Tempus 2008 v 35

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34

Kirkuk är en pyrande krutdunk

Av alla politiska problem i dagens Irak är Kirkuks öde kanske det allra knivigaste.

RICHARD OPPEL
Kirkuk, Irak
Telefonen ringde på den kurdiske säkerhetsofficeren Hallo Najats kontor i den djupt splittrade staden Kirkuk. Den som ringde var en FN-tjänsteman, som ville veta om det var sant att den kurdiska Peshmergamilisen hade lämnat sina baser i norra Irak och ockuperat Kirkuk.
FN-tjänstemannen fick besked om att så inte var fallet, men efter det att Najat hade lagt på luren berättade han sanningen om Kirkuks explosiva etniska blandning, som vilar på ett stort oljehav. Faktum är att kurderna redan kontrollerar staden. ”Så är det, och därför behövs det heller inte några soldater”, säger Najat.

Av alla politiska problem i dagens Irak är Kirkuks öde kanske det allra knivigaste. Stadens kurder, araber och turkmener, sammanlagt 900 000, gör alla anspråk på den som sin egen. Den explosiva tvisten om staden är ett till synes oöverkomligt hinder för att bygga stabila politiska strukturer i resten av landet.
Dessutom visar dragkampen om Kirkuk att Iraks olösta etniska och regionala motsättningar fortfarande kan kullkasta direktiv från Bagdad och destabilisera stora delar av landet trots att våldet har avtagit på senare tid. Etniska och regionala motsättningar skulle till och med kunna urarta i inbördeskrig i värsta fall.

Tidigare i augusti misslyckades arbetet i det nationella parlamentet med att förbereda viktiga provinsval på grund av dispyten om Kirkuk, därför att araber och turkmener krävde att kurderna skulle tvingas att lämna ifrån sig en del av makten där. Men eftersom kurderna redan har konsoliderat sin auktoritet i Kirkuk var chansen att araber och turkmener skulle få sin vilja igenom så gott som obefintlig – såvida de inte tog till vapen.
Kurdernas auktoritet märks överallt i Kirkuk. Utöver kontrollen över provinsregeringen och polisen kontrollerar kurderna också den fruktade hemliga säkerhetstjänsten, Asaish, som samarbetar med den amerikanska militären, enligt både Asaishs befälhavare och amerikanska underrättelsekällor.
Asaishs officerare är ofta de första vid platsen för ett attentat, och de tycks alltid ha den mest korrekta informationen. Dessa officerare rapporterar bara till de två dominerande kurdiska partierna, Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Kurdistans patriotiska union (PUK).
”Han är min chef”, säger Najat och pekar på ett porträtt av Masur Barzani, som är chef för KDPs Asaishstyrka i Kirkuk och son till partiledaren Massoud Barzani.

Kurdernas kontroll över säkerhetsstyrkorna – och deras möjlighet att använda dessa i politiska syften – speglades för några veckor sedan efter det att en självmordsbombare hade angripit kurdiska demonstranter och tänt gnistan till ett upplopp som skördade dussintals människoliv och skadade hundratals.
Efter attentatet angrep en kurdisk mobb ett turkmeniskt politiskt högkvarter, som stacks i brand. Vid något tillfälle avfyrade turkmeniska vakter inne i byggnaden skott mot mobben. Enligt amerikanska källor dödades många fler i upploppet än i bombattentatet som föranledde upploppet. Men polisen grep bara 13 turkmener i högkvarteret. Dessa åtalades för att ha skjutit mot den kurdiska mobben. Ingen av de kurder som hade hjälpt till att sticka byggnaden i brand greps.
Den kurdiska polisen har utlovat en opartisk utredning om bombattentatet och det som hände efteråt. Men turkmenernas ledare, generalmajor Turhan Abdul-Rahman Youssef befarar mörkläggning. ”Det blir inget resultat av utredningen”, säger han och påstår att kurderna bröt mot lagen när de visade förhöret med den turkmeniske vakten i tv.

Kurdernas grepp om makten i Kirkuk har föga överraskande försämrat relationerna med araber och turkmener. ”Många är rädda”, berättar Mohammed Khalil, ledare för det arabiska blocket i provinsregeringen. ”Asaish talar om att annektera Kirkuk med våld, vilket skrämmer folk”. Araberna hävdar också att Asaish utför kidnappningar, vilket Asaishs ledare dock förnekar.
Men rivaliserande etniska ledare varnar för att kurdernas kontroll över säkerhetsstyrkorna inte räcker för att förhindra kaos i händelse av etniska strider. Stadens araber ”kommer inte att stå handfallna om kurderna tar till våld”, varnar Khalil.
Under Saddam Hussein utvisades tiotusentals kurdiska familjer från Kirkuk. Araber kom i deras ställe, enligt Saddam Husseins plan på att försäkra sig om den politiska makten i ett område med enorma oljetillgångar. Efter den USA-ledda invasionen av Irak 2003 kastade kurdiska miliser om processen och drev bort araber och ersatte dem med kurder. Araber och turkmener utgör idag ca 40 procent av Kirkuks befolkning, enligt amerikanska beräkningar.

Kurderna vill inlemma Kirkuk i regionen Kurdistan. De varnar också för att eventuella planer på att beröva dem makten kommer att motarbetas med kraft.
Efter självmordsattentatet avspeglades konflikten mellan olika grupper i en dispyt om huruvida ett stort antal irakiska soldater skulle placeras i staden, vilket hade varit en direkt utmaning mot kurdernas maktställning.
Den irakiska armén har i år, tillsammans med de amerikanska styrkorna, lyckats skapa stabilitet i många oroliga delar av Irak, men Kirkuk har mestadels lämnats i fred.
Kurderna var inte de enda som motsatte sig en irakisk säkerhetsstyrka i Kirkuk efter attentatet och upploppen. Den amerikanske militärchefen i Kirkuk, överste David Paschal, varnade för att kurderna sannolikt skulle hämnas genom att mobilisera sin egen milis från norra Irak, vilket skulle kunna leda till en potentiellt katastrofal konfrontation. Överste Paschal anser att alla de politiska partierna underblåser motsättningarna för att tillgodose egna intressen. Han har dock svårt att förstå varför misstron mellan parterna är så djup.

Trots våldsamheterna i slutet av juli har våldet i Kirkuk minskat markant sedan förra sommaren. Kurderna anser att det beror på att Asaish har blivit effektivare. ”De har direkt kontakt med folket”, säger den 24-årige polisen Hemin Shafiq. ”De agerar snabbt och är mycket aktivare än polisen”.
Ledaren för Kurdistans patriotiska union, Rifat Abdullah, bekräftar att Asaish har många källor, vilket gör att både amerikanerna och polisen är beroende av Asaish.
General Turhan påpekar att Asaishs agenter ibland är mäktigare än polisen. ”De spelar en viktig roll i kampen mot terrorismen, problemet är bara att de är lojala mot de politiska partierna”, säger Turhan.
© 2008 TEMPUS/New York Times