Tempus 2009 v 42

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

En kamp mellan två stora egon

Fallet ”Clearstreamaffären” handlar om svarta pengar och spionage, men i verkligheten är det en duell mellan ärkerivalerna Nicolas Sarkozy och Dominique de Villepin.

STEFAN SIMONS
Paris
Det skulle se ut som en vänlig pratstund på en kaféterrass i badorten La Baule. Nicolas Sarkozy och Dominique de Villepin hade stämt möte en septembermorgon över en kopp kaffe, juice och croissanter. Men Villepin dröjde, uppenbarligen därför att han behövde svalka av sig i Atlanten. Det fanns fotografer på plats när den dåvarande premiärministern steg ned i vattnet: storvuxen, brunbränd och muskulös.
Det som såg ut som en papparazzofullträff var i verkligheten en omsorgsfullt iscensatt uppvisning. Året innan hade nämligen Nicolas Sarkozy också blivit fotograferad under liknande omständigheter. Joggande i blå shorts försökte den dåvarande inrikesministern framstå som en ungdomlig, handlingskraftig man, som gjord för att efterträda statschefen Jacques Chirac, som började bli till åren.
Det politiska Frankrike begrep genast vad Villepins dopp i vågorna betydde. Uppvisningen kunde bara tolkas som att även premiärministern gjorde anspråk på rikets högsta ämbete.

Sarkozy och Villepin har i åratal motarbetat varandras karriärplaner. Och nu närmar sig duellen en höjdpunkt. Slagfältet är en domstol i Paris, som ska döma i den s k Clearstreamaffären.
Spektaklet anses vara århundradets rättegång med inblandade politiker, f d industriledare och tråddragare från den hemliga underrättelsetjänsten. Det handlar om olagliga konton i utlandet, spionage, korruption, förtal och ärekränkning.
Processen är också en personlig uppgörelse mellan två makthungriga män, som vill samma sak, styra Frankrike.
Kampen mellan dessa två egon började för runt 15 år sedan. Ju närmare de kom maktens centrum desto tydligare blev det att den politiska konkurrensen mellan dem slog över i bittert, personligt hat.
De båda politikerna kunde inte vara mer olika. Å ena sidan har vi Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin, 55 år och kultiverad ättling till en adlig familj. Han är 1,93 meter lång, gift sedan 24 år och far till tre framgångsrika barn.
Å andra sidan har vi den gormande invandrarsonen Sarkozy, som använder platåsulor för att kompensera för sin korthet. Han är en folktalare som drivs av instinkt och efter två skilsmässor gifte sig rekordsnabbt med sångerskan Carla Bruni och lämnade sina barn i splittrade familjer.

Livserfarenheter har präglat båda männen. Den intellektuelle finliraren Villepin skrev dikter på fritiden och lärde känna världen redan som barn, innan han trädde i diplomatisk tjänst efter examen från elithögskolan ENA. Han gjorde karriär först i utrikesdepartementet, sedan hos presidenten och till slut som briljant utrikesminister.
Den 54-årige Nicolas Sarkozys biografi är historien om uppkomlingens mödosamma arbete för att bli erkänd. Hans far var en ungersk aristokrat, som hade flytt undan kommunisterna, kom till Frankrike som främlingslegionär och till slut gifte sig ståndsmässigt. Äktenskapet sprack efter tre söner, och den då femårige Nicolas hade ”en inte helt lycklig uppväxt”.
Efter juridikstudier misslyckades Sarkozy med att komma in på något av elituniversiteten, han bras i engelska.
Han blev advokat och profilerade sig vid sidan om som en kommande talang inom gaullistpartiet. Vid 28 års ålder valdes han till borgmästare i Neuilly-sur-Seine. I denna välmående förort till Paris knöt den politiske autodidakten Sarkozy kontakter med olika grupper, som var nyttiga för hans karriär.

