Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2009 v 49

Tidskriften

tidigare veckor: 
2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 
22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49      

Berlin gör Israel en björntjänst med sin tystnad

I hela världen växer harmen över den israeliska bosättningspolitiken, men från Berlin hörs inte ett knyst. Till och med israeliska parlamentariker är förvånade över tyskarnas försiktiga hållning.

RALF NEUKIRCH och CHRISTOPH SCHULT
Jerusalem och Berlin
Vid maktens skrivbord i det israeliska parlamentet sitter en liten pojke och dricker läsk och spelar datorspel. Talmannen i Knesset, Reuven Rivlin, är barnvakt för sitt barnbarn och minns tiden när han själv var pojke: ”Jag växte upp i tron att alla tyskar var nazister, som ville förinta oss judar”, berättar han.
Som ung student tillhörde Rivlin de israeler, som 1965 sökte förhindra etableringen av diplomatiska förbindelser med ”gärningsmännens land”. När den förste tyske ambassadören överlämnade sitt ackrediteringsbrev i Tel Aviv demonstrerade Rivlin utanför den israeliske presidentens residens. Han motsatte sig också att Israel skulle acceptera skadeståndspengar från Tyskland, berättar Rivlin idag. Hans bekännelse låter inte stolt utan snare som en bikt. ”Så här med facit i handen måste jag säga att vi har Tyskland att tacka för väldigt mycket när det gäller uppbyggnaden av Israel”, säger han.

När Rivlin för en tid sedan träffade förbundsdagens vice talman, Gerda Hasselfeldt, tackade han tyskarna för deras vänskap. Vänner får kritisera varandra, påpekade Rivlin: ”Att ni är tyskar betyder inte att ni inte får lov att kritisera oss”.
Det betyder att talmannen i Knesset har kommit längre än förbundskansler Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern tror nämligen att Tyskland måste avstå från all kritik mot Israel på grund av nationalsocialisternas mord på judarna.
Hon vill upprätthålla samma harmoniska klimat de kommande veckorna, när de tysk-israeliska relationerna hamnar i rampljuset.
Förra veckan besökte Guido Westerwelle Jerusalem för första gången i rollen som utrikesminister, och i början av denna vecka tog Merkel & Co. emot Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu och några av hans ministrar för ”konsultationer på regeringsnivå” i Berlin.
Westerwelle fortsatte på temat ”oinskränkt solidaritet med Israel”, som Merkel etablerade redan under sin första mandatperiod. Signalerna är entydiga. Den nya tyska regeringskoalitionen understryker i koalitionsfördraget Tysklands speciella ansvar ”gentemot den judiska staten Israel”.
Tidigare regeringar har alltid bekräftat Israels rätt att existera men hållit sig borta från diskussionen om det israeliska samhällets identitet.
krav USA ställer på Jerusalem att tillmötesgå palestinierna. ”Det är viktigt att Angela Merkel engagerar sig mera i fredsprocessen”, säger Dalia Itzik, ledare för det största oppositionspartiet i Knesset, Kadima. ”Jag skulle gärna se henne som medlare i processen”.

Även medlemmar i Netanyahus regering skulle välkomna ett större tyskt engagemang i fredsprocessen. Detsamma gäller för ledamöterna i Knesset, enligt en undersökning som Der Spiegel gjorde. Majoriteten önskar att ”Tyskland spelar en större roll i försöken att lösa den israelisk-palestinska konflikten”. Många anser också att kritik mot expansionen av de judiska bosättningarna är legitim.
Merkels tillbakadragna position har visat sig vara falsk försiktighet. Förbundskanslern anser att Tyskland bara ska utöva inflytande i förtroliga samtal. Sådana är, enligt Merkel, effektivare än att ställa Netanyahus regering mot väggen.
Men Netanyahus företrädare, Ehud Olmert, vederlade denna strategi. Merkel krävde vid flera tillfällen bakom stängda dörrar att Israel skulle ge upp åtminstone några bosättningar på de palestinska områdena, bosättningar som är olagliga även enligt israelisk lag. Olmert sade alltid ja, men sedan hände ingenting.

