Tempus 2009 v 40

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40

Den tredje vägen blev en återvändsgränd

Den europeiska socialdemokratin har det besvärligare än någonsin förr, samtidigt som Europas konservativa partier verkar gynnas av den ekonomiska krisen. Detta är väljarnas sätt att återgälda socialdemokratins reformer, och under tiden passar högern på att anamma vänsterns principer.

MANFRED ERTL, HANS-JÜRGEN SCHLAMP och STEFAN SIMONS
Berlin, Paris och London

Glasgow är egentligen en mycket vacker stad. Ta till exempel den storartade St. Mungokatedralen från 1200-talet och de många omsorgsfullt restaurerade byggnaderna från den viktorianska tiden. Men stadsdelen Glasgow East är inte den del som staden helst visar upp.
På kvällarna konkurrerar ungdomsgängen där med knivar, baseballrackets och kamphundar om herraväldet över gatan, och alkohol och graffiti färgar gatubilden. ”Svårt att leva, lätt att dö!”, skrev Londontidningen Times om Glasgows mörka sida.
Alldeles i närheten på Shettlestongatan, mellan raderna av tvåvåningshus, är livet lugnare men knappast bättre. Överviktiga unga kvinnor med brokiga tatueringar på överarmarna kör sina barnvagnar genom Glasgow Easts centrum; i snabbmatsrestauranterna och hos frisören skymtar ett fåtal kunder; matbutiken är lika tom som arbetsförmedlingen ”Jobbcentrum” runt hörnet.
Fråga efter ett jobb? ”Det finns ju inga”, säger en uttråkad dörrvakt.
Nästan varannan invånare här saknar jobb, det är normaltillstånd hos de flesta familjer.

Ett obotligt virus

Man skulle kunna kalla Glasgow East för Gordon Browns bakgård, åtminstone till helt nyligen. Knappt någon valkrets har varit närmare knuten till Labourpartiet än denna gamla industri- och arbetarstadsdel i Glasgow, som är premiärministerns födelsestad. Sedan 1922 har väljarna här undantagslöst skickat Labourkandidater till parlamentet i London.
Det vill säga fram till i somras. I ett fyllnadsval rasade Labourkandidaten Margaret Curran och hennes parti med otroliga 19 procent och hamnade på 41,7 procent. Mandatet gick för första gången på 87 år till det nationalistiska Skotska Nationalpartiet. Och det var bara början på utförsåkningen.
I EU-valen i juni fortsatte Labour dala. Bara 20,8 procent av skottarna (minus 5,6 procent) röstade på Browns politik, medan nationalisterna fick 29,1 procent och därmed blev största parti.
I hela Storbritannien fick Labour bara 16,1 procent, vilket placerade partiet på tredje plats. Detta var en kulturchock för New Labour, varas medlemmar och anhängare för bara några år sedan tyckte sig förkroppsliga det moderna ”cool Britannia”.
Hanzala Malik säger lite nyktert att partiet har ”förlorat stamväljarna”, och Malik borde veta vad han talar om. Han företräder Labour i Glasgows stadsstyrelse, och han har, till skillnad från sin partiledning, sett katastrofen komma. ”Partiledningen har inte brytt sig, och nu straffas partiet”, säger Malik, som har tillhört partiet i flera decennier.
Socialdemokraternas dalande stjärna är inte bara ett skotskt eller brittiskt fenomen. Eländet slår till mot nästan hela den europeiska socialdemokratin som ett obotligt virus.

