Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

© Linus och Theo 2002

<< Livet hemma Augusti September Oktober November December

September
Jaha, så var det det där med klädmodet. Redan innan de föddes hade vi bestämt oss för att inte försöka fastna i tvillingträsket, d v s att de har identiska kläder. Vi gillar båda rosa, så det fick nån av dem ha ofta. Eftersom Linus var ganska mörkhårig och en gulaktig hudfärg så passade han bäst i rosa, tyckte vi. De färger som gick att få tag i till för tidigt födda barn var begränsad. Vid Karlskrona lasarett hade de en personalbod där de även sålde neo-kläder. Där fanns bara en sort att välja på, en body med mössa till, i rosa och ljusblått. Theo fick den ljusblåa. Av en händelse passade Theo-gubben i ljusblått. Han hade tunt ljust hår och var blek i hyn, jättefin i ljusblå! Dessa färger blev än mer deras, ju äldre de blev, eftersom de passade så bra i respektive färg. Hur de hade sett ut när de själva fått klä på sig är en helt annan sak.... Så om ni undrar över färgvalen vi gjort på denna sida, sluta gör det, det är Linus och Theos färger!

Livet tuffade på för våra små pojkar och oss. Eftersom pappa Peter fick dubbla pappa-dagar fick han vara hemma en månad efter att vi blivit utskrivna från alla sjukhus. Hela september fick vi ha honom hemma. Det var tur det, för det där med att klara TVÅ barn samtidigt var ingen lätt grej. Man önskade sig fler armar vid många tillfällen! Det största orosmomentet var vid amningen. Mamma Kajsa tränade sig inför ensamheten genom att bära in båda två i insatserna från barnvagnen till amningsstolen. Där satte hon sig med en i famnen och lade honom på ena sidan av amningskudden med en beskyddande arm runtom. Därefter böjde hon sig ner till golvet (på en stol kunde ju inte insatsen vara, tänk om barnet rörde på sig och trillade ut!?!) och fiskade upp den andre. Detta var inte helt lätt att utföra eftersom hon var rädd för att tappa den som låg i knät samtidigt som hon tog upp den andre. Till slut fick mamma dock ett himla sving på det där och lärde sig mer hur mycket barnen rörde på sig och hur man höll fast dem i bra grepp. Till slut plockade Kajsa upp dem båda två från sängen samtidigt, en i varje arm s a s... Ett annat större och jobbigare orosmoln var när vi var utanför hemmet. Mamma var fast besluten att inte vara en tråkig hemmasittande mamma. Hon ville gå ut varje dag och ta med barnen på kafé och annat. Detta var ju lättare sagt än gjort. Så länge vi var två var det ok, då kunde pappa ta en av pojkarna och ge honom medhavd mjölkersättning i medhavd termos medan mamma ammade den andre. Men, vad gör man som ensam mamma om båda börjar gapa när man är ute????? Det är oerhört lätt att bli stressad när man har tvillingar. Man räcker liksom aldrig till. Trots detta gick mamma VARJE dag minst en promenad med pojkarna, om inte annat så för att de båda ÄLSKADE att åka vagn. De somnade på stört, och om inte så körde man det klassiska tröskel-knepet (ta en trottoarkant eller vilken ojämnhet som helst och vagga vagnen över denna).

Nåväl, pappa var ju trots allt fortfarande hemma i september så vi hade det mysigt ihop den månaden. Den första tiden gick åt till att vänja oss vid varandra. Nu hade vi ingen personal som kunde vägleda oss eller finnas där som avlastning. Från och med utskrivningen var mamma Kajsa tillsammans med pojkarna twentyfourseven. Det var himla mysigt i början. Vi märkte snabbt att vi nog kunde glömma de fina spjälsängarna ett tag till. Pojkarna sov helst i dubbelsängen mellan mamma och pappa. Theo sov på vänster sida med pappa utanför sig och bredvid Theo sov Linus med mamma utanför sig. Vi hade en liten nivåskillnad i madrasserna på den tiden, så Theo fick det som ett ryggstöd så han kunde ligga på sidan mot pappa och sparka honom i ryggen när han vaknade på morgonen. Theo snackade mycket redan då, så han låg gärna och småpratade för sig själv och sparkade pappa i ryggen vid 4-snåret på morgonen. Linus sov antingen nära mamma eller gärna ensam. Vi började med att prova om de ville sova tillsammans i en spjälsäng, men det gick inte alls. De väckte varann och kom inte till ro. Linus sov där ibland, när han ville vara ensam, men Theo gillade den aldrig. Han ville ha närhet.

Vi promenerade som sagt mycket och den september var en ovanligt varm och fin september så det blev många varv runt söder. Vi gick och fikade och åkte buss, promenerade längs vattnet och planerade en massa saker vi ville göra. Vi träffade vänner och spelade boule (pojkarna sov i vagnen bredvid). Jag tror även att vi köpte tvillingvagnen i början av september. Vi orkade inte vänta på att rätt färg skulle komma in till affären så vi slog till på en grafitgrå med vitt och grått foder. Modellen heter Ora och är väldigt bra för storstan. Det är den smalaste som finns (84 cm) men trots det gick den inte att få in i vår hiss-tyvärr! Den är dock lätt, snygg, bra hjul och allmänt fiffig. Insatserna var väl lite sladdriga eftersom de hade bara tygväggar, men om man hade koll och var försiktig så funkade de bra. Pojkarna gillade inte insatserna, det blev nog för trångt när man skulle peta ner dem i vagnen, men så fort vagnen rullade blev allt bra.

I början av månaden skrevs vi in på BVC på Wollmar Yxkullsgatan, hos Terttu. En kvinna som inte sa så mycket utan tittade mest. Det hon sa kändes rätt allmänt och inte så tvillinginriktat. Tyvärr fanns det ingen tvillinggrupp just då utan vi anmäldes till en vanlig grupp. I den fanns, lustigt nog, grannar i samma hus, Lotta och Claes, som fått sin Mira i början av augusti. Första mötet var i slutet av månaden och då var det mest prat om förlossningen. Kajsa kände nästan direkt att denna grupp inte var så givande för oss. Hon sa dock inget just då. Innan vi gick till gruppen träffade vi Terttu ensamma flera gånger, bara familjen, och vägde och kollade allmänutvecklingen. Linus och Theo var snabba i vändningarna, bokstavligt talat. De vände från mage till rygg redan nu och fixerade blicken. Det där med vändningen fick oss att raskt köpa två plankor på IKEA (?!) för att ha som stopp i sängen. De hade ju kunnat rulla över kanten hur lätt som helst!?! Den turen till IKEA ångrar vi i efterhand att vi gjorde med barnen. Herregud, vad stressigt!! Vi satt mest i skötrummet och ammade, för att få dem lugna. Sen åkte vi raskt hem och tog det lugnt.

Eftersom vi nyss innan pojkarnas födsel flyttat in i vår tvåa på söder så var det en del saker som vi ville införskaffa till lägenheten, bl a en taklampa i vardagsrummet. Huset är byggt 1904, så det är högt i tak, närmare bestämt 3,40 m!? En pampig, snygg lampa ville vi ha. Kajsa är förtjust i en affär som heter Cocktail på Skånegatan, där de har fullt med kitschiga attiraljer, bl a hysteriska taklampor i plast i olika färger som ska se ut som kristallkronor!? Nåväl, en sån (genomskinlig plast) gick vi iväg och köpte en dag, tillsammans med pojkarna i tvillingvagnen. Hur vi fick in den i deras minimala affär är ett mysterium.