Nu är det Benjamin Netanyahu från högerpartiet Likud som regerar. Han intar en hårdare attityd gentemot palestinierna än företrädaren, vilket avspeglas i amerikanernas hittills fruktlösa försök att sätta fart på fredsprocessen. Men Merkel yttrar inte ett enda kritiskt ord. Bara en gång under Netanyahus förra besök i Berlin sade hon att ”ett stopp för nybyggnationen i bosättningarna är en förutsättning för fred”.
USAs president Barack Obama har för sin del klargjort att han förväntar sig totalstopp för nybyggnation i samtliga bosättningar, inklusive den s k naturliga expansionen i befintliga bosättningar. Obama verkade fast besluten att tvinga israelerna att byta politik. Men Netanyahu stod emot pressen från amerikanerna, och den amerikanska regeringen gav efter och berömde Netanyahus mycket små eftergifter som ”enastående”.
Kritik leder ingen vart, var slutsatsen i den tyska regeringen, som dämpade tonläget ytterligare gentemot Jerusalem. Berlins syn på bosättningspolitiken ”har redan definierats vid flera tillfällen”, säger en talesman för tyska UD. Den tyska regeringen ska stödja amerikanernas bemödanden att sätta fart på fredsprocessen. Det är Tysklands position i denna fråga, punkt och slut.

Den tyska koalitionsregeringens försiktighet väcker irritation även i regeringens egna led. ”Israel uppfattar oss som vänner, och det ger oss möjlighet att tala klarspråk om att vi ogillar bosättningspolitiken”, säger ordföranden i förbundsdagens utrikesutskott, Ruprecht Polenz.
Han tycker att Tysklands tillbakadragna hållning är en björntjänst till israelerna. ”Israelerna begår ett långsamt politiskt självmord”, säger han. ”Den israeliska regeringen måste övertygas om att den för varje nytt hus bygger ännu ett hinder på vägen mot en tvåstatslösning”.
Den amerikanska regeringens helomvändning är ingen anledning för Tyskland att tiga. ”Jag anser att vi måste säga ifrån”, säger Polenz.
Tyskarnas ovilja att kritisera gör det lätt för den israeliska regeringen att ignorera den tyska regeringens åsikter. Utrikespolitiker som Polenz befarar dessutom att en passiv hållning gentemot Israel försvagar även förhandlingsvilliga arabstater som Egypten och Saudiarabien, medan hårdföra regimer som Irans och Syriens får en starkare ställning.
Den tyske utrikesministerns besök i Israel förra veckan hade varit ett gyllene tillfälle att klarlägga Tysklands position. Men Westerwelle hade ett problem, och det var att den israeliska regeringen inte hade glömt att FDP-ledaren Westerwelle för sju år sedan inte bara accepterade partikamraten Jürgen Möllemanns Israelfientliga kampanj utan till och med understödde den under en tid.
FDP, som är Westerwelles parti, anses dessutom mycket mindre Israel-vänligt än andra tyska partier. FDP-utrikesministrar som Hans-Dietrich Genscher och Klaus Kinkel hade alltid nära förbindelser med arabländerna. Därför misstänker man i Israel att Westerwelle inte känner sig lika förpliktad mot Israel som hans företrädare, Joschka Fischer och Frank-Walter Steinmeier.

Dessutom överskuggade konflikten om Irans atomprogram Westerwelles besök. Israelerna tar varje tillfälle i akt att kritisera att Tyskland är Irans näst största handelspartner efter Italien. Majoriteten av Israels parlamentsledamöter anser, enligt en rundfrågning, att ”Tyskland inte gör tillräckligt för att hindra Iran att tillverka kärnvapen”.
Netanyahu ger inte mycket för förhandlingarna med Teheran. Skulle förhandlingarna kollapsa totalt före årsskiftet måste den tyska regeringen gå med på hårdare sanktioner mot Iran, vilket förmodligen kommer att stöta på motstånd från regeringens näringslivsvänliga FDP-fraktion.
Om sanktionerna inte får effekt, förväntar sig israelerna internationellt stöd för en militär attack, helt enligt de tongångar, som Angela Merkel, stämde upp i ett tal inför Knesset förra året: ”Israels säkerhet är för mig som förbundskansler aldrig förhandlingsbar”, sade förbundskanslern, som tillade: ”I prövningens stund får detta inte vara bara tomma ord”.
© TEMPUS/Der Spiegel