Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEPHEN CASTLE och STEVEN ERLANGER
London
Irlands ja till EUs Lissabonfördrag ger äntligen grönt
ljus, eller åtminstone gult, till inrättandet av en
mäktig presidentpost, med vars hjälp unionen hoppas
få större inflytande på den internationella scenen.
Frågan är bara om Europas stats- och regeringschefer
verkligen vill ha en stark EU-president. Unionen står nu
inför krångliga diskussioner om hur mycket makt och
inflytande den nye presidenten ska ha och om ämbetet ska
tillfalla en politisk stjärna – som f d premiärministern
Tony Blair – eller någon mer grå, teknokratisk
person.
Medlemsländernas ledare ska besvara frågan så
snart som möjligt, och deras beslut kan bli avgörande
för om EU verkligen får en större roll, som bättre
matchar USA och växande maktcentra som Kina, Ryssland, Indien
och Brasilien.
Lissabonfördraget, som i första hand syftar till
att förenkla beslutsgången och reformera unionens skrangliga
strukturer, ger också ordföranden för Europeiska
rådet två och ett halvt års mandat. Om fördraget
slutligen godkänns av polacker och tjecker får EU även
en gemensam utrikesminister, som ska ansvara för både
politik och biståndspengar, och en ny europeisk diplomatisk
kår.
De två nya posterna blir underordnade medlemsländernas
ledare, och positionen som EU-kommissionens ordförande, som
för närvarande innehas av José Manuel Barroso,
kommer att vara kvar. Personerna som får de två nya
ämbetena får mycket goda möjligheter att spela
mycket viktiga roller, eftersom de kommer att bli Europas ledande
ansikten utåt.
EU-parlamentet får också större befogenheter
enligt Lissabonfördraget. Parlamentet är EUs enda folkvalda
institution, och dess ökade makt är ett försök
att förbättra den demokratiska legitimiteten.
Fördraget, förutsatt att det träder i kraft, ”är
en fantastisk succé”, säger den franske akademikern
Justin Vaïsse vid Brookings Institution. ”Mycket beror
på de män och kvinnor som utses till dessa poster och
på hur de själva definierar dem och utövar sin
auktoritet. Ingenting blir emellertid till det bättre om
inte Europas tre stora länder samordnar sig och samarbetar
bättre”, säger Vaïsse, som refererar till
Frankrike, Storbritannien och Tyskland.
När EUs ledare samlas till toppmöte denna månad
står de således inför valet att utse en stark
ledarperson, som får förtroendet att företräda
dem, eller en mer undergiven frontfigur.
Den nye presidentens identitet är avgörande för
hur jobbet definieras, påpekar Katinka Barysch, biträdande
chef hos forskningsinstitutet Center för Europeisk Reform
i London. ”En person som Tony Blair vill inte prata om sådant
som liberalisering av tjänstemarknaden, han vill prata om
Iran med president Barack Obama”.
Europeiska unionen hävdar att den vill spela en större
internationell roll, men de nationella ledarna inser att en stark,
karismatisk person skulle överskugga dem och kanske förskjuta
unionens tyngdpunkt.
Det finns inga givna kandidater. Men de politiker som betraktas
som troliga kandidater är också de mest kontroversiella.
Bland dem finns förutom Tony Blair: Jan Peter Balkenende,
François Fillon, Herman Van Rompuy och Jean-Claude Juncker,
d v s regeringscheferna i Holland, Frankrike, Belgien och Luxemburg.
Andra intressanta namn är Paavo Lipponen och Felipe Gonzalez,
f d premiärministrar i Finland respektive Spanien, samt Finlands
f d president, Martti Ahtisaari.
Blair ledde visserligen det brittiska Labourpartiet till tre
valsegrar, men han stöds inte av majoriteten av Europas vänster-mittenpartier,
som inte har förlåtit honom för hans roll i Irakkriget.
Storbritannien står dessutom utanför flera viktiga
samarbetsområden, som exempelvis valutaunionen. Och Blairs
efterträdare, Gordon Brown, kommer med stor sannolikhet att
förlora nästa val till de konservativa och David Cameron,
som är djupt skeptisk mot fortsatt europeisk integration.
Men med eventuellt undantag för Fillon är Blair ändå
det enda ”stora” namnet som än så länge
har dykt upp i de informella diskussionerna. Hans anhängare
understryker att Blair skulle kunna fungera väl tack vare
hans goda relationer med Barroso och flera av Europas ledare.
De mindre EU-länderna befarar emellertid att Blair skulle
komma att favorisera de stora länderna, vilket oundvikligen
skulle reducera de mindre ländernas inflytande.
Fillon, som närmar sig slutet av en framgångsrik
tid som regeringschef, har redan visat att han förmår
arbeta tillsammans och nära en befallande och ibland irriterad
ledare, den franske presidenten Nicolas Sarkozy.
Men Sarkozy och den nyligen omvalde tyska ledaren, Angela Merkel,
måste godkänna den person som får uppdraget,
och ingen av dem vill se sig överskuggad. Sarkozy har uttalat
sig positivt om Blair, men det är oklart exakt hur han tänker
idag. Merkel har aldrig varit entusiastisk i fråga om Blair,
men hon har mjuknat något i diskussioner med Sarkozy, uppger
en europeisk diplomat.
Ledaren för forskningsinstitutet Terra-Nova i Paris, Olivier
Ferrand, säger att Sarkozy stöder Blair, därför
att den brittiske ledaren skulle stärka de stora medlemsländernas
inflytande i den utvidgade unionen.
Förutom personfrågan finns politiska avvägningar
att göra. Man måste exempelvis balansera höger
och vänster samt små och stora medlemsländer.
Om presidenten kommer från ett höger-mittenparti kommer
utrikesministern förmodligen från ett vänsterparti.
Merkel vill ha en kvinna på en av posterna, och i så
fall är Greklands utrikesminister, Dora Bakoyannis, och Österrikes
f d utrikesminister, Ursula Plassnik, möjliga kandidater.
”Vi vill inte ha en stark personlighet som Tony Blair och
en lika stark person som utrikesminister, därför att
då kommer de att konkurrera med varandra”, säger
Barysch hos Center för Europeisk Reform. ”Vi gör
oss redan löjliga på den internationella scenen med
alla våra olika röster”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
