Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ROULA KHALAF
Ankara
Den arabiska allmänheten är ganska lättflirtad.
Den som kombinerar romantisk tv-dramatik och israelfientliga kommentarer
erövrar lätt den allmänna opinionen. Denna enkla
formel praktiseras med framgång av Turkiet, som var kolonialmakt
på ottomanernas tid och som nu söker sig tillbaka till
Mellanöstern.
Drivkraften bakom Turkiets exkursioner i Mellanöstern
är dels det styrande milt islamistiska AK-partiets ambitioner
och dels turkarnas besvikelse över Europas tvekan att ta
emot dem med öppna armar. Ankaras mjuka strategi inkluderar
export av gråtmilda tv-serier, som stimulerar den arabiska
världens fantasi.
Den turkiska charmoffensiven åtföljdes av besk kritik
mot Israel under Gazakriget, vilket försämrade relationerna
mellan Turkiet och den judiska staten men uppskattades av arabländerna.
Arabiska turister väller in i Turkiet, och samtidigt visar
en opinionsmätning i Israel att 56 procent av israelerna
tycker att israeliska turister ska bojkotta Turkiet.
Ankara var huvudsaklig medlare mellan Israel och Syrien förra
året, och nu har den turkiska regeringens försök
att anta en ännu större roll i Mellanöstern intensifierats.
Förra månaden ställde Turkiet in en gemensam flygvapenövning
med Israel; några veckor senare kom premiärminister
Recep Tayyip Erdogan till Teheran och konstaterade att Irans atomprogram
var ”fredligt och humanitärt” – vilket rimmar
illa med det budskap som Turkiets västliga allierade ville
att Ankara skulle överlämna till regimen i Teheran.
Ungefär samtidigt upphävde Turkiet alla gränsrestriktioner
mot Syrien, vilket speglade en ny ton i relationerna med en besvärlig
granne. Ankara har till och med lappat och lagat förhållandet
med den kurdiska minoriteten i Irak, vars autonomi i norra Irak
länge har uppfattats som ett hot av turkiska regeringar.
Varhelst motsättningar uppstår i regionen i dessa dagar,
även mellan arabiska stater, kan man vara säker på
att Turkiet erbjuder sig att medla.
”Turkiet har definitivt trätt in på scenen. Turkarna
har erövrat arabernas förtroende, och Turkiet ses som
en förebild”, säger statsvetaren Abdulkhaleq Abdulla
vid Emiratuniversitetet i Dubai.
Två grundläggande politiska faktorer gör att
Turkiets välkomnas som regional stormakt, både av regeringar
och folk i regionen. För det första står Ankaras
diplomatiska inviter i skarp kontrast mot det mer aggressiva Iran,
som söker inflytande i regionen genom att stödja radikala
organisationer och metoder, som ogillas av några av de stora
arabländerna. För det andra underlättas Turkiets
ambitioner att etablera sig i regionen av ett rådande maktvakuum.
De traditionella makternas förmåga – framför
allt Egyptens och Saudiarabiens – att styra utvecklingen
har försvagats, liksom USAs.
Turkiets avancemang i Mellanöstern kommer i en tid när
USAs försök att blåsa nytt liv i den israelisk-palestinska
fredsprocessen har misslyckats, vilket undergräver USAs allierade
arabländer, som har lite att visa upp som tack för att
de stöder en förhandlingslösning mellan israeler
och palestinier. Även Washingtons inviter till den iranska
regimen har avvisats.
Besvikelsen över traditionella huvudaktörers agerande
är så stor, hävdar chefen för Carnegie Center
i Beirut, Paul Salem, att Turkiet har världens chans att
axla en ledarroll i den muslimska och arabiska världen.
Egyptens dominans försvagas och Irans inflytande begränsas
av det inkompetenta religiösa ledarskapet och av landets
shiitiska identitet i en huvudsakligen sunnitisk arabvärld,
påpekar Salem.
”Turkiet är det enda landet i Mellanöster som har
integrerat med modernitet”, skrev Salem i den arabiska tidningen
al-Hayat. ”Egypten och andra arabländer är inte
framtiden, men Turkiet kan mycket väl vara det. Turkiet är
ett stort sunnimuslimskt land med djupa historiska rötter
i regionen, och detta kan vara början på Turkiets århundrade
i Mellanöstern”.
© 2009 TEMPUS/Financial Times
