Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ANDREAS LORENZ
Beijing
Yasin Karim, som är 38 år, har kolsvart pipskägg
och bär vit kippa. Han är viceimam i moskén i
Langar, en liten by drygt sju mil sydost om den uiguriska provinshuvudstaden
Kashgar. Karim är uigur och tillhör således en
folkgrupp som i dessa dagar vållar Beijing stort huvudbry.
Yasin Karim sitter på en matta på den lugna innergård
som tillhör hans bostad. Han talar om sina församlingsmedlemmars
religiösa verklighet: ”Sedan 1990-talet är vi förbjudna
att undervisa våra barn i Koranen”, berättar han.
Böneutroparen får inte använda högtalare
när han kallar till bön. Kommunistpartiets vilja är
med andra ord lag även i minsta lilla by.
”Ungdomar under 18 år äger inte tillträde”,
står det på arabiska över porten till Yasin Karims
moské. En text i blått på muren uppmanar alla
att ”respektera kommunistpartiets korrekta religionspolitik”.
Innan Yasin Karim blev imam kontrollerade den statliga religionsmyndigheten
om han var politiskt pålitlig eller sympatiserade med ”etniska
separatister”. Han måste regelbundet delta i politisk
undervisning, och det är bland annat sådana bestämmelser
som gör att förhållandet gnisslar mellan den autonoma
regionen Xinjiangs 8,5 miljoner muslimska uigurer och ungefär
lika många inflyttade etniska kineser.
Tillsammans med Tibet vållar denna region mellan Taklamakanöknen
och Parimbergen Beijingregeringens största bekymmer i en
tid när hela nationen var tänkt att fröjdas i olympisk
yra. Kommunistpartiet tvingades nämligen räkna med att
regionens militanta uigurer skulle utnyttja tillfället för
att uppmärksamma världen på deras situation och
förstöra de styrandes bild av ett harmoniskt Kina. Ett
troligt mål skulle vara den gamla oasstaden Kashgar, som
ligger 340 mil från Beijing och därför ligger
närmare Moskva.
Solen stiger upp två och en halv timme senare i Kashgar
än i Beijing, men klockorna i Kashgar visar samma tid som
i Beijing, något som gäller för hela Kina. Utanför
den militärt beväpnade folkpolisens kaserner, mitt emot
”Uiguriska sjukhuset” på Seamangatan, satte man
för någon vecka sedan upp rödgula avspärrningsstaket,
och innanför dessa finns ett brett bälte av metalltaggar,
som hindrar fordon från att närma sig byggnaden.
Bara ett par veckor tidigare fanns inga avspärrningar, vilket
visade sig vara ödesdigert. Två män körde
in på kaserngården, kastade handgranater och angrep
uniformerade, obeväpnade beväringar som gjorde morgongymnastik
på gården. 16 människor dödades. Kort tid
efteråt knivhöggs tre vakter till döds vid en
vägspärr utanför staden av okända gärningsmän.
Angriparna lät sig inte skrämmas av plakat, som sitter
uppklistrade på husväggarna i Kashgars gamla kvarter.
Plakaten visar tre män som är överkryssade med
stora röda kryss, vilket betyder att de har avrättats.
Den arabiska texten under bilden förklarar att männen
avrättades därför att de ”ville splittra fosterlandet”
och bygga ”ett Östturkistan”.
Det var den gamla längtan efter självbestämmande
som drev dem liksom alla andra uiguriska frihetskämpar: Sedan
1951 är det emellertid kommunisterna i Beijing som är
den allsmäktiga ordningsmakten i Xinjiang, och ve den som
ifrågasätter detta.
Tortyr och avrättningar av uiguriska dissidenter är
väl beprövade avskräckningsmetoder. Förtrycket
mot den uiguriska kulturen praktiseras flitigt och det har fått
ungefär samma konsekvenser som i Tibet. Regeringen i Beijing
hindrar uigurerna från att utöva sin religion och leva
enligt sina seder. Uigurerna förväntas vara anpassliga
och lydiga, vilket har lett till missmod och missnöje, som
har urartat i regelrätt hat, vilket förstärks av
att Beijing uppmuntrar den kinesiska majoriteten, han, att bosätta
sig i regionen, vilket leder till systematisk försvagning
av uigurernas etniska identitet.
Partiet medger i och för sig vissa speciella rättigheter
för minoritetsfolken, som exempelvis undantag från
ett-barns-regeln, men priset för favören är total
underordning. Motstånd mot staten leder direkt till gripande,
skenrättegång, arbetsläger eller ”omskolning”.
Uigurer och tibetaner betraktas av herrarna i Beijing som folk
som alltid motarbetar centralregeringen, gör uppror och vägrar
att acceptera rådande maktförhållanden.
Gränsprovinsen Xinjiang är fyra och halv gånger
större än Tyskland, och där finns enorma tillgångar
på naturgas, olja, guld och kol. I provinsen bor ungefär
20 miljoner människor, och de utgör ett slags buffert
mot Ryssland och staterna i Centralasien. Många uigurer
upplever att deras livsvillkor har försämrats på
senare år och att relationerna med den han-kineserna har
blivit mycket spändare.
”De kontrollerar vår ekonomi, fastighetsmarknaden,
vägbyggen och fabriker”, klagar en uigurisk affärsman.
”Kineserna driver oss till randen av ett stup”.
Ännu värre upplevs det faktum att varje försök
att kräva större autonomi och religionsfrihet eller
bara inleda en debatt om saken betecknas som separatism.
Exakt vem som låg bakom de senaste attentaten och om gärningsmännen
var välorganiserade eller tillhörde ett internationellt
nätverk är oklart. Man vet inte ens om de eftersträvar
ett ”Östturkistan” eller ett ”sultanat”
enligt historisk modell.
Beijing tror att terroristerna kom från grannlandet Pakistan,
och deras sätt att hantera kniv tyder på ganska stor
ovana.
Tydligt är däremot att extremisterna har ändrat
taktik. Förr angrep de bussar med civila passagerare, vilket
skedde så sent som 21 juli i Kunming i Yunnanprovinsen.
Nu angriper de i stället soldater, poliser och vaktposter,
d v s statligt anställda. Dessutom verkar de numera vara
beredda att offra sina egna liv på samma sätt som jihadisterna.
För att till varje pris förhindra attentat mot OS i
Beijing spärrades alla bensinstationer i Kashgar och dess
omgivningar av. Den som ville köpa bensin tvingades legitimera
sig. Endast bilförare, inga passagerare, får komma
in på bensinstationernas områden. Alla vägar
in och ut från Kashgar övervakas dygnet runt av poliser,
som kontrollerar ID-handlingar och utlänningars pass.
I gamla stan i Kashgar går det orientaliska livet vidare
som om det aldrig hade förkommit några terrorattentat.
Kvinnor med huvuddukar kör på sina mopeder förbi
makliga åsnekärror; bagarna staplar sina krispiga bröd
i högar; hantverkare hamrar koppargrytor och mässingskannor,
och slaktarna slänger ut en och annan fårskalle på
gatan. OS-parollen ”En värld – en dröm”
känns ganska avlägsen. Men i marknadsstånden och
butikerna flimrar bilderna från OS i Beijing på små
tv-skärmar. ”Vi är stolta över att arrangera
spelen”, säger en korvförsäljare med typisk
uigurisk huvudbonad. Hans ord åtföljs emellertid av
en grimas, som väcker misstanken att han menar motsatsen.
Uiguriska barn måste redan i tidig ålder lära
sig det kinesiska majoritetsspråket. Konservativa uigurer
tolkar detta som ytterligare ett angrepp mot deras kultur, och
de reagerar hårt. Allt fler kvinnor har börjat täcka
sina ansikten med bruna yllesjalar, vilket Guo Weian vid religionsmyndigheten
i Kashgar förklarar med orden: ”De härmar bara
sånt som de har sett på tv från arabiska länder”.
Guo och hans kollega Amat på religionsmyndigheten hävdar
att läget i Xinjiang är stabilt. Här härskar,
enligt dem, fullständig religionsfrihet ”inom ramarna
för kinesisk lag”. Friheten återspeglas, enligt
dem, i regionens nästan 10 000 moskéer, nästan
4 000 fler än för 30 år sedan.
Kinesen Guo och uiguren Amat arbetar tillsamman i ett mörkt
litet kontor. Utanför kontoret lever deras båda folk
mer bredvid än med varandra. ”Vi bor i de låga
husen, och de bor i de höga”, säger uiguren. Och
faktum är att han-kineserna har egna bosättningar i
Kashgars utkanter. De kinesiska områdena påminner
om liknande bostadsområden i Beijing eller Nanjing, och
de är också av nostalgiska skäl uppkallade efter
kinesiska provinser långt borta.
Verkligheten i Kashgar verkar inte vara så konfliktladdad
att våldet måste vara oundviklig ventil. De radikala
uigurerna har inte heller något brett stöd, och dessutom
saknar de en kraftfull ledare. Deras aktioner må vara dödsföraktande,
men de driver ett uppror med svag bas och svaga medel. De har
varken högteknologiska hjälpmedel eller tydligt definierade
kommandostrukturer.
Den ende uiguren med internationellt rykte är förmodligen
Rebiya Kadeer, som lever i exil i USA. Trots att han har suttit
i fängelse i sex år propagerar hon för fredliga
protester. Hennes landsmän i Xinjiang är missnöjda
med kineserna, men majoriteten fogar sig ändå.
Även viceimamen Yasin Karim avråder också från
aktioner och krav, som inte accepteras av Beijing. Strävan
efter ett självständigt Östturkistan är, enligt
Yasin Karim, meningslös. ”Om vi blir oavhängiga
hamnar vi bara i svårigheter. Då går det här
som i Irak, Afghanistan eller Tjetjenien”, varnar han.
Är uigurernas öde att för alltid tillhöra
folkrepubliken Kina? ”Det”, svarar den fromme imamen,
”bestämmer Allah och ingen annan”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