Första gången en konflikt uppstod mellan de Villepin och Sarkozy var 1995, när den senare var budgetminister. Villepin stod bakom Chirac i valkampanjen, men Sarkozy stödde i stället dennes rival, Edouard Balladur, som tillhörde samma parti. ”Förräderi!”, rasade Villepin mot uppkomlingen från Neuilly.
Denna splittring blev upptakten till en kamp, som kännetecknas av avundsjuka och elakheter. De båda är väl medvetna om rivalens starka sidor: ”Han blir deprimerad av medelmåttighet och motgångar ger honom vingar”, sade Sarkozy om Villepin, som i sin tur har berömt Sarkozy många gånger för hans ”energi”.
Det var denna energi som gjorde att Chirac till slut inte kunde gå förbi Sarkozy. Den förre presidenten gjorde honom först till inrikesminister och sedan till chef för ekonomi- och finansdepartementet. Lite senare valdes Sarkozy till partiledare för UMP och förvandlade den tröga partiapparaten till sin egen valmaskin.
I juni 2005 fick UMP-ledaren tillbaka posten som inrikesminister och satt under regeringssammanträdena mitt emot ärkerivalen de Villepin, som under tiden hade utnämnts till regeringschef av Chirac.

Vid denna tid uppstod affären om finansinstitutet Clearstream i Luxemburg. Lagens företrädare hade fått namnlistor som antydde att flera franska toppolitiker hade konton med svarta pengar hos detta dotterbolag till den tyska börsen. Bland de utpekade fanns Sarkozy. De Villepin informerades, men trots att de anonyma anklagelserna mycket snart visade sig vara oskickliga förfalskningar undanhöll de Villepin för sina regeringskolleger att han hade bett en f d toppchef inom underrättelsetjänsten att undersöka fallet.
Men de Villepin hade otur, därför att Sarkozy hade fått nys om hans hemlighetsmakeri. Därför kunde Sarkozy, samtidigt som konspirationen avslöjades bit för bit, hänge sig åt rollen som ett oskyldigt offer. Sarkozy väckte civilt åtal mot konspiratörerna och svor att hämnas: ”Jag lovar att hitta det svin, som har satt igång denna affär, och jag kommer att hänga upp det på en slaktarkrok”, sade han.

Idag har Sarkozy med inträdet i Elyséepalatset inte bara besegrat sin ärkerival. Inför domarskranket tillsammans med de Villepin står nämligen också den man, som president Sarkozy pekar ut som hjärnan bakom komplotten.
Sarkozys agg är oförminskat. I periferin av FNs generalförsamlings möte för en tid sedan hördes Sarkozy gorma om fallet: ”Två oberoende domare har efter två års utredning beslutat att de skyldiga måste ställas inför rätta”, utgöt sig statschefen. Ordet ”skyldiga” borde han inte ha sagt.
Villepin viftar bort alla anklagelser och tar varje tillfälle i akt att framställa sig som ett offer för rättvisan. Redan vid det första framträdandet inför rätten beklagade han sig med stora gester över att rättvisan utnyttjades som maktens redskap.
Men det var Sarkozys överilade urspårning som gjorde det möjligt för aristokraten på de anklagades bänk att visa att han var ett offer för presidentens hämndlystnad. Med sitt fördömande uttalande i New York hade Sarkozy brutit mot lagen, hävdade de Villepins advokater. De krävde att rättegången skulle ställas in.
Till och med bland Sarkozys anhängare i nationalförsamlingen finns det de som tycker att Sarkozy gick för långt. Han är ju inte bara den som har stämt de anklagade utan också det oberoende rättsväsendets högsta beskyddare i sin roll som statschef.

”Sarkozy är djupt övertygad om att man försökte skada honom politiskt”, sade en minister nyligen som försökte urskulda presidenten. ”Dessutom är han långsint”, tillade ministern.
Presidentens utfall i New York fick de Villepins advokater att stämma presidenten, som beskylls för att ha ”föregripit rättvisans gång”.
President Sarkozy behöver dock inte befara några rättsliga följder. Han åtnjuter immunitet så länge mandattiden varar, och mannen i Elyséepalatset leker nästan säkert med tanken på en andra mandatperiod.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel