Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JAN PUHL
Warszawa
Vid bordets sitter den ryske delegaten och även skandinaverna,
balterna, tysken Frank-Walter Steinmeier och Donald Tusk, Polens
relativt nye premiärminister. I tre timmar har företrädarna
för de elva östersjöländerna haft överläggningar
i rådhuset i den gamla Hansastaden Riga. Nu förklarar
ryssen Igor Sjuvalov i en ordrik utläggning att Moskva kommer
att bygga gasledningen på Östersjöns botten i
vilket fall som helst. Då tar Tusk mikrofonen, ler vänligt
och säger: Polens inställning har inte förändrats.
Tusks landsmän i rådssalen i Riga är märkbart
besvikna. De hade inte väntat sig en så lam, nästan
ohörbar replik från sin regeringschef. Polackerna är
nämligen väldigt kritiska mot projektet. Enligt dem
skulle Moskva kunna stänga av gasen till Östeuropa utan
att det mäktiga Tyskland påverkas, och Warszawa, som
är beroende av rysk energi, skulle kunna utsättas för
utpressning.
Tusks företrädare, Jaroslaw Kaczynski, skulle inte
heller ha uppträtt så tamt och förbindligt. Han
skulle utan vidare ha fördömt projektet, erinrat om
de miljontals polacker som gav sina liv under andra världskriget
och påmint de övriga Östersjöländerna
om dras historiska skuld till det polska hjältefolket.
Det var dessa historiska återblickar till det lidande Polen
som gjorde att Kaczynski ständigt irriterade sina kolleger
i EU. Nu noterar övriga EU-länder med viss lättnad
att den nye premiärministern uppträder helt annorlunda.
Den pragmatiske Tusk har lättat på spänningen
mellan Polen och Tyskland med anledning av ett minnesmärke
över fördrivna tyskar och han har skickat vänliga
signaler till Moskva.
Även internt uppfattas Tusk som en trevlig karl. Han kallar
journalister för kära ni till skillnad från
företrädaren, som ständigt var på krigsstigen
mot mediernas företrädare.
Tusk lovar en bollplan i varje skola och en
dator i varje skolklass.
Han har också satt stopp för de hetsjakter som Kaczynski
iscensatte ibland mot kommunistiska organisationer, ibland
mot förmodat korrumperade läkare etc. Undantagstillstånd
blev normaltillstånd i Polen när Kaczynski var regeringschef
och hans bror, Lech, var president.
Tusk befriade polackerna från tvillingbrödernas
skräniga samspel när han vann valet i höstas. Vid
vissa tillfällen har väljarstödet för Tusks
parti, Medborgarplattform, sedan dess överstigit 50 procent,
medan tvillingarnas parti, Lag och Rättvisa, djupdök
till ca 25 procent.
Först kallade medierna Tusks mjuka linje för kärleksstrategin
och sedan anammade han själv denna beteckning.
Förbundskansler Angela Merkel hade säkert ingenting
emot Tusks strategi när hon i förra veckan besökte
Gdansk (som på tyska heter Danzig). Efter ett och ett halvt
års förstämning och gräl möttes hon
av varmt välkomnande och vänliga ord.
Merkel och Tusk förstår varandra väl, eftersom
de har ungefär samma politiska situation: de har väljarnas
stöd, men kraven på handfasta reformer växer.
Efter drygt ett halvår av leende framträdande och soliga
löften börjar polackerna kräva konkreta åtgärder
av Tusk. Trots att han och hans liberala Medborgarplattform förfogar
över en stabil regeringskoalition, i vilken även bondepartiet
ingår, och trots att den ekonomiska tillväxten är
drygt fem procent har premiärministern ännu inte drivit
igenom någon av de nödvändiga reformerna.
I en väljarundersökning kunde 79 procent av de tillfrågade
inte komma på något konkret som regeringen hade gjort
under det första halvåret. Tusk måste sluta
med leendets politik, annars kommer väljarna att hata honom
till slut, säger sociologen Jadwiga Staniszkis.
Den kände ekonomen Stanislaw Gomulka kräver också
handling. Gomulka har varit nöjd pensionär i tre år,
han är vid god vigör och har ett knivskarpt intellekt.
Han har köpt sig ett hus i den förnäma förorten
Konstancin utanför Warszawa. Stora fönster vetter ut
mot böljande, gröna ängar. Gomulka älskar
att ströva i trädgården och inspektera sina sällsynta
träd.
När Tusk vann valet i oktober förra året lockades
ekonomen Gomulka att överge sin idylliska tillvaro. 1968
flydde han undan kommunisterna, och med tiden blev han professor
vid London School of Economics. Efter kommunismens fall blev han
rådgivare till flera polska regeringar efter varandra, och
när Tusk tog fick han uppdraget att bringa ordning i statskassan.
Gomulka har vetenskapsmannens lidelsefria uppträdande och
konstaterar nyktert att ekonomin måste saneras, pensionssystemet
måste reformeras och privatiseringarna måste fortsätta.
Om inte staten minskar sina skulder kommer Polen inte att kunna
införa euron som planerat 2010, och även den goda ekonomiska
tillväxten kan bli ett minne blott, enligt Gomulka.
Tusk vann valet med stora löften om att reformera. Byråkratin
skulle krympas, skolor och universitet skulle moderniseras, platt
skatt skulle införas, och järnvägar och vägar
skulle rustas upp och byggas ut men ingenting har hänt
ännu.
Privatiseringen av statens tillgångar har stått stilla
i två år, och sedan Tusk blev premiärminister
har inget av de återstående 700 statliga bolagen sålts.
Polen har fler förtidspensionärer i förhållande
till folkmängden än något annat europeiskt land,
och de polska kvinnorna går i pension redan vid 60 års
ålder, vilket kostar statskassan enorma belopp.
Ett hundratal sjukhus är tungt skuldsatta; läkare får
vänta på sina löner i veckor, och staten tvingas
ofta skjuta till miljonbelopp för att säkra sjukhusdriften.
Planerna på en enhetlig skattesats, som man tillämpar
i flera östeuropeiska länder, har Tusk tydligen lagt
på hyllan. Hans koalitionspartner, bondepartiet PSL, var
emot förslaget redan från början.
Rådgivaren Gomulka hade gärna tagit itu med allt som
måste göras, men: Plötsligt ville man inte
ge mig fullmakt att sköta finanserna, och sedan förbjöd
man mig till och med att ens tala om reformer. Det slutade
med att han mycket frustrerad avsade sig uppdraget.
Det är rädslan för företrädaren Jaroslaw
Kaczynskis progandatalang som gör Tusk handlingsförlamad.
Från oppositionsbänken kan han lätt brandmärka
Tusks reformplaner som politik för de rika. Dessutom
kan hans tvillingbror, president Lech Kaczynski, blockera alla
lagförslag med veto.
Premiärminister Tusk föredrar därför att göra
ingenting. Hans egentliga mål är att själv bli
statsöverhuvud i presidentvalet 2010.
Hans enda mål just nu, enligt Gomulka, är att hålla
regeringen kvar vid makten mandatperioden ut. Det där
vill jag inte medverka till, säger Gomulka. Då
har jag det mycket bättre hemma.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel