg liknar det mer en ockupation
än en demonstration av närhet till väljarna.
Av totalt 424 hot mot holländska politiker förra året
riktades 303 mot Wilders. Nästan varje dag pågår
det en rättegång någonstans i Holland mot en
hotbrevsskrivare eller en telefonhotare. Det vanligaste straffet
för att hota Wilders tycks vara 500 euro. Polisen har framställt
ett specialformulär för hotelser mot Wilder.
Varför hatar ni Islam, herr Wilders? Jag vill inte
såra eller provocera någon, säger Wilders,
men i ett fritt samhälle måste man väl ändå
få kritisera, och om någon känner sig förolämpad
är det bara att beklaga.
I Holland bor en miljon muslimer, vilket motsvarar sex procent
av befolkningen. Bara ett par hundra av dem är radikala islamister,
och ett par tusen har eventuellt begått brott av mer eller
mindre allvarligt slag. Men det handlar inte om fakta av detta
slag utan om känslor och rädsla. En nation känner
sig främmande för sig själv när kvinnor i
slöja och män med turban blir en del av vardagen. Författaren
Geert Mak talade efter mordet på van Gogh om en ångestmarknad
som underblåses av politiker och medier. Wilders är
den mest slipade aktören på denna marknad.
De förtappade epokernas land kallade historikern
James Kennedy Nederländerna. Det är ett land vars historia
inte rör sig framåt kontinuerligt utan ryckigt. Ett
sådant ryck var mordet 2 november 2004, som ledde till att
mycket osagt och undertryckt kom upp till ytan.
Mittfårans politiska partier har också rört
sig åt höger sedan 2004. I flera decennier har Krist-
och Socialdemokrater förtigit problemen med marockanska och
turkiska invandrare på grund av hjälplöshet, ointresse
och missriktad tolerans. Nu har många politiker i stället
kopierat Geert Wilders idéer i hopp om att kunna återvinna
hans väljare.
Men originalet ligger alltid ett steg före kopian. De styrande
erbjuder honom generöst en plats i regeringskoalitionen,
men han svarar dem fräckt att regeringen är som en skrotbil,
som har kört fast i leran och på vars däck en
hund står och pinkar. Han kräver i stället att
regeringen avgår omedelbart.
Liknelsen med skrotbilen är typisk för Wilders. Han
har jämfört regeringen med härsken mjölk som
framkallar diarré. Själv jämför han sig
gärna med Vinden: någonstans har ett fönster
blåst upp och släpper in frisk vind, varvid alla får
panik och försöker stänga fönstret. Men
det går inte!, säger Wilders.
I parlamentet har Wilders vass och oförskämd tunga,
men inne på kontoret låter han mest som en snäll
folkskollärare. Han väger sina ord och hans argument
får tyngd med hjälp av upprepningar. Han är varken
excentrisk intellektuell som företrädaren Pim Fortuyn
eller brandtalare. Han är en hövlig korstågsriddare
mot Islam. Han är en högerpopulist, som älskar
Israel, Amerika och Maggie Thatcher och som bekämpar diskriminering
av kvinnor och homosexuella.
Därutöver vet man mycket lite om honom. Han arbetade
en tid på en livsmedelsfabrik i Tyskland för att tjäna
pengar till en vistelse i Israel, han studerade juridik och arbetade
för socialförsäkringsmyndigheten innan han blev
politiker. Det enda man vet om hans fru är att hon är
en f d diplomat från Ungern.
Han bär alltid mörk kostym och helst en smal, röd
slips. Ibland byter han den röda slipsen mot en ljusblå,
mossgrön eller rapsgul slips. Alltid primärfärger,
aldrig mellantoner. Det enda personliga han visar upp offentligt
är hårfärgen.
Wilders är en populist utan egenskaper, utan skandaler, utan
offentligt privatliv. Det verkar som om han spelar högerpopulisten
Geert Wilders roll. Han är som en skådespelare, som
håller distans till både världen och sig själv.
Hans naturliga hemvist är gråzonen mellan berättigad
kritik mot muslimer som inte vill integreras och oförblommerat
främlingshat.
Ingenting fastnar på honom. Jämförelsen med nazisterna
och alla tillmälen rinner liksom av. Han är den holländska
politikens verklige teflonman.
Detta gör honom framgångsrik, och farlig! Intoleransen
breder nämligen ut sig som en oljeläcka mitt i det holländska
samhället.
Den långsamma uppgången från aktad parlamentsledamot
till partiledare illustreras på ett sidobord i Wilders arbetsrum.
Där står hans priser och utmärkelser uppradade
som fotbollspokaler i ett pojkrum. 2007: Klarspråkspriset
och utmärkelsen Årets politiker. 2008 kom
Fitna, hans film mot Islam, och i år ännu
fler priser, bl a pris för Yttrandefrihetens skydd och utmärkelsen
Samvetshjälten.
Wilders gillar att uppfattas som den siste hjälten i kampen
för yttrande- och tankefrihet.
Men de flesta betraktar honom som en envåldshärskare
över PVV. Partiet har nämligen bara en medlem av betydelse,
och det är Geert Wilders. Han är ledare för partigruppen,
partiledare, chefsideolog och skattmästare. Inte ens hans
åtta ledamöter i parlamentet får vara med i partiet.
De har också förbjudits att besöka pressklubben
i parlamentet, därför att PVVs inrikespolitiska talesman
vid ett tillfälle slog till bartendern där, när
denne vägrade att servera honom mera alkohol.
Wilders är besatt av rädslan för att förlora
kontrollen. Han måste kontrollera partiet, sina ledamöter
och alla uppgifter om honom själv. Han deltar bara i soffprogram
där han får vara ensam gäst. Han debatterar inte
med moderata muslimer, som otaliga gånger har försökt
diskutera med honom.
Hans metod är att angripa och sedan retirera för att
på avstånd observera uppståndelsen han har ställt
till med.
Denna taktik fungerade väldigt bra med förslaget om
ett förbud mot Koranen. Wilders vet mycket väl att ett
förbud aldrig kan bli verklighet, men han njuter av provokationen.
Wilders idéer är välbekanta: ledarkultur och
invandringsstopp. Wilders upprepat egentligen bara det som Haider
och andra högerpopulister hade på agendan. Skillnaden
i hans fall är att allting på något sätt
verkar ha med Islam att göra. Höjningen av pensionsåldern
från 65 till 67 år? Om man hade satt stopp för
invandringen och i stället satsat på de äldre,
hade vi lätt kunnat spara in pengarna som behövs för
att inte höja pensionsåldern, säger Wilders.
Hans stora politiska seger är att han har lyckats göra
muslimerna till Nederländernas största problem. Förmodligen
har han därmed islamiserat landet mer än vad muslimerna
har gjort.
Wilders senaste idé, som har med den ekonomiska krisen
att göra, är att man ska räkna ut exakt vad invandringen
kostar, d v s den från muslimska länder. På så
sätt kan man visa vad muslimerna kostar staten, d v s skattebetalarna.
I detta syfte samlar Wilder olika förslag på sin hemsida,
där folk kan uppge t ex hur mycket den muslimske skolbussföraren
tjänar eller om ett skadestånd till en person, som
bor på en gata där det nyligen byggdes en moské.
Alla sådana pengar ska inkluderas i den stora totalkostnaden
för invandringen, som dessutom, enligt Wilders, sår
ilska och rädsla bland holländarna. Geert Wilders tänker
använda kostnaden för invandringen i valkampanjen 2011.
Fram till dess nöjer han sig med delsegrar så att
han kan utöka sin trofésamling på sidobordet.
Just denna dag anländer en ny pokal från Bryggeriförbundet.
Förbudet frågade nämligen holländarna med
vilken partiledare de helst skulle dricka en öl, och de flesta
röstade på Geert Wilders. Detta pris, som i praktiken
delas ut av allmänheten, är kanske det viktigaste för
högerpopulisten Wilders.
Mannen från bryggeriföreningen väntar i ett sterilt
väntrum inne i parlamentsbyggnaden. Han är något
nervös. Handen som håller pokalen, föreställande
ett ölglas på sockel, darrar. Sedan flyger dörren
upp, och Wilders och tre livvakter stiger in. Wilders tittar på
pokalen, tittar på besökaren och på en korg full
med ölflaskor. Fantastiskt!, säger Wilders.
Bryggerimannen håller ett kort tal om sambandet mellan politik
och öl. En fotograf tar ett fotografi. Fantastiskt!,
säger Wilders tre gånger som ett eko av sig själv.
Sedan griper han tag i presentkorgen och lämnar rummet i
all hast.
Före honom går livvakterna i spjutspetsformation. Ingenting
verkar kunna stoppa Geert Wilders.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel