Tempus 2008 v 27

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26

Pessimismen infiltrerar Senegal

Senegal, som länge har varit en regional ljuspunkt, strålar inte lika klart längre.

LYDIA POLGREEN
Dakar
Från luften ser Dakar ut som en metropol i snabb utveckling, en sjudande fyrsiding som sticker ut i Atlanten. Bilar susar fram på en nyrenoverad, fyrfilig motorväg längs den karga kustlinjen; lyftkranar präglar stadens siluett, och lyxhotell och konferenscentra växer upp i takt med att investerare från Dubai öser in pengar i stadens hamn i hopp om att förvandla den till ett regionalt, högteknologiskt centrum.

Nere på marken träder en annan bild fram. Arbetslösa unga män kantar gatorna, där de försöker sälja mobiltelefonkort, nötter och kinesiska fickräknare till förbipasserande. Hamnen är full av importerad mat, som blir allt svåråtkomligare för majoriteten av senegaleserna.
Dakar kommer inom kort att kunna erbjuda mängder av rum i femstjärniga hotell, men stigande hyror har tvingat fattiga och även medlemmar av medelklassen att flytta ut till smutsiga slumområden, som ofta drabbas av översvämning. Bristen på bränsle och energi betyder dagliga elavbrott.
Det är svårt att undgå känslan av missmod och pessimism som har tagit Senegal i sitt våld. Landet var en gång ett av Afrikas mest stabila och beundrade länder, men nu har det drabbats av en elak blandning av politiska, ekonomiska och sociala problem, som är lika påtagliga som den fina sand, som blåser in från Sahara på vintrarna och skymmer solen med ett askgrått dis.
Kriskänslan fick ett konkret uttryck tidigare denna månad, när en koalition av politiska grupper och medborgargrupper inledde en nationell konferens för att diskutera landets framtid och vägval. Regeringen uppfattade detta som en provokation och vägrade att delta.

Den underliggande frågan för utomstående är denna: Om bekymmer och spänningar ökar i Senegal – en f d fransk koloni, som aldrig har haft statskupper eller militärstyre och som i 48 år har varit ett av Afrikas stabilaste, fredligaste och tåligaste demokratier i en region förpestad av tyranni och elände – vad betyder det för de mindre stabila grannländerna?
Frågan har blivit ännu mer aktuell av de etniska oroligheterna tidigare i år i Kenya, som förut var en fredlig oas i Östafrika, och de invandrarfientliga upploppen i Sydafrika.
Senegals intelligentia oroar sig för att landets långvariga, relativt lyckosamma tillvaro är hotad.
”Efter många års solsken börjar molnen torna upp sig”, säger Abdoulaye Bathily, generalsekreterare i Demokratiska förbundet-Arbetarpartiet, ett av de partier som från början ingick i president Abdoulaye Wades regeringskoalition men som senare bröt med koalitionen. ”Vi har förlorat kursen och driver omkring. Och om inte Senegal klarar det, då kan inget land klara det!”.
Den politiska klassen tycks befinna sig i permanent kris. Storkoalitionen med oppositionella partier, som förde Wade till makten 2000 efter 40 år av socialistiskt styre, har kollapsat. De flesta stora partierna behöll sina väljare i valet 2007, vilket betyder att Nationalförsamlingen består nästan uteslutande av allierade till Wade.
En rad bråk inom regeringspartiet i kombination med utbredda spekulationer om att Wade tänker göra sin son, Karim, till efterträdare, har också fläckat Senegals rykte som en demokratisk ledstjärna i en region, plågad av autokratiska ledare.

Den outtröttlige Wade, som blev omvald i fjol på fem år, har på många sätt medverkat till Dakars förvandling från pittoresk kolonialstad till regional storstad, ett slags mini-Dubai i Västafrika. Dakar är testamentet från en gammal man till en ny generation senegaleser, de män och kvinnor som Wade betecknar ”betonggenerationen”.
Wade gav sin son, f d bankchef i London, uppdraget att organisera det islamiska toppmötet, som hölls i Senegal i mars för de muslimska ländernas statchefer. Den omfattande ombyggnaden av huvudstaden skulle egentligen ha varit klar inför mötet. De flesta vägar och gator var färdiga, men inte hotellen. Regeringen fick därför hyra privata bostäder och kryssningsfartyg för att hysa delegater och medierepresentanter.
En stor del av om- och nybyggnation har bekostats av islamiska donatorer, inte allmänheten, men redovisningen av hur pengarna har använts är undermålig. När talmannen i nationalförsamlingen försökte fråga presidentens son om finansieringen av toppmötet miste talmannen sin post som partiledare, och nationalförsamlingen bestämde att förkorta hans mandat till ett år.

Han försonades senare med presidenten igen, men denna och liknande skandaler har fläckat landets rykte.
Senegal var länge en favorit bland givarländerna, som har spenderat miljoner på att hjälpa Senegal att bygga skolor och sjukhus, betala sina skulder och planera infrastrukturprojekt. Men numera kommer kritik från Internationella valutafonden och Världsbanken mot offentliga utgifter och politik, som har förvärrat konsekvenserna av stigande priser på livsmedel.
En undersökning beställd av USAs biståndsorgan förra året drog slutsatsen att ”frånvaron av öppenhet i de offentliga ärenden och ekonomiska transaktioner, samt kronisk korruption, plågar dagens Senegal”.
Afrika som helhet har haft god ekonomisk tillväxt, men 2006 var tillväxten i Senegal bara två procent. Ekonomin har satt fart sedan dess och väntas växa med 5,4 procent i år, men ihållande arbetslöshet och höga priser på mat och bränsle äter upp tillväxtens fördelar för de allra flesta.

Det värsta är kanske att senegaleserna verkar ha förlorat sin förr till synes orubbliga optimism. En gallupundersökning från i fjol visade att bara 29 procent av de tillfrågade uppgav att de hade jobb, vilket var en nedgång från 35 procent ett år tidigare. Väldigt avslöjande är att 56 procent sade att de skulle lämna Senegal om de bara kunder.
Tiotusentals senegaleser har de senaste åren givit sig av i knappt sjövärdiga båtar för att försöka komma till Europa. Man tror att flera tusen har gått under i skeppsbrott.
Missnöjet märks mest bland de unga och deras självutnämnda språkrör: rappartister, som har blivit sin generations historieberättare och som hjälper ungdomarna att kanalisera sin frustration.
”Vi har väntat i 40 år på verkliga förändringar i detta land”, säger Didier Awadi, en rappare vars rim med krav på förändring fick många att rösta bort socialistpartiet från makten 2000. ”Men vi väntar fortfarande”, säger Awadi.

På en av många affischer i Dakar med välkomnande ord till deltagarna i Islamiska toppmötet har någon skrivit med stora bokstäver: ”Vi är hungriga”.
Faktum är att många senagelser frågar sig om pengarna som har använts för att bygga upp huvudstaden var väl använda pengar. Amadou Ndiaye, som säljer billiga kinesiska skor på trottoaren, påpekar att nästan ingenting av det nya underlättar hans liv. Han har ingen bil, och de nya vägarna passerar inte ens i närheten av den slum där han bor.
”Vi kan inte äta vägar, vi har inte råd att bo på femstjärniga hotell. Vem ska ha allt det här? Inte vi vanliga senegaleser i alla fall”.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune