Tempus 2009 v 43

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43

Våld överträffar diplomati

Medan den amerikanska administrationen försöker hitta en lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna sker detta mot bakgrund av den dystra sanningen att våld hittills har gett tydligare resultat än förhandlingar i denna segdragna dispyt.

ETHAN BRONNER
Jerusalem
Reultaten av våld må vara kortlivade och eventuellt kontraproduktiva: kritiken mot både Israel och Hamas kommer sannolikt att hårdna nu när FNs människorättsråd har stött rapporten, som i detalj beskriver krigsförbrytelserna som ägde rum under kriget i Gaza för snart ett år sedan.
Men det faktum att krig kan fungera spelar en viktig roll i regionens bittra konflikter. En del palestinier talar på nytt om väpnad kamp, och israeliska regeringsföreträdare, som hävdar att deras kritiserade militära operationer har varit mycket framgångsrika, håller ett vaksamt öga på ett antal tickande bomber, medan de överväger en militär insats (mot Iran).

Att våld lönar sig i kampen mellan Israel och palestinierna är uppenbart. Det var först efter det första palestinska upproret i slutet av 1980-talet som Israel erkände Palestinska befrielseorganisationen (PLO) och började överväga en tvåstatslösning. Och efter den andra intifadan – som var extremt blodig – drog Israel sig tillbaka från Gaza 2005.
För många israeler framstår det gångna decenniet som ett bevis för att militära aktioner är mer effektiva än diplomati.
Via obarmhärtiga kommandooperationer och ett stort antal kontrollposteringar satte den israeliska armén punkt för självmordsattentaten och andra terrorattacker från Västbanken. Sedan kriget mot Hizbollah i Libanon 2006, ett krig som kritiserades som ett misslyckande för Israel, har Hizbollah inte avfyrat en enda raket mot Israel; och Israels krig i Gaza i december förra året har lett till avsevärt färre attacker från Hamas i Gaza, vilket har lett till ett nästan normalt tillstånd i södra Israel.
För två år sedan förstörde israeliskt flyg det, som enligt Israel och USA var början till en syrisk kärnreaktor; och förra året i Syrien dödade israeliska agenter Hizbollahs högste militäre ledare, Imad Mugniyah, som också var länken mellan Hizbollah och gruppens iranska sponsorer. Hans död var ett hårt slag mot både Hizbollah och Iran.

Diplomati, vare sig det gäller Oslosprocessen på 1990-talet eller förhandlingarna med Syrien under turkisk medling förra året, har däremot inte lett någon vart. Samtidigt har varenda israelisk militäroperation de senaste åren – inklusive invasionen av Gaza i december –kritiserats internationellt.
I Israel tycker man att dess militära operationer har betygsatts för tidigt och orättvist, och de har onekligen givit resultat och gjort Israel säkrare med avskräckningsmetoden.
De militära framgångarna har kanske begränsat värde – man vinner ett slag men förlorar kriget. Palestinierna må ha drivit bort Israel från Gaza, men de lever nu mitt i ett vidsträckt nätverk av israeliska murar och militära posteringar på Västbanken och under strikt belägring i Gaza.

Dagens Israel är säkrare, lugnare och ekonomiskt starkare än på länge, men det står inför en allvarlig diplomatisk kris. Stormen runt den s k Goldstonerapporten om krigsförbrytelser i Gazakriget avslöjar att det inte bara är Israels taktik som ifrågasätts utan också dess legitimitet. Kraven på bojkott och rättsliga processer växer. Israels viktiga relationer med Turkiet, som är ett moderat muslimskt land, är också skakiga.
Många israeler säger att deras trygghet är viktigare än landets rykte, och att den hårda kritik som riktas mot Israels aktioner bara är ett bevis för att världens syn på Israel alltid bottnar i dubbelmoral.
Generalmajor Gadi Eisenkot säger i en intervju att gränsen mot Libanon är ”lugnare än någon gång sedan 1960-talet”. Han anser att Israels fiender använder en dubbel strategi bestående av ”terror och ogiltigförklaring”. Han påpekar att Hizbollah har fler än 30 000 raketer utplacerade i ett dussintal byar i södra Libanon. Vapnen är en reserv, som ska användas mot Israel, om Israel attackerar Iran.

Israel har inte bestämt sig för att angripa Iran, och den israeliska regeringen hoppas att Irans kärnvapenprogram stoppas med diplomatiska medel. Men om Iran skaffar kärnvapen kommer regionen att bli extremt farlig för Israel. Dessutom skulle det leda till kapprustning och göra Hizbollah och Hamas immuna. För Israel, vars inofficiella valspråk är ”Aldrig igen!”, utgör även de iranska ledarnas förnekelse av förintelsen och deras vägran att erkänna Israels existensrätt ett stort hot.
Israel försöker avgöra bortom vilken punkt ett anfall mot Iran skulle vara ineffektivt. Den israeliska regeringen vet att en attack inte stoppar Irans kärnprogram utan bara försenar det med ett antal år. Och om Washington avråder från militärt ingrepp vore det svårt att genomföra.

Den första tickande bomben är Irans anrikning av uran. Även om processen bara framställer låganrikat uran till energialstring, inte till vapen, står det klart att ju mer låganrikat uran Iran producerar, desto fortare går det att förvandla uranet till höganrikat uran för vapen. Israeliska experter tror att Iran skulle behöva ungefär tio månader för att tillverka en atombomb om det bestämde sig nu. Om ett år, efter fortsatt anrikning, behöver Iran bara hälften så mycket tid o s v.
Israel granskar ett antal indikatorer för att avgöra hur länge det kan vänta med att ingripa. En punkt på Israels övervakningslista är frågan om Iran förstärker sin förmåga att klara av en attack genom att utveckla missilförsvarssystem och den parallella frågan om Israels egna experter förmår designa ett missilförsvarssystem, som skyddar landet mot Hizbollahs och Hamas vedergällningsraketer.
En annan tickande bomb är den interna iranska politiken. Frågan är om de starka regimkritiska känslorna i Iran efter valen i juni leder till att atomprogrammet stoppas eller saktas ned, eller om den USA-ledda diplomatin får Iran att ändra sina planer. Överläggningarna med Iran återupptogs i måndags denna vecka.

Israel håller de tickande bomberna under ständig uppsikt. Om Irans atomprogram stoppas, blir det mycket lättare för Israel att göra eftergifter mot palestinierna, som i sin tur kommer närmare en egen stat, som gränsar till Israel.
Men många av Israels ledande politiker och militärer understryker att den israeliska militärens närvaro utmed landets gränser är det enda som garanterar landets överlevnad. Det finns gränser för vad diplomatin kan åstadkomma, och en palestinsk stat intill Israel måste underkasta sig strikta restriktioner när det gäller militära aktiviteter och allianser med främmande makter.
Palestinierna accepterar förstås inte sådana restriktioner, men de delar israelernas syn på militärens viktiga roll. Den väpnade kampen är fortfarande kärnan i Hamas doktrin, och den rivaliserande Fatahrörelsen understryker att militärt våld fortfarande är ett viktigt alternativ.
© 2009 TEMPUS/The New York Times