Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RÜDIGER FALKSOHN och WOLFGANG REUTER
Toyako, Japan.
Richard Rainwater, 65, från Texas är egentligen en
alldeles vanlig miljardär. Hans förmögenhet uppgår
till ca tre miljarder dollar, vilket placerar honom någonstans
i de superrika amerikanernas mittfält.
Denne välutbildade matematiker är en känd visionär,
och han kallas ibland för ”1990-talets kapitalistcowboy”,
därför att han för elva år sedan sålde
andelar i ett antal företag och investerade pengarna på
energimarknaden, som vid den tiden var ganska svag. Internet-
och fastighetskriser bekom honom inte, och därför kunde
Rainwater några år senare glädjas åt en
vinst på två miljarder dollar.
1997 kostade ett fat råolja 20 dollar, och idag kostar det
144 dollar. Den långsiktige spekulanten Rainwater kasserade
in sina pengar när priset var 129 dollar, och sedan tog han
definitivt farväl av oljan.
Nu har han ”ett litet andrum” och betraktar prisstegringarna
på råvarubörserna med förvåning. Om
det fortsätter så här, säger han, ”är
mänsklighetens överlevnad i farozonen”.
Oönskade konsekvenser
Världen skakas just nu av tre kriser. Efter bolånekraschen
i Amerika, som har drabbat banker och försäkringsbolag,
sköt priserna på de viktigaste råvarorna i höjden,
framför allt på energi och livsmedel. Det faktum att
priserna fortsätter att stiga underblåser inflationen.
Tillväxt- och utvecklingsländerna drabbas nästan
tvångsmässigt värst av kriserna. Världsbanken
och Internationella valutafonden (IMF) krävde i utbyte mot
krediter att de skulle öppna sina marknader, släppa
in västerländskt kapital och producera mat och konstgödsel
för världsmarknaden. Och sedan sker detta:
I Vietnam, som brukar omnämnas som en ny tigerekonomi, har
inflationen överstigit 25 procent. Vietnameserna tvingades
i juni betala 74 procent mer för maten jämfört
med ett år tidigare – och i många landsdelar
strejkade människorna i protest mot för låga löner.
I Bangladesh ökade priset på diesel med en tredjedel
till motsvarande 0,8 dollar per liter och priset på hushållsgas
med två tredjedelar. 58 miljoner av landets totalt 145 miljoner
invånare försöker klara sig på mindre än
en dollar per dag.
I Thailand byggde demonstranter barrikader på vägarna,
därför att även där försvagas den nationella
valutan, vilket gör importen smärtsam dyr. Det råder
stor oro för en ny Asien-kris.
I Indien förekommer jämt protester, järnvägar
blockeras, skolor håller stängt och förra veckan
strejkade en miljon lastbilschaufförer. Regeringen har reducerat
bränslesubventionerna, vilket gör livet dyrare för
alla dem som lagar mat med fotogen.
Vem räddar världen?
Tillväxtjätten Indien kämpar mot en inflation på
11,6 procent. I Pakistan är inflationen 19,3 procent, i Iran
20,2 procent, och i Ryssland, Serbien och Bulgarien ligger inflationen
på runt 15 procent.
Inflationen är över tio procent i ett femtiotal länder.
En 30-procentig minskning av köpkraften, som i Etiopien eller
Venezuela, skulle i Tyskland betyda att socialbidragstagare som
får högst 378 euro i månaden inom ett år
måste klara sig på 264 euro.
I veckan riktades all uppmärksamhet mot den japanska ön
Hokkaido. Där träffades i början av veckan G8-ländernas
ledare för att diskutera världens problem, som knappast
kunde vara mer komplicerade än just nu.
Hur kommer man till rätta med de negativa trenderna i den
globaliserade världsekonomin? Är det kapitalistiska
systemet på väg mot ett sammanbrott? Vem räddar
världen ur dess trippelkris – och med vilka medel?
De viktigaste frågorna
De åtta rika industriländerna hade egentligen inte
tänkt placera dessa frågor högst på dagordningen.
Japans regeringschef, Yasuo Fukuda, saknade mod eller kraft att
sätta trippelkrisen på dagordningen. Han ville i stället
fortsätta med klimatfrågan och Afrika, som förbundskansler
Angela Merkel tog upp när hon var G8-ländernas värd
på toppmötet 2007 i Heiligendamm vid Östersjön.
Men premiärminister Gordon Brown i Storbritannien uppmanade
i våras sin japanske kollega att förbereda för
en debatt om livsmedelssituationen i världen. Merkel visade
också handlingskraft och tillsatte en internationell arbetsgrupp
på regeringsnivå. Resultatet av gruppens arbete överlämnades
en vecka före G8-toppmötet till Fukuda och övriga
stats- och regeringschefer i G8-gruppen.
Det sex sidor långa dokumentet belyser de grundläggande
problemen ingående, och det låg till grund för
diskussionerna på G8-mötet.
De stigande priserna får ”allvarliga konsekvenser för
livsmedelsförsörjningen, och de utarmar hushållen
både på landsbygden och i städerna i utvecklingsländerna”,
konstaterar arbetsgruppen i sin slutrapport.
Brist på mat och konflikter om kontrollen över resurserna
kan ӊventyra demokratiseringen, destabilisera stater
och urarta till internationella säkerhetsproblem”.
Mera mat måste produceras
Förutom ”demografisk och ekonomisk tillväxt”
samt ”ändrade matvanor” i tredje världen nämner
rapportens författare expansionen av drivmedelsgrödor
som en orsak till de stigande priserna. Och slutligen: ”Den
sjunkande dollarkursen och spekulativ terminshandel har ett betydande
inflytande på livsmedelsprisernas höjd och fluktuationer”.
Merkels rådgivare utgår från att spannmål,
ris och oljeväxter kommer att bli billigare igen, men inte
mycket billigare. Samtidigt kan man vänta mycket stora prispendlingar
framöver, och därför föreslår arbetsgruppen:
1. Ökad livsmedelsproduktion i framför allt uländerna,
där produktionsökningen hittills bara har varit i genomsnitt
en procent per år.
2. Säkerställa att bistånd i form av livsmedel
och pengar verkligen når fram till de mest behövande.
3. Snabb leverans av utsäde, konstgödsel och jordbruksredskap
till utvalda regioner (framför allt i länder där
sådan hjälp används på ansvarsfullt sätt).
4. Omedelbar eliminering av exportrestriktioner av exempelvis
den sort som Indien har infört.
Enligt arbetsgruppen behöver de 30 fattigaste länderna
importera mat för motsvarande ytterligare 20 miljarder dollar,
vilket skulle förvärra problemen med betalningsbalansen
drastiskt. Därför måste IMF se till att dessa
stater kan behålla sin betalningsförmåga.
För att komma till rätta med krisens ”dramatiska
karaktär” måste också den globala livsmedelsproduktionen
öka, framför allt i världens fattiga länder.
Ett förnuftigt sätt vore för de rika länderna
att investera i jordbruk i de fattiga länderna.
Reglering och justering
Bara i år kommer Tyskland att anslå 750 miljoner dollar
till mat till de fattiga länderna. På toppmötet
i Toyako föreslog förbundskansler Merkel en ”agrar-insatsstyrka”
i FN-regi, som ska utarbeta räddningsplaner för drabbade
regioner, där människorna hungrar.
Förslagen från Berlin är varken nya eller särskilt
revolutionära, men de stora industriländerna tenderar
att som vanligt älta världens stora problem innan beslut
fattas. 2007 i Heiligendamm diskuterades ungefär samma frågor,
trots att situationen var ljusare då.
Frågan är nu om de rika ländernas klubb drar de
rätta slutsatserna. Hunger är bara en del av trippelproblemet.
Det gäller att lösa upp en gordisk knut, helst utan
att använda våld. Hedgefonderna, som berikar sig hänsynslöst,
måste hållas i strama tyglar, världens aktiebörser
måste regleras och justeras. Men vilka regler ska gälla,
och vilka kontrollmekanismer kan bytas ut utan att skadorna blir
ännu större?
Utvecklingens baksida
Att drygt en miljard kineser äter mera kött och förbrukar
mera bensin än förr ökar naturligtvis efterfrågan
på dessa produkter, och den ökade efterfrågan
är en följd av den ekonomiska tillväxten. Levnadsstandarden
i Mittens rike har ökat precis som det står i läroboken.
Tusentals McDonaldsfilialer öppnas, vilket naturligtvis gläder
McDonalds amerikanska huvudkontor i Illinois.
Men investeringsboomen och konsumtionen i Beijing och Shanghai
är en av orsakerna till den globala obalansen. Kina är
nämligen en tung konkurrent om jordens begränsade resurser,
exempelvis olja.
Även det faktum att den kinesiska åkermarken reduceras
för varje dag väcker kritik, eftersom jordens totala
åkerareal krymper och Kina genom att bygga på åkermark
tvingas importera större mängder majs, soja och vete.
Den långa marschen från bondestat till industrimakt
har onekligen en baksida. Är gårdagens sanningar plötsligt
falska? Ska man nu strypa den utveckling, som nyligen höjdes
till skyarna?
De feta åren är förbi
För att hålla de viktiga ekonomierna på rätt
kurs vidtar man kortfristigt totalt motstridiga åtgärder
på olika håll i världen. Den amerikanska centralbanken,
Federal Reserve, sänkte sina styrräntor för att
stimulera den amerikanska ekonomin, och då får man
räkna med ökad inflation. Den europeiska centralbanken
höjde däremot styrräntan till 4,25 procent för
ta kontroll över inflationen (fyra procent i eurozonen).
Internationella valutafonden kräver strängare kontroller,
exaktare rapporter från bankerna och bättre riskhantering
hos penninginstituten och rankingbyråerna. IMF-chefen Dominique
Strauss-Kahn anser att ”nödvändigheten av statliga
interventioner är mycket tydlig”.
Och Världsbanken har en undersökning i bakfickan (som
läckte ut förra veckan) som hävdar att expansionen
av biobränslen har fördyrat livsmedlen mycket mer än
vad man tidigare trodde, nämligen med hela 75 procent. Undersökningen,
som blev klar i april, har kanske inte publicerats av hänsyn
till den amerikanska regeringen, som gärna lägger skulden
för den dyrare maten på den växande efterfrågan
i Kina och Indien, inte på den ökade efterfrågan
på biobränsle på amerikanska och europeiska bensinmackar.
En stor majoritet experter är åtminstone eniga om att
de feta åren är förbi och att framför allt
spekulanter måste hållas i strama tyglar.
Världens länder kommer säkert att styra marknaderna
lite hårdare en tid framöver. Och det är upp till
ledarna för världens rikaste länder och andra bedömare
att dra förnuftiga slutsatser av experternas rapporter och
sedan fatta de korrekta besluten.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
