Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SETH MYDANS
Thuong Tin, Vietnam
När Nguyen Van Truong ser ut över sina gröna risfält
känner han sig stolt över att han för drygt tio
år sedan helgarderade sig när han anslöt sig till
den globala marknaden och började tjäna pengar.
När Vietnam lite trevande började öppna sig för
världsekonomin i mitten av 1990-talet var Truong en av de
första att se lönsamhet i traktens lokala specialitet,
broderi, och tillsammans med andra bybor började han marknadsföra
produkterna både på den inhemska marknaden och för
export.
När först hundratals och sedan tusentals byar på
landsbygden började organisera sig för att sälja
lokala specialiteter – som lackprodukter, halmmattor, nudlar
och rökelse – blev de symboler för Vietnams ivriga
övergång till kapitalism efter en ekonomiskt förödande
period av kommunistiska restriktioner för den fria företagsamheten.
En del byar, som exempelvis Thuong Tin strax utanför Hanoi
har idag vuxit till att bli små städer med både
tre- och fyravåningshus och asfalterade gator mitt bland
risfälten.
Exporten av hantverksprodukter, tillverkade i små byföretag,
inbringade förra året en miljard dollar, enligt officiell
statistik.
Men nu har tiderna förändrats både på
Wall Street och i den lilla byn Thuong Tin. I takt med att världsekonomin
krymper och marknader försvinner förvandlas byar som
Thuong Tin till skolexempel på svårigheterna och riskerna
med att ansluta sig till den globala marknaden.
Merparten av Vietnams ca 3 000 hantverksbyar runt om i landet
har bekymmer, säger Luu Duy Dan, vice ordförande i Vietnamns
Hantverksförbund. Bara 30 procent kör på i normal
fart, och om ingenting händer före årets slut
kommer hälften av dem att ha totalkollapsat, vilket betyder
att ungefär fem miljoner arbetstillfällen försvinner.
Sedan i slutet av 2008 har hantverksbyarna ställts inför
många svårigheter till följd av den globala krisen,
exempelvis brist på kapital och produktionsmaterial samt
minskad efterfrågan”, säger Dan. ”Det är
inte alltid så lätt att ansluta sig till världsekonomin.
Vi skulle ha varit bättre samordnade och ha bättre standard”,
tillägger han.
Många byar har redan gått i konkurs, enligt jordbruksministeriet.
Däribland finns byar som tillverkade keramik, porslin, skor
och högkvalitetspapper.
Till skillnad från den 76-årige Truong övergav
många nykapitalister sina jordbruk när de satsade på
annan näring, vilket betyder att de nu saknar möjligheter
att försörja sig. I många fall hade de inget val,
eftersom de trängdes bort från sina marker i takt med
att jordbruksmark togs i anspråk för industrier.
I Thuong Tin säljer broderarna sina verk till Do Thanh Huong,
vars familj kommer från byn och har organiserat alla underleverantörer
i ett antal kooperativ.
Fru Huong, som är chef för broderifabriken Tan My och
designbutiken Tan My i Hanoi samt driver ett exportföretag,
berättar att hon, trots minskad efterfrågan, fortsätter
att beställa av underleverantörerna, så att de
klarar sig genom krisen. Exporten till Europa har minskat med
60 procent, och hennes återförsäljare i USA köper
ingenting alls för tillfället, säger Huong.
Truongs lager är också fulla av osålda bordsdukar,
servetter och örngott.
”När amerikanerna slutar köpa känner vi av
det här i vår lilla by”, säger fru Huong.
Till och med de största och mest framgångsrika hantverksbyarna
har bekymmer. Ett exempel är Bat Trang, som är berömt
för sin keramik. Denna by, som ligger nära Hanoi, sysselsatte
förr 8 200 människor i 800 olika företag. Idag
har flera tusen mist sina jobb.
Många andra stöter på problem på grund
av bristande erfarenhet av produktion eller marknadsföring,
brist på kapital och modern teknik och okunskap om olika
länders tullbestämmelser.
Lien Minh på det vietnamesiska jordbruksdepartementet sade
i en intervju i somras att oplanerad och spontan utveckling har
lett till att 80 procent av hantverksbyarna saknar pengar till
nödvändig utrustning.
Alla dessa svårigheter speglar på sätt och
vis större bekymmer, som Vietnam möter i anpassningen
till de internationella marknaderna. Den ekonomiska tillväxten,
som har varit i genomsnitt åtta procent per år, minskar
i år till runt 4,5 procent, vilket är den lägsta
på nästan två decennier.
Vietnam drabbades mycket lindrigare under den asiatiska krisen
1997, när landet fortfarande var isolerat från världsekonomin.
Vietnam anslöt sig i januari 2007 till Världshandelsorganisationen
efter flera års intern debatt. Detta steg föregicks
en omvälvande översyn av lagar och rättsväsen,
banksystem och regleringar, och implementeringen av internationella
regelverk vållar fortfarande smärta.
Vietnam håller också på att bygga upp en
efterkrigsidentitet, och det pågår en ständig
dragkamp mellan kulturella rötter och den moderna framtidens
lockelse.
Under ett besök i Thuong Tin för 13 år sedan,
när kapitalismen låg i sin linda i Vietnam, sade fru
Huong till byns invånare att de skulle strunta i åkrarna
och ägna sig på heltid åt broderiet. Då
skulle alla bli rika. Men många av invånarna invände
att de var bönder i själ och hjärta och att jordbruket
alltid skulle komma i första hand.
De flesta fortsatte att ignorera Huongs råd även under
högkonjunkturen, och ibland lades handarbetena åt sidan
när det var dags att så eller skörda.
”Jordbruk är mitt levebröd, det försörjer
min familj”, säger Truong. ”Den som brukar jorden
har mat att äta”.
Men broderiet har samtidigt givit hans familj bättre levnadsstandard,
vilket speglar hela landets uppgång från krigets fattigdom
till ett relativt välstånd. När Truong står
på takterrassen till sitt nybyggda fyravåningshus
ser han ut över en småstad, som inkluderar tre stora
villor tillhörande hans söner, som också försörjer
sig med broderi.
Bortom villorna breder risfälten ut sig mot horisonten. Snart
är det dags att skörda, och då går invånarna
i Thuong Tin man ur huse för att hjälpa till. Broderiet
får vänta.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
