Tempus 2009 v 46

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46

Merkel är svårflirtad

President Nicolas Sarkozy vill lyfta fram den fransk-tyska vänskapen med buller och bång. Men i Berlin befarar man i stället att motsättningarna mellan länderna växer.

RALF NEUKIRCH och STEFAN SIMON
Paris och Berlin
Det finns i alla fall en person, som är begeistrad över Tysklands nya svart-gula regeringskoalition. Det är en mycket god nyhet att Tyskland vill sänka skatterna, kuttrade Nicolas Sarkozy i Elyséepalatset där han i förra veckan hade besök av förbundskansler Angela Merkel. Sedan fattade han Merkels hand och höll den som om han aldrig mer tänkte släppa den.
Den tyska förbundskanslern var denna kväll lite mer reserverad än hennes franske värd. Hon ville prata om forskning, utbildning och ekonomisk tillväxt, områden som är föremål för ännu närmare samarbete mellan hennes land och Frankrike, sade hon. Hon drog snabbt åt sig handen, och hon sade inte ett ord om skatter – på goda grunder.

Fransmannens glädje över den skattepolitik, som Merkel har fått massor av kritik för på hemmaplan, är bara en av många märkligheter i förhållandet mellan Paris och Berlin.
I Paris hoppas man att Berlin nu överger målet att ha en balanserad budget. I Berlin framhärdar man dock att en budgetbalansering är viktig. De tysk-franska relationerna präglas på nytt av en säregen asymmetri, inte minst när det gäller ekonomiska frågor.
Frankrike vill hylla vänskapen mellan länderna med stora gester och mycket symbolik. Ända sedan finanskrisen bröt ut har Sarkozy insett att det inte finns något alternativ till ett gott förhållande med Angela Merkel.
Han hoppades länge kunna driva igenom sina politiska mål med hjälp av britterna, men Londons tvekan i frågan om reformen av finansmarknaderna har stört dessa planer. Sarkozy vet nu att det är omöjligt att förbigå Merkel.
Den franske statschefen vill dessutom gärna överskugga de inrikespolitiska problemen genom att lyfta fram den tysk-franska vänskapen. Att han av allt att döma försökte hjälpa sin son till en framskjuten plats har till exempel väckt anstöt bland många fransmän.

I Paris talar man till och med om en förnyelse av Elyséefördraget, som i många år har reglerat samarbetet mellan de båda länderna. Men Merkel tros föredra lite mindre åthävor. Stora, märkliga insceneringar är hur som helst inget för Merkel. Konkreta framsteg är hennes mål.
I det tyska regeringskansliet vet man att man måste besvara charmoffensiven från Paris på ett eller annat sätt. Därför fick Sarkozy också möjlighet till ett stort framträdande. I måndags kom han till Berlin för att delta i firandet av Berlinmurens fall för 20 år sedan. I onsdags reste Merkel till Paris för att delta i firandet av det första världskrigets slut. Presidenten och förbundskanslern hand i hand vid den okände soldatens grav – det föll Sarkozy i smaken.
Om han finge bestämma skulle det fransk-tyska förhållandet kombineras med ännu mera symbolik. Sedan flera veckor bombarderar fransmännen tyskarna med nya förslag. Vore det inte fint om en tysk minister satt med i franska regeringssammanträden och vice versa? Eller om Frankrike hade en Tysklandsminister och Tyskland en Frankrikeminister? Och varför finns det inga gemensamma fransk-tyska bemärkelsedagar?

Varje nytt förslag får personalen i det tyska regeringskansliet att dra öronen åt sig. ”Vad ska en fransk minister göra här?”, frågar sig Merkels medarbetare. ”Delta i besluten om nya skattesatser?”.
På den tyska sidan finns inte ett spår av eufori. Sarkozys tendens att samla på sig nya skulder bekymrar tyskarna. Frankrikes statsskuld motsvarar för närvarande 77 procent av bruttonationalprodukten. Nästa år kommer Sarkozy att ta ytterligare ett miljardlån, som får underskottet att bli ännu större.
Eftersom detta strider mot EUs stabilitetspakt vill Sarkozy helst avskaffa den för alltid. Därför gläder han sig åt den tyska regeringens skatteplaner, eftersom han hoppas att Berlin på sikt kommer att välja samma kurs som han själv.
Men det är precis vad Merkel inte tänker göra. ”Vi tillåter inte att stabilitetspakten urholkas”, låter det i regeringskansliet. I samtalen med Sarkozy i Elyséepalatset pekade Merkel på nytt på den s k skuldbromsen, som sedan 2006 gör det till varje tysk regerings plikt att vara strikt sparsam.

Den tyska regeringen ogillar också att Sarkozy tänker använda många lånade pengar till att stötta det franska näringslivet. Men tyskarnas protester är inte särskilt övertygande med tanke på de ifrågasatta statliga subventionerna, som räddade Opel från undergång.
Men Merkel undvek så långt möjligt att diskutera motsättningar under sitt besök i Elyséepalatset. I stället förhörde hon sig artigt om Sarkozys förslag om fördjupat samarbete och bad om ursäkt för att hon inte har hunnit överväga dem ännu. Hon hade haft fullt upp med valkampanj och regeringsbildning, ursäktade hon sig. Men det var inte hela sanningen.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel