Tempus 2008 v 35

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34

Ryssland har de starkaste korten

Syriens president besökte Ryssland i två dagar i förra veckan. Han hade med sig en önskelista, som inkluderade sofistikerade vapen. Det syriska besöket kan ha varit ett varsel om nya tider.

PETER BAKER
Washington
Om konflikten i Georgien leder till en längre period av misstänksamhet mellan Ryssland och väst, befarar man i Washington att Moskva försöker använda sitt inflytande, sina pengar och sina energiresurser, vetorätten i FNs säkerhetsråd och, så klart, sin vapenindustri för att undergräva amerikanska intressen runt om i världen.
Även om Ryssland har försett Syrien med vapen i många år har det fram till nu avstått från att förse landet med den senaste generationen ballistiska missiler. Men president Bashar al-Assad klargjorde att han hoppades kunna utnyttja den ökade spänningen mellan Moskva och väst när han skyndade sig till semesterorten Sochi för att träffa sin ryske kollega, Dimitrij Medvedev.

Exemplen på hur ett mer fientligt sinnat Ryssland skulle kunna ställa till problem för USA inskränker sig inte till Syrien och det bergiga Georgien. Utöver utökad vapenförsäljning till andra USA-fientliga länder som Iran och Venezuela befarar experterna i Washington försämrat samarbete i kampen mot terrorism och vapenspridning, manipulering av olje- och gastillgångarna, ökad press mot USAs militära baser i Centralasien och sammanbrott i försöken att utvidga nedrustningsavtalen från det kalla krigets tid.
”Det är Iran, och det är FN”, säger Angela Stent, som var högsta Rysslandsexpert i den amerikanska regeringens Nationella underrättelseråd fram till 2006 och som nu leder Rysslandstudierna vid Georgetown University. ”Det handlar om alla antiterrorism- och antinarkotikaprogrammen, om Syrien, Venezuela, Hamas – det finns en rad frågor där ryssarna kan bli mindre samarbetsvilliga än förut. Och så, förstås, energin!”.

Michael McFaul, professor vid Stanford och senator Barack Obamas Rysslandrådgivare, säger: ”Mycket står på spel, eftersom Ryssland trots allt är stormakten i denna region, inte USA”. McFaul tycker att det verkar som om Ryssland är fast beslutet att ”rubba den internationella ordningen”, vilket det bevisligen har kapacitet att göra.
Ryssland avstår kanske från några av de mest omstörtande alternativen, men det beror på hur båda sidor agerar de närmaste veckorna och månaderna. Många i Washington hoppas att Ryssland lägger band på sig i eget intresse. Moskva vill till exempel inte heller att Iran skaffar kärnvapen, och ryssarna har därför intresse av att fortsätta att samarbeta med Washington i försöken att få Teheran att avbryta anrikningen av uran.
Moskva bromsas kanske också av den ryska ekonomiska elitens önskan om fortsatt integration med resten av världen. Det viktigaste ryska aktieindexet har sjunkit rejält den senaste tiden, vilket har kostat investerarna, varav många har nära kontakter med premiärminister Vladimir Putins inre krets, elva miljarder dollar.

Även om konfrontationen i Georgien var resultatet av många års motsättningar demonstrerade våldsutbrottet att den internationella scenen kan förändras mycket snabbt. Ryssland är nu högsta prioritet i Washington, och en del veteraner där befarar att situationen blir okontrollerbar.
”Upprördhet är ingen politik”, påpekar Strobe Talbott, som var biträdande utrikesminister under Bill Clinton och numera är ordförande i Brookings Institution. ”Oro och indignation duger inte heller som politik”, tillägger han.
”Även om både upprördhet, oro och indignation är berättigade känslor i detta läge får de inte ersätta politik och strategi”, varnar han.
Washington har begränsade möjligheter att sätta press på Ryssland. Senator John McCain, som blir republikanernas presidentkandidat, vill utesluta Ryssland ur G8-gruppen. Det vore detsamma som att underkänna en politik, som i 17 år har haft som mål att innesluta Ryssland i den internationella ordningen.
Washingtons handlingsutrymme är onekligen snävt jämfört med Moskvas. Masha Lipman, analytiker hos Carnegie Center i Moskva, påpekar att USA behöver Ryssland mycket mer än tvärtom. Hon nämner arbetet med oskadliggöra Sovjets gamla kärnvapen, stödet till kriget i Afghanistan och ansträngningarna att få Iran och Nordkorea att slopa sina atomprogram. ”Ryssland har alla de starka korten”, säger Lipman.

I analysen av Rysslands möjligheter att ställa till bekymmer nämner de flesta experter i första hand Ukraina, som vill bli medlem i Nato. Det mardrömsscenario som cirkulerar är att Moskva gör anspråk på den strategiska halvön Krim för att säkra Rysslands tillgång till Svarta havet. Ukrainska parlamentariker utreder rapporter om att Ryssland har utfärdat ryska pass en masse till etniska ryssar bosatta på Krim. Det är samma taktik som Moskva har använd i de georgiska utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien för att kunna rättfärdiga intervention till skydd för egna medborgare.

Vapenförsäljning är ett annat sätt för Ryssland att orsaka problem, vilket Assads besök underströk. Israels regering och västerländska regeringar har redan skrämts upp av rapporter om att de första komponenterna av ryska luftvärnsmissiler har levererats till Iran. Systemet skulle kunna användas om Amerika eller Israel skickar bombflygplan mot iranska kärnanläggningar.
Ryssland kan också göra det svårare för USA och Nato att stödja styrkorna i Afghanistan. Ryssland gick i april med på att låta Nato transportera ej vapenrelaterat material via ryskt territorium till Afghanistan. Denna transitväg kan lätt blockeras. Ryssland kan också öka pressen på Kirgisien att utvisa de amerikanska styrkor som stöder operationerna i Afghanistan därifrån, och det kan blockera den amerikanska militärens eventuella återkomst till Uzbekistan, som sparkade ut amerikanerna 2005.
Rysslands argument kan lyda: ”Varför skulle vi hjälpa Nato?”, säger Rysslandskännaren Celeste Wallander.

Det är inte bara i fråga om Iran som Ryssland i FNs säkerhetsråd kan blockera USAs intressen. Så sent som i juni lade Ryssland sitt veto mot sanktioner mot Zimbabwes regering, vilket tolkades som ett slag i ansiktet på Washington.
”Om Ryssland hyser hämndbegär kan det blockera alla former av effektiva åtgärder, som t ex ekonomiska sanktioner och allt annat”, säger Peter Feaver, f d strategisk rådgivare i USAs nationella säkerhetsråd.
Ryssland kan också påskynda sitt tillbakadragande från olika vapenkontrollmekanismer. Det har redan suspenderat avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE) i protest mot USAs missilförsvar i Europa, och det hotar med att hoppa av avtalet om kärnladdade medeldistansvapen (INF).
Pånytttfödda spänningar skulle också kunna lösa upp ett nyligen undertecknat avtal om civilt kärnsamarbete och sabotera förhandlingarna om en förlängning av avtalet om kontroll av strategiska vapen.
”Det konstiga är att det har funnits en oro för att Ryssland ska förstöra allt ända sedan Sovjetunionen upplöstes”, påpekar Georgetownprofessorn Stent. ”Och nu ser vi att oron var berättigad”, tillägger han.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune