Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

© Linus och Theo 2002

<< Livet hemma Augusti September Oktober November December

December
Ja, som sagt, det var hektiska dagar, att intensivamma två stycken kräver sin man (eller kvinna). Stackars Linus och Theo fick ju aldrig komma till ro! Så fort de var ammade skulle de i princip upp igen. HELT GALET!! Sen hade vi ju planerat namngivningsfest den 8/12. Ingen kyrka eller religiöst dravel, bara fest med familj och vänner. Mitt i all matning (till slut tog vi saken i egna händer, efter konsultation med duktig neonatalläkare och tvillingpappa, och ammade var tredje timme, men försökte fylla på maten) försökte vi planera inför festen. Vi ville göra en tipsrunda, med frågor om Linus och Theo. Den som kände pojkarna bäst skulle vinna en Aladdin-ask!? Sen gjorde vi ett bildkollage med pojkarna i olika situationer, som ett vernissage. I slutet på vernissaget skulle vi hänga deras dagböcker från Neonatal. Mat skulle lagas och presenter inhandlas. Dessutom hade vi en härlig middag med våra bästa vänner, syskonen Henrik och Lisa, lördagen innan, den 1/12. Henrik höll på att somna med Linus på bröstet...

Onsdagen den 5/12 var nervös. Vi skulle väga pojkarna för att se om intensivamningen gett något resultat. Eftersom Kajsa börjat hysa agg mot barnmorska Terttuu (som varit oerhört okänslig och osmidig, antytt att det var Kajsas fel att pojkarna inte gått upp i vikt och gav inte nåt stöd) ville Kajsa att Peter skulle följa med. Han gjorde det och det blev ett uppträde (Kajsas fel). Däremot HADE båda pojkarna gått upp i vikt. Theo med 90 g (precis innan vi gick la han en katastrofbajs!) och Linus med 140 g. Bra, tyckte vi, men pucko-Terttuu bara klankade ner på oss. Vi skulle tvinga i dem mer gröt, mer mat. Men när jag bad om extra läkarundersökning så tonade hon helt plötsligt ner det och sa att det inte behövdes... Helt inkompetent visade det sig, och fruktansvärt dålig med tvillingföräldrar (satt och jämförde pojkarna med kurvor på normalt födda och singelbarn!?!?).

Efter denna koll rasade det, känns det som. Båda slutade i princip bajsa och fick förstoppning såklart. Vi försökte med knep som vi lärt oss på Neo och kollade tempen på dem allt som oftast för att de skrek så mycket. Linus var väldigt orolig natten till fredagen den 7/12 och eftersom det var Kajsa uppgift att mata Linus på nätterna (då Theo var expert på nappflaska = Peters uppgift eftersom han inte har bröst...) var de två helt slut på fredagen. Efter frukostamningen och efter att Theo somnat av sig själv i sängen så somnade Linus och mamma stenhårt i soffan i en timme. Det var den bästa stunden som mamma Kajsa minns som sista fina, friska minne. Pojkarna var fortfarande friska! Dagen blev ett långt elände och pappa Peter fick lov att komma hem tidigare från jobbet, mamma orkade inte både en sjuk Linus och pigg Theo. Dessutom var det en massa att fixa inför festen på lördagen. Linus fortsatte att skrika och ha ont, vi trodde magont. Linus i pappas famn efter ett mysigt bad, den 7/12.Vi badade dem båda och då var Linus rätt nöjd - det var skönt. Theo var helnöjd och babblade på som vanligt i babysittern. Mamma Kajsa bakade en tårta och plockade ner en massa grejer till festlokalen i husets källare. Här är det faktiskt Theo som skriker i babysittern. Den 7/12.Linus bara skrek och skrek i sin babysitter, eller när vi höll honom i olika omgångar. Till slut, vid 23-tiden, åkte Peter med honom till Södersjukhuset, dit vi hör. Kajsa stannade hemma med Theo, som sov natt. Theo somnade snabbt på kvällen den 7/12, mätt efter gröt och mjölk.Kajsa vankade av och an i lägenheten och oroade sig för Linus. När Theo skulle upp och äta nattmål, pratade hon med honom och stod vid fönstret och undrade när de skulle komma hem. Mamma viskade; "Bara det inte är något allvarligt. Det får inte vara något! Snart kommer din älskade bror hem och allt är bra." Theo somnade som en liten docka den natten och Kajsa kunde till slut inte hålla sig vaken och vänta längre. Hon somnade med Theo på armen...

På namngivningsdagen, den 8:e december, var Linus och pappa Peter hemma igen. Efter en hel natt på SÖS och senare Astrid Lindgrens Barnsjukhus med en massa undersökningar på röntgen och andra ställen, kom de hem vid fem-tiden. Linus hade fått ett lavemang eftersom läkaren trodde att han hade gaser i magen (det var det enda som syntes på ultraljudet). Så fort Linus kom hem och vi alla fyra låg i sängen igen, började han andas konstigt. Stötvis, med halvslutna ögon. Han drog bara in luft, tyckte vi. Pappa hade fått berättat att Linus skulle vara trött den dagen och vi skulle inte oroa oss. Vi kunde inte sova när Linus andades så märkligt. Vi pratade hit och dit om hur vi skulle göra. Var vi sjåpiga om vi åkte in igen? Skulle vi vänta ut dagen? Var det naturlig utveckling för Linus? VAD skulle vi göra. Vi HADE varit hela natten på sjukhus och en massa prover tagits. Peter och Linus blev hemskickade av en läkare som trodde det var magkrångel. VAD skulle vi göra. Det lät inte normalt, Linus andning. Som sagt pratade vi hela tiden om vad vi skulle göra. Blev Linus bättre, blev han sämre? Tiden gick, Linus blev inte bättre men inte heller drastiskt sämre. Vi skulle ha namngivningsfest samma dag och vi ville ju tro på läkaren som sagt att det var magproblem. Vi försökte mata Linus med lite gröt framåt 11-tiden. Det gick inte bra. Linus fick inte i sig mycket och han blev klart blek efteråt och andades än sämre. Kajsa ringde morfar Olle, som är läkare (röntgen, inte barn!) och rådfrågade. Vad tyckte de? De var på väg till oss med bil från Falun och skulle vara framme vid 13-tiden. Linus blev lite bättre så vi beslöt oss för att invänta morfar pch mormor.