Tempus 2011 v 07

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28  29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01 02 03 04 05 06 07

Mardrömmen är över, nu börjar drömmen

Den korta revolutionen tog många år att förbereda.

DAVID D KIRKPATRICK och DAVID E SANGER
Kairo

När demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo slog tillbaka den regimtrogna mobben hade de lärt sig något av demonstranterna i Tunisien, nämligen att lägga ”vinäger eller lök under sjalen som skydd mot tårgas”. Detta råd, som förmedlades via Facebook, ingick i ett märkligt samarbete som har pågått i två år och som har givit upphov till en ny stark rörelse i arabvärlden. Det rör sig om en panarabisk ungdomsrörelse vars mål är att sprida demokrati i regionen. Unga egyptiska och tunisiska aktivister använde all sin uppfinningsrikedom och ny teknik för att undgå övervakning, varna för tortyr och ge varandra praktiska tips om hur man sätter sig upp mot kravallpolis och organiserar barrikader.
De förenade den sekulära expertisen i sociala nätverk med en disciplin hämtad från religiösa rörelser och de kombinerade energin hos fotbollsentusiaster med kirurgens sofistikerade metoder. De bröt sig loss från den arabiska oppositionens äldre veteraner och förlitade sig på fredlig motståndstaktik som har predikats en amerikansk akademiker via en serbisk ungdomsbrigad samt på marknadsföringsknep från Silicon Valley.

Gamal förringade proteststormen

Medan den tilltagande proteststormen skakade den egyptiska staten var ungdomarna involverade i en dragkamp mot en ledare med totalt andra visioner. Gamal Mubarak, son till presidenten Hosni Mubarak, är en välbärgad investeringsbankir och innehade en nyckelroll i Mubaraks parti. Han betraktades som sin fars arvinge tills ungdomsrevolten hade eliminerat varje tanke på dynastisk succession, men den yngre Mubarak pressade ändå sin far att hålla sig kvar vid makten trots att toppgeneraler och premiärministern hade rått honom att avgå, enligt en amerikansk diplomat, som noga följde Mubaraks sista dagar.
Den trotsiga tonen i presidentens tal förra torsdagen var i mångt och mycket sonens verk, enligt den amerikanske diplomaten. ”Gamal var förmodligen mycket påstridigare än hans far,” säger en observatör, som säger att Gamal hela tiden förringade allvaret i situationen.
Men Mubaraks tal fick motsatt effekt mot den önskade. Militären tvingade till slut bort presidenten och tog kontroll över det som den lovar ska bli en ordnad övergång till civilt styre.

Nya mål

Nu vänder ungdomsledarna blicken mot nya mål utanför Egypten. ”Tunis var kraften som satte i gång Egypten, men Egypten kommer att sätta i gång hela världen,” säger Walid Rachid, en av 6 aprilrörelsens medlemmar. Rörelsen var med och organiserade protestaktionen 25 januari, som var revoltens startskott. Walid Rachid yttrade sig på ett möte förra söndagen när 6 aprilrörelsens medlemmar diskuterade hur de ska dela med sig av sina erfarenheter till liknande rörelser i Libyen, Algeriet, Marocko och Iran.
”Om en liten grupp människor i varje arabland går ut på gator och torg med samma envishet som vi, då skulle alla regimerna falla,” sade Rachid och tillade lite skämtsamt att nästa arabiska toppmöte kanske blir en ”debutantbal” för ungdomsrörelsernas ledare.

Bloggare går i täten

Den egyptiska revolten var resultatet av många års förberedelser. Ahmed Maher, en 30-årig civilingenjör och en av ledarna för 6 aprilrörelsen, engagerade sig först, runt 2005, i en rörelse kallad Kefaya (Nog!). Därefter organiserade Maher och andra en egen brigad, Ungdom för förändring, men de lyckades inte locka tillräckligt med anhängare, och flera av medlemmarna greps. Många av dem som fanns kvar i rörelsen anslöt sig i stället till räddhågade, lagliga oppositionspartier. ”Det som förstörde vår rörelse var de legala partierna,” säger Maher, som själv har gripits fyra gånger.
2008 hade många av ungdomsrörelsens organisatörer dragit sig tillbaka till kammaren och datorn och börjat blogga i stället i försöken att väcka stöd för en våg av enstaka strejker i protest mot regeringens privatiseringar och den höga inflationen.
Efter en strejk i mars i den egyptiska staden Malhalla utlyste Maher och hans vänner en rikstäckande generalstrejk till 6 april. För att sprida information om strejken etablerade de en Facebookgrupp, som blev kärnan i deras rörelse, en rörelse som skulle vara oberoende av andra etablerade politiska grupper. Dåligt väder gjorde att generalstrejken blev en ickehändelse på de flesta platser, men i Malhalla slogs en arbetarstrejk ner med våld av polisen. Det var den första stora konfrontationen på många år.

Internationella kontakter

Bara några få månader senare, efter en strejk i den tunisiska staden Hawd el-Mongamy, använde sig en grupp organisatörer, som kommunicerade via internet, av samma modell och etablerade det som kom att kallas Tunisiens Progressiva Ungdom. Organisatörerna i Egypten och Tunisien började byta information med varandra via Facebook. I Tunisien, som var en mer utpräglad polisstat än Egypten, var toleransen mot bloggare mindre och mediecensuren hårdare, men de tunisiska fackförbunden var starkare och mer oberoende än de egyptiska.
Maher och hans kolleger började läsa om fredliga frihetsrörelser. De fascinerades speciellt av den serbiska ungdomsrörelsen Otpor, som spelade en framträdande roll i diktatorn Slobodan Milosevics fall. Otpor byggde i sin tur på idéer formulerade av den amerikanske tänkaren Gene Sharp. Sharps idéer verkade nästan skräddarsydda för ett land som Mubaraks Egypten. Sharp hävdar nämligen att ickevåld är enastående effektivt när det gäller att undergräva polisstater, som rättfärdigar förtryck med att stabiliteten måste upprätthållas.
6 aprilrörelsen formade sin logo – en röd och vit knuten näve – efter Otpors, och några av rörelsens medlemmar reste till Serbien för att träffa Otporaktivister.
En annan inspirationskälla var en grupp egyptier i 30-årsåldern bosatta utomlands, som etablerade en organisation i Qatar kallad Förändringens Akademi, som förfäktar idéer hämtade delvis från Sharp. En av gruppens organisatörer, Hisham Morsy, greps under demonstrationerna i Kairo och hölls fängslad.
”Förändringens Akademi är lite som Karl Marx och vi är som Lenin,” säger Basem Fathy, en annan av revoltledarna, som ibland samarbetar med 6 aprilrörelsen och även är projektledare vid Egyptens Demokratiska Akademi, som får stöd av USA och som fokuserar på framför allt mänskliga rättigheter och valövervakning.
Under demonstranternas ockupation av Tahrirtorget utnyttjade Fathy sina kontakter för att från egyptiska affärsmän samla in runt 5 100 dollar för att köpa tält och filtar till demonstranterna.

Sociala medier har stor betydelse

För omkring ett år sedan fick den egyptiska ungdomsrörelsen en viktig allierad i Wale Ghonim, en 31-årig marknadschef hos Google. Som så många andra kom han med i det informella nätverket av unga organisatörer via den rörelse som hade samlats runt fredspristagaren och diplomaten Mohamed ElBaradei, som återvände till Egypten för ett år sedan för att försöka sätta fart på den apatiska politiska oppositionen.
Ghonim hade ingen politisk erfarenhet men han avskydde den egyptiska polisen, som var Mubarakregimens stöttepelare. Han var också en klipsk marknadsförare, vilket gynnade saken. ”Jag är marknadsförare och jag vet att det går att få folk att lita på ett varumärke.”
Ghonim etablerade en grupp på Facebook kallad ”Vi är alla Khalid Said” efter en ung egyptier som hade misshandlats till döds av polisen. Ghonim – som inte var känd av allmänheten men som arbetade nära samman med 6 aprilrörelsens Maher och med en kontaktperson i ElBaradeis grupp – säger själv att han utnyttjade Saids död för att upplysa egyptierna om olika demokratirörelser.
Han fyllde Facebooksidan med videoklipp och tidningsartiklar om politiskt våld. Han trummade in ett enkelt budskap: ”Detta är ditt land; en statstjänsteman arbetar för dig och dina skattepengar betalar hans lön, vilket ger dig rättigheter.”
Ghonim riktade framför allt in sig på att lyfta fram de officiella mediernas falska verklighetsbild. ”När folket börjar misstro medierna, då vet man att man har dem fast,” sade han.
Med tiden hade Ghonim fått hundratusentals medlemmar i Facebookgruppen. När arrangörerna planerade för ”en tyst dag” på Kairos gator uppmanades alla som skulle demonstrera att bära antingen svarta eller vita kläder.

Misstro bland äldre oppositionella

Efter den tunisiska revolutionen 14 januari såg 6 aprilrörelsen en möjlighet att förvandla den föga uppmärksammade årliga protestdemonstrationen på Polisens Dag – 25 januari för att hedra minnet av en polisrevolt som slogs ned av britterna – till en mycket större händelse. Ghonim använde Facebooksidan för att mobilisera folk. Man räknade med att protestdemonstrationen skulle gå att genomföra om minst 50 000 människor ställde upp. Fler än 100 000 anmälde avsikt att delta.
”Jag har aldrig förr sett en så tydligt annonserad revolution förut,” säger Ghonim.
Vid det laget hade 6 aprilrörelsen allierat sig med ElBaradeis anhängare, några liberala och vänsterinriktade partier samt Muslimska brödraskapets ungdomsrörelse, som tillsammans tapetserade hela Kairo med affischer som berättade om den planerade protestdemonstrationen på Polisens Dag.
Men de äldre – även medlemmar i Brödraskapet som länge har betecknats som extremister av både Mubarak och väst – avstod från att gå ut på gatorna.
Essem Erian, en äldre medlem i Muslimska brödraskapet, förklarade att Polisens Dag var ett sätt att hedra kampen mot den brittiska kolonialismen. ”En sådan dag bör hela landet fira tillsammans,” sade han och tillade: ”Alla de där människorna finns på Facebook, men vet vi vilka de är egentligen? Vi kan inte bygga våra partier och grupper på en virtuell grund.”

Alla sorters människor deltog

När den 25 januari kom ville de unga aktivisterna, varav nästan alla kom från välbärgade familjer, utnyttja det utbredda missnöjet med det autokratiska styret och den mycket stora fattigdomen. De började dagen med att uppmana fattiga människor att gå ut och protestera: ”De styrande äter duva och kyckling medan vi tvingas äta bönor varje dag,” löd de fattigas slagord.
Vid slutet av dagen, när tiotusentals hade marscherat till Tahrirtorget, hade slagorden blivit mer allmänna: ”Folket vill störta regimen!”
Maher från 6 aprilrörelsen berättar att organisatörerna bakom demonstrationen till och med hade diskuterat att storma parlamentet och statstelevisionens byggnad.
”När jag tittade mig omkring och såg alla dessa okända ansikten och alla orädda människor visste jag att regimen var dödsdömd,” säger Maher.

Det avgörande slaget

Det var i detta skede som demonstrationsledarna började söka råd från Tunisien, Serbien och Förändringens Akademi, som en vecka före Polisens Dag hade skickat representanter till Kairo för att utbilda protestarrangörerna.
Efter det att polisen hade använt tårgas för att skingra demonstranterna tisdagen 25 kom organisatörerna tillbaka bättre förberedda inför nästa demonstration fredagen 28 januari, ”Ursinnets dag”.
Denna gång medförde de citroner, lök och vinäger som lindrar tårgasens effekter och sodavatten och mjölk att droppa i ögonen. Några använde kartong eller platsflaskor som rustning under kläderna mot polisens gummikulor. Man sprutade sprayfärg på polisbilarnas rutor och gjorde sig redo att täppa till deras avgasrör och punktera hjul för att göra dem oanvändbara. Mot eftermiddagen utkämpades ett slag mellan några tusen demonstranter och drygt ett tusen tungt beväpnade kravallpoliser på den fyrfiliga Kasar al-Nilebron. Det var kanske revolutionens avgörande strid.
”Vi använde alla knep vi kände till,” säger Maher, som själv hade kartong och platsflaskor under tröjan, en cykelhjälm på huvudet och armskydd. ”Vår strategi var att människor som hade skadats skulle retirera och andra skulle ersätta dem efter hand. Vi bara fortsatte att rotera.”
Efter drygt fem timmars strid hade demonstranterna äntligen vunnit - och stuckit regeringspartiets högkvarter i brand på väg tillbaka till Tahrirtorget.

Överskattade Mubaraks ställning

Samma dag i Washington samlade president Barack Obama sina närmaste medarbetare klockan halv fyra på eftermiddagen. I samband med den ungdomsdrivna revolt som hade störtat Tunisiens president Ben Ali hade Vita huset diskuterat sannolikheten av en dominoeffekt, men det amerikanska underrättelseväsendet och Israels säkerhetstjänst hade uppskattat att risken var liten för president Mubarak, mindre än 20 procent, enligt en del källor.
Enligt en person som deltog i överläggningarna med Obama hade presidenten en annan åsikt. Han underströk redan i ett tidigt stadium att ”detta är en trend”, som skulle kunna sprida sig till andra auktoritära regimer i regionen, inklusive Iran.
Under det 18 dagar långa upproret, enligt Vita husets räkning, hade presidenten 38 möten om Egypten. Obama såg en chans att skapa ett alternativ till ”al-Qaidas beskrivning av västmakternas inblandning i andra länders angelägenheter”.
Amerikanerna såg inga bevis för öppet USA- eller västfientliga känslor i demonstrationerna. ”När vi såg att folk tog med sig sina barn till Tahrirtorget för att de skulle få se historia skrivas, då förstod vi att revolten var ett faktum,” säger en medarbetare i Vita huset.

Mubarak struntade i USAs varning

28 januari ändrade debatten fokus till hur man skulle sätta press på Mubarak inofficiellt och officiellt – och huruvida Obama borde träda fram i tv och uppmana till förändring. Obama beslöt att ringa upp Mubarak, och flera medarbetare lyssnade på samtalet. Obama föreslog inte att den 82-årige ledaren skulle avgå eller lämna ifrån sig makten. Vid denna tidpunkt underströk Obama i stället att reformer var nödvändiga och att de borde ske snabbt. Mubarak protesterade och svarade att protestdemonstrationerna var inspirerade av krafter utifrån.
Obama sade till Mubarak: ”Det finns många av era medborgare som är missnöjda, och de blir inte nöjda förrän ni genomför konkreta politiska, sociala och ekonomiska reformer.”
Dagen därpå beslöt Vita huset att skicka f d ambassadör Frank G Wisner till Kairo som sändebud. Obama ringde också upp Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan och andra ledare i regionen.
De svåraste samtalen var de till kung Abdullah i Saudiarabien och Netanyahu, som oroade sig för regional instabilitet och uppmanade USA att stödja Mubarak. Enligt amerikanska regeringsrepresentanter ansåg saudierna att USA borde stödja Mubarak även om hans regim använde våld mot demonstranterna. 1 februari, när Mubarak höll tal i tv och lovade att inte ställa upp för omval i september, insåg Obama att den egyptiske presidenten inte hade uppfattat USAs budskap.
Mindre än en timme efter tv-talet ringde Obama upp Mubarak igen. Det blev det sista samtalet dem emellan. ”Obama påpekade att protesterna med säkerhet skulle fortsätta om inte en ändring kom till stånd,” uppger en av Obamas medarbetare. Mubarak svarade att protestaktionerna skulle vara över inom några få dagar. Obama avslutade samtalet med orden: ”Jag respekterar dem som är äldre än jag, och ni har varit i politiken en mycket lång tid, herr president. Men det finns ögonblick i historien när saker och ting inte fortsätter att vara som de alltid har varit.”

Brödraskapet organiserade försvaret

Dagen därpå slog Mubarak till mot demonstranterna igen utan att fästa någon avsikt vid Obamas varningar. Många av demonstranterna hade övernattat på Tahrirtorget. Klockan halv tre på eftermiddagen invaderades torget av tusentals stora och kraftiga män beväpnade med stenar, klubbor och sprängämnen.
Demonstranterna – som höll fast vid vad de hade lärt av Gandhi, doktor Martin Luther King och Gene Sharp – försökte först undvika att slå tillbaka. En rad av män stod tigande och tog emot stenar och slag. En äldre demonstrant sade till en yngre att lägga ifrån sig käppen han bar.
Efter en timme fick demonstranterna förstärkning.
Det Muslimska brödraskapet, som från början höll sig i bakgrunden, hade nu ändrat sig och utfärdade en order om att alla män som kunde skulle ansluta sig till ockupanterna på Tahrirtorget.
Bröderna tog därefter ledningen i kampen mot Mubaraks mobb. Som en hemlig, olaglig organisation var Brödraskapet vant vid att operera som en disciplinerad hierarki. Gruppens medlemmar hjälpte demonstranterna att dela upp sig i olika lag för att bättre organisera försvaret. Ett lag bröt loss gatstenar, ett annat transporterade gatstenarna till tillfälliga barrikader och ett tredje lag stod för själva försvaret.
”Muslimska brödraskapets unga medlemmar spelade en mycket viktig roll,” påpekar Maher. ”Och det gjorde faktiskt fotbollsfansen också,” tillägger han med hänvisning till sympatisörerna till Egyptens två ledande fotbollslag. ”De är vana vid att tampas mot polisen utanför arenorna.”

Vad menade USA egentligen?

Arméns soldater förhöll sig neutrala och bevittnade det 14 timmar långa slaget från bakom Egyptiska museets järngrindar.
Mubaraks mobb, som inte hade lyckats krossa demonstranternas disciplin eller beslutsamhet, tog till slut till vapen. 45 människor sköts varav två dog, enligt vittnen och läkare, som intervjuades tidigt på morgonen efter slaget.
Soldaterna ingrep till slut, kanske på eget bevåg för att förhindra fortsatt blodspillan. De sköt med sina automatgevär mot marken och upp i luften. Mubaraks mobb skingrades och demonstranterna hade på nytt torget och omkringliggande kvarter under kontroll.
När soldaterna hade visat att de inte var beredda att skjuta mot sina landsmän skiftade maktbalansen. Amerikanerna uppmanade militärledningen att vara rädd om det förtroende militären hade hos den egyptiska befolkningen och att skicka ut officerare till demonstranterna för att försäkra dem om militärens välvilja. När så skedde blev Mubarak ännu mer isolerad.
Men samtidigt misslyckades Obamas administration med att sända ut ett entydigt budskap: två dagar efter den våldsammaste händelsen föreslog sändebudet Wisner offentligt att Mubarak borde vara den som ledde förändringsarbetet, och utrikesminister Hillary Rodham Clinton varnade för att en övergång till demokrati skulle ta lång tid. Andra amerikanska regeringsföreträdare föreslog att Mubarak kunde sitta kvar formellt tills hans mandat löpte ut i september.
Därpå följde fyra dagars dödläge när Mubarak vägrade att ge vika och proteströrelsen tog ny fart.

Beredd att ta över

På torsdagen talade Mubaraks vicepresident, Omar Suleiman, med vicepresident Joseph Biden i Washington. Det var deras tredje samtal på en vecka. Luften var full av rykten om att Mubarak skulle avgå, och Suleiman sade till Biden att han var beredd att ta över Mubaraks befogenheter. Men när Suleiman talade med Biden nämnde han att Mubarak skulle behålla ”vissa befogenheter”, inklusive rätten att upplösa parlamentet och avskeda regeringen.
Medan Mubarak smidde planer tillsammans med sin son, Gamal, hade Obamas administration egentligen ingen aning om vad som skulle hända. Den amerikanska regeringen visste bara vad som visades i tv. Det de hörde på torsdagen var ett drastiskt, högdraget anförande av landsfadern Mubarak, som inte sade ett ord om att tillfälligt lämna ifrån sig makten.
Det var talet torsdagen 10 februari som blev droppen som fick det att rinna över för den egyptiska militären, som vid det laget kände sig säker på att ha Washingtons stöd om den störtade Mubarak.
Mubaraks generaler ökade pressen på den gamle presidenten, som till slut gav upp.
”85 miljoner människor lever i Egypten och färre än tusen dog i denna revolution. De flesta dödades av polisen,” säger Googlechefen Ghonim. ”Detta är ett bevis för hur civiliserat det egyptiska folket är. Nu är mardrömmen över, nu börjar drömmen.”
© 2011 TEMPUS/The New York Times