Förnyare i tiden

I en tid när de tyska socialdemokraterna hoppades att åtminstone var fjärde väljare skulle rösta på SPD är det uppenbart att alla socialdemokratiska partier mellan Stockholm och Lissabon har stora bekymmer. Det verkar som om Lord Ralf Dahrendorfs profetia om den socialdemokratiska erans slut håller på att gå i uppfyllelse 26 år för sent.
I början av 2000-talet styrde socialdemokrater och socialister i tolv av de dåvarande 15 EU-länderna. De stod på höjden av makt och inflytande. I samma anda som Gerhard Schröder deklarerade Tony Blair stolt: ”Vi är de nya radikala”. I högstämda strategideklarationer presenterades moderniseringen av Labours traditionella idéer som ”den tredje vägens” Höga Visa. Den tredje vägen skulle leda till ”den nya mitten” och anpassa den socialdemokratiska politiken till en ändrad verklighet och nya väljargrupper.
De två reformsinnade socialisterna Schröder och Blair strålade i Florens samman med Italiens premiärminister, Massimo D’Alema, Frankrikes Lionel Jospin, USAs president Bill Clinton, Brasiliens statschef, Fernando Henrique Cardoso samt EU-kommissionens Romano Prodi för att dryfta olika frågor med likasinnade, socialdemokratiska förnyare.

Bottennoteringar

Ingen av dessa förnyare har kvar posten som regerings- eller statschef. Den tredje vägen visade sig vara en återvändsgata.
Socialdemokratins tillbakagång började i Skandinavien, där den länge har haft sitt starkaste fäste. I Danmark styr sedan 2001 en mitten-högerkoalition; 2006 förlorade Göran Persson makten till de Nya Moderaterna. De uppfattas som de verkliga förnyarna och till och med som ”moderna socialdemokrater”, vilket naturligtvis retar gallfeber på de äkta socialdemokraterna.
Sedan följde Finland, Grekland och Nederländerna, som alla fick borgerliga regeringar. I Italien slet den socialdemokratiskt inriktade partialliansen ut sina ledare på löpande band: först D’Alema och Prodi och till sist den populäre f d borgmästaren i Rom, Walter Veltroni.
I Paris förlorade Jospin, och 2007 tvingades Blair ge plats åt Gordon Brown. I september förra året förlorade Alfred Gusenbauer i Wien ytterligare sex procentenheter, vilket innebar att de österrikiska socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan kriget. Gusenbauers efterträdare, Werner Faymann, räddade sig kvar vid makten med hjälp av en krympt storkoalition.
Sedan EU-valet är det bara en fjärdedel av ledamöterna i EU-parlamentet som representerar Europas Socialistiska och Socialdemokratiska partier, vilket är en historisk bottennotering.
Den enda ljuspunkten är det oljerika Norge, som inte tillhör EU och som i stort sett har förskonats från den globala krisens följder. Där lyckades den socialdemokratiske statsministern Jens Stoltenberg behålla makten i valet för en tid sedan.

Ingen logik

Det finns ingen logik i det som händer. Europas ekonomier och världens finansmarknader genomlider den allvarligaste krisen som de kapitalistiska staterna har upplevt sedan den stora depressionen 1929, och ingen kan beskylla de förut regerande socialdemokraterna för att de inte kunde hantera pengar.
De skyldiga sitter i banker och börser, och alla politiker, som under två årtionden hyllade nyliberala idéer och avreglering, har ingenting att säga nu. Och ändå är det Willy Brandts, Olof Palmes och Bruno Kreiskys partier, som historiskt har förespråkat marknadsreglering, som får betala notan.
Varför? Varför överger inte väljarna de konservativa och liberala partierna? Varför straffas Socialdemokraterna, som traditionellt har varit kritiska mot kapitalismens överdrifter?
Sökandet efter svar leder i två riktningar: Å ena sidan skrämde de socialdemokratiska förnyarna bort en del av sina väljare. Jakten på nya väljargrupper fick stamväljarna att känna sig förbisedda. Därför föll inte bara Labour utan också tyska SPD i en förtroendefälla.
Premiärminister Tony Blair drev på avregleringen av finansmarknaderna för att tillgodose nationella intressen. I denna kampanj underblåste han känslan av att ”allt är möjligt” i London. Schröders reformer lade grunden för bättre arbetsmarknadsstatistik, men många väljare tyckte att Schröders politik var osolidarisk.
Å andra sidan vände de konservativa partierna tillbaka från sina marknadsradikala utflykter, dämpade avregleringskraven och flyttade sig – åtminstone retoriskt – mot mitten.

(S) måste återerövra begreppen

Där socialdemokrater styrde vid millennieskiftet regerar idag den tyska förbundskanslern Angela Merkel eller Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, som i kristider inte fördömer statlig intervenering utan snarare uppträder som begeistrad Keynesian. Merkel ryggar inte ens från att förstatliga banker. När de nya konservativa närmar sig socialdemokratin på detta sätt bedriver de tjuvfiske i socialdemokratins vatten.
Socialdemokratin står inför stora utmaningar. ”Social rättvisa och fördelningsfrågor måste omdefinieras”, säger statsvetaren Wolfgang Merkel, chef för ett samhällsforskningsinstitut. ”Annars kommer ännu fler väljare att överge socialdemokratin”, tillägger han.
I Glasgow betyder detta, enligt kommunalrådet Malik, att ”Det är vårt fel att somliga inte kan betala värmeräkningen och fryser, medan andra kan ordna grillfester utomhus tack vare infravärme och gaskaminer”.
I den socialdemokratiska trekampen om frihet, ekonomisk trygghet och social rättvisa övergav förnyarna staten och offrade allt till den avreglerade marknaden. De rättade sig efter Blairs guru, Anthony Giddens, som ville ge ekonomi och företagare större spelrum för att marknaderna skulle kunna blomstra.
Respektabla valresultat, bildandet av en röd-grön koalition i Berlin gav i början intrycket att Blair och Schröder var på rätt väg.
”Det finns ingen vänster- eller högerekonomisk politik, bara modern och omodern politik”, deklarerade den tyske kanslern. Och än idag hävdar den brittiske finansministern, Peter Mandelson, en av New Labours grundare, att uppbrottet från tidigare dogmer var helt rätt.

Nya hot från vänster

Gick reformerna för snabbt eller förklarades de inte tydligt nog? Trots att reformprogrammet Hartz IV i praktiken har gjort det bättre för de flesta berörda, lyckades SPD inte övertyga väljarna om att ansvaret är rättvist fördelat.
När 83 procent av tyskarna oroar sig för framtiden, enligt en mätning av Enmid under den förra regeringen, nästan 70 procent kräver införande av minimilön och nästan hälften av alla är rädda att få det sämre ställt, då har socialdemokraterna ett uppenbart problem med trovärdigheten.
Den vänstra mitten måste omdefiniera begreppet ”rättvisa” för att vinna ”den nya kulturkampen” mot populister till höger och vänster, anser även Mandelson.
Men denna kamp vinns inte med lite kosmetik längre, därför att idag finns ett mycket mer differentierat partisystem än för tio år sedan, när de socialdemokratiska partierna var i stort sett ohotade från vänster.
Socialdemokraterna måste dela väljare med miljöpartier och vänstersocialister, som vid det här laget har etablerat sig i samma spektrum. I de franska EU-valen fick de Gröna (16,28 procent) nästan lika många röster som socialisterna (16,48 procent).

Socialdemokraterna saknar superstjärnor

Denna utveckling har i Tyskland lett till att den samlade vänsterns väljarpotential har förblivit mer eller mindre konstant. I Tyskland har det inte förekommit någon omfattande väljarflykt från vänster till höger som i exempelvis Storbritannien. Avsaknaden av karismatiska ledare gör inte saken lättare för den tyska socialdemokratin. Respektingivande statsmän duger inte som partiledare, åtminstone inte i väljarnas ögon. ”Frank-Walter Steinmeier vore förmodligen en utmärkt förbundskansler, men han är inte någon utmärkt kanslerkandidat”, påpekar statsvetaren Wolfgang Merkel.
Andra klassens ledare dominerar den europeiska socialdemokratin. Maktsugna män hindrar ett fåtal stjärnämnen, speciellt om de är kvinnor. Den populära svenska EU-kommissionären Margot Wallström blev i praktiken bortmobbad av förre statsministern och partikamraten Göran Persson.
Hur svår socialdemokraternas brådskande, nödvändiga omstart kan vara illustrerades av ränkspelet i Frankrike efter socialisternas tre förlorade presidentval. Sarkozy tog helt enkelt andan ur socialisterna, som tidskriften Le Point skrev i en artikel, som hade rubriken: ”Är Sarkozy vänster?”.
Och faktum är att också i Frankrike såg man en konservativ politiker plöja i den politiska mitten. När Tony Blair gratulerade Sarkozy till hans ”fabulösa kampanj” och valseger svarade Sarkozy lite kokett: ”Jag gjorde en Tony Blair”.

Två läger i Frankrike

Sarkozy gör regelrätta rövartåg på det politiska mittfältet. Han omger sig med socialistiska storheter som Jack Lang, som är hans rådgivare, och Dominique Strauss-Kahn, som utnämndes till chef för Internationella valutafonden. Sarkozy citerar ofta den förre, socialistiske presidenten, François Mitterrand. Le Point skriver: ”Sarkozy förborgar sina ord och idéer hos vänstern”.
De franska socialisterna har inte mycket att sätta emot. När de i somras höll partikonferens i La Rochelle var splittringen i partiet påtaglig.
Ségolène Royal, Sarkozys rival i presidentvalet, höll hov på Sjöfartsmuseet. Där bjöds på vitt vin från Loiredalen och getost. Omkring 300 sympatisörer trängdes vid bufféborden. Där fanns ungdomar och traditionella socialister, som alla var informella medlemmar i Royals privata fanklubb: ”Désirs d’avenir”, som betyder något i stil med ”Önskningar inför framtiden”.
Hennes rival, partiledaren Martine Aubry, tog samtidigt emot i Naturhistoriska museet, där hon hade dukat upp en generös buffé i det forna stadshusets trädgård. Hennes unga anhängare demonstrerade sin uppfattning om frihet, jämlikhet och broderskap medan de mumsade på ostron, lax och fiskpaté. ”Vi är tillbaka och partiet ser framåt”, ropade Aubry, som tillade att ”vi är solidariskt enade”.
Det var i verkligheten en lögn. Faktum är att Socialistpartiets ledande krafter går skilda vägar och leder sina egna anhängargrupper. ”Här förs den inre partikampen över skaldjur”, sade en socialdemokratisk gäst från Tyskland lite spydigt.

Obönhörlig undergång?

Nu i oktober är det meningen att de franska Socialisterna ska rösta om en grundläggande ”förnyelse” av partiet . Men hur denna förnyelse ska se ut diskuteras knappt på grund av de personliga motsättningarna i partiledningen.
De franska socialisterna kan i vilket fall som helst inte kalla sig för ”bättre herrar över kapitalismen”, som de gjorde förr, påpekar Thomas Klau vid Europeiska utrikespolitiska rådet i Paris. När han säger detta, låter det som om han har ytterligare några europeiska socialistpartier i åtanke.
På detta sätt blir det hur som helst ingen förnyelse, vare sig i Frankrike eller någon annanstans i Europa. Brown, Aubry och Steinmeier, som går i spetsen för den europeiska socialdemokratin, innehade redan vid millennieskiftet regeringsposter, och deras chefer har valts bort för länge sedan. Att de skulle vara stora förnyare verkar därför inte särskilt troligt.
Vid millennieskiftet fanns det ännu inte allvarliga hot mot socialdemokratin från andra starka vänsterpartier, som idag marknadsför sig som ”rättvisans” sanna förespråkare. Och de Gröna, med sina anspråk på att äga framtidens frågor, framstod ännu inte som hotfulla rivaler.
Därför finns det anledning att befara att det blir svårt att hindra socialdemokratin från att förlora ställningen som Europas stora folkparti. ”Kistan är kanske inte riktigt klar ännu, men brädorna är hyvlade”, varnar Klau.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel