: : : G r a v e n : : :

Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

<< Graven

Våra älskade pojkar, förstfödde Linus och tvillingbror Theo, ligger nu på Skogskyrkogården strax söder om Stockholm, under en fin tall med utsikt mot Skarpnäcks kolonilotter. Kvarteret är 51 och deras plats är 22 (de var två, tvillingar = ett tecken!?).

När de precis dött hade vi ingen gravplats, såklart. Torsdagen den 17/1 åkte vi ut till Skogskyrkogården för att välja grav. Vi blev, tillsammans med 8 andra okända, utskjutsade till ett gravfält, där det nästan blev huggsexa om platserna. Fy sjtton, vad jobbigt det var! Vi hade dock tur och bokade den plats vi ville, nr 22, under en skyddande tall ovanför, men med öppet fält nedanför. När vi kom tillbaka till Sandsborgs församlingslokal och inkallade för att skriva kontrakt på gravplatsen (jorå, det är så det går till!?) uppmärksammade gubben äntligen att vi kom för våra två söner (Fonus hade ringt och förvarnat att vi skulle komma den dagen, vilket vi fick reda på då) frågade han om vi ville att de skulle ligga på området för barn. Vi visste inget om detta och bad att få titta på området först. Han förklarade var det låg (precis till vänster om ingången, längs muren). Vi tyckte dock det var så mörkt och dystert där längs muren, och så ensamt för barnen. Vi ville att de skulle få ligga bland alla möjliga åldrar, såsom i verkligheten, inte undanskuffade. Vi bestämde oss för den första platsen och skrev under kontraktet. Efter begravningen tog det sen två veckor innan vi kunde gravsätta det som var kvar av Linus och Theo, deras stoft. Vi skyndade då på kremeringen, som annars kunde tagit upp till fem veckor?!? De skyllde på pappersarbete.... Vi ville att pojkarna skulle få komma till ro, och jag (mamma) var dessutom fortfarande orolig för förväxlingar. Så absurd tanke, att fel kropp skulle hamna i fel grav. Men jag vet ju att människan är mänsklig just tack vare våra misstag - ALLT KAN hända!
Fredagen den 8/3 skulle vi få hämta pojkarnas urna (de fick ligga i samma, såsom de börjat sina liv, ur ett ägg). Vi hade bett Peter från Fonus att vara med eftersom han varit så taktfull när vi hämtat pojkarna vid bårhuset, samt begravningen. Vi skulle träffas på baksidan av Trons kapell och där ta ett sista avsked, en liten stund innan vi åkte ut till graven. Vi hade bett morfar Olle om skjuts och att han kunde stötta oss. Vi hade även köpt ett jättefint blomarrangemang, eftersom alla blommor från begravningen slängts direkt efter (p g a missförstånd, egentligen är det Fonus uppgift att fråga om blommorna ska sparas, vi trodde de alltid sparades...). Morfar och mormor hade köpt två fina lagerblad-kransar och Fonus-Peter och Fonus-Petra hade varit gulliga nog att köpa två små krukväxter med en fin hälsning. Pappa och mamma höll urnan i sina händer på väg ut till graven. När vi kom dit var ett hål uppgrävt och två spannar med grus i ena och sand i andra stod bredvid. Det kändes så konstigt att stoppa ner våra söner i det där hålet. Fuktigt och kallt, inte alls som de skulle ha det. Allt var fel. Mamma och pappa ville själva ställa ner urnan samt fylla hålet. I början var vi väldigt långsamma och försiktiga, men märkte att det gick väldigt långsamt så det gick fortare efterhand. När vi var klara, frågade Fonus-Peter om vi ville vara ensamma, vilket vi ville. Han åkte iväg, vi var ensamma med våra pojkar i en ensam och kall grav. Morfar Olle var såklart ledsen och tittade hjälplöst på och gick sen och satte sig i bilen. Mamma och pappa grät och tröstade varann och fixade med graven. Det var så tomt vid graven så vi hade bett Fonus-Peter fixa ett träkors så snart som möjligt. Det skulle komma i början av veckan därefter. När vi satte oss i bilen med morfar Olle, visste ingen av oss vad vi skulle ta oss till. Morfar Olle kom med ett otippat förslag. Han frågade om vi skulle åka ut till familjen Nyléns gamla sommarställe i Stavsnäs. Det hade sålts 1994, under påpressning av hans syskon, som ville få loss pengar. Susegårda, huset, hade morfars morfar byggt och morfar hade vuxit upp på stället under somrarna, detsamma som mamma. Fast mamma hade varit där mindre än sin pappa så älskade hon stället innerligt, så utflykten kändes speciell. Morfar hade inte varit i närheten av Stavsnäs sedan stället såldes. För många minnen och HAN ville nog aldrig sälja, men det gick aldrig att köpa ut syskonen (de är 7 stycken). Det var en regnig dag, precis som begravningen så vi satt mest i bilen. Vi gick dock ner till stora huset och kollade samt ner till bryggan. Morfar berättade en del minnen och det kändes så sorgligt för mamma Kajsa att stället inte längre var deras. En svunnen tid, som så mycket annat. På vägen hem åt vi lunch vid Ålstäket.
Nästa gång vi var ute vid graven, på söndagen, var alla blommor borta!?!? Vi har svårt att tro att det bara rörde sig om rådjur som ätit upp blommorna. Rådjur brukar inte plocka med sig krukor och blomställningar!?!?!? Det kändes fruktansvärt, att bli bestulen på gravblommor. Som vi senare bittert fått erfara, är det ingen ovanlighet. Både det ena och det andra har försvunnit från graven, oftast leksaker. Så fruktansvärt hänsynslöst!