Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

© Linus och Theo 2002

<< På Neonatal

13/7 2001
När tvillingarna fötts sköttes de först om i det s k akutrummet, dit i princip alla nyfödda kommer för att kollas så att allt fungerar normalt, för vägning, blöja etc. Tvilling 1 vägde 2075 g och tvilling 2 vägde 2100 g. Längden mättes först några dagar senare. Efter Apgar-koll och annat pyssel fick våra pojkar varsin varm kuvös. Det föddes i v 33+2, d v s 7 veckor för tidigt och då är man inte så bra på att hålla värmen själv och andningen är inte pålitlig, så de fick varsin CPAP, syrgas med tryckmotstånd så att lungorna skulle komma igång själva. Dessutom är så små i behov av lugn och mörker efter att ha fötts för tidigt (egentligen skulle de ju legat och gonat till sig i magen nästan två månader till!), så kuvösen är som en genomskinlig låda med varm och skön luft. Med hjälp av en filt över kuvösen fick de det mysigt mörkt. På lådans långsidor finns två luckor på vardera sidan. I dem stoppar sköterskorna och mamma och pappa in sina händer för att pyssla, hjälpa till eller bara smeka pojkarna. För tidigt födda drabbas ofta av gulsot vilket lätt botas genom att "sola", ungefär som att sola solarium.

Kontakten kändes väldigt viktig eftersom vi inte fick hålla dem de första timmarna. De är väldigt känsliga, med en massa slangar och apparater. Pappa kollade att pojkarna mådde bra, inne på sal 1 och tittade sen till mamma Kajsa, som låg kvar inne på förlossningsrummet för att få ut moderkakan i en sista krystvärk (som aldrig kom!?) och bli ihopsydd. Hon hade inte spruckit särskilt mycket eller tappat blod, med tanke på TVÅ och tumultartade förlossningar. Barnmorskan fick sy 4 stygn invärtes och Kajsa hade bara förlorat ca 2 dl blod (ingenting med tanke på vad Kajsa brukar ge vid blodgivning = 4,5 dl). Kajsa var INTE trött, adrenalin-kicken efter att ha fött TVÅ underverk gjorde sitt eget underverk med orken. Pappa och mamma fick en frukost med gratulationer från teamet och en korttelefon rullades in. Trots den tidiga timmen kunde inte Kajsa hålla sig från att ringa runt och skryta. Mormor var ensam hemma och var väl den som blev gladast och fattade vad som hänt. Morfar och moster Annika var ute och seglade och hörde meddelandet på mobilen först senare. Morbror Svante vaknade och blev glad. Moster Cecilia med familj svarade inte, de sover stenhårt alla fem. Barnen kom 7 veckor för tidigt och utan nån som helst förvarning så familjen fattade inte först varför Kajsa ringde. Det var ju inte dags än! Peter rullade in Kajsa till avdelning 33 där vi äntligen fick träffa våra pojkar. De låg i varsin kuvös på hjul, bredvid varandra. Klockan var ca 04 och det var mörkt och mysigt i rummet. Vi välkomnades av personalen och av en annan mamma som ammade sina tvillingpojkar, Calle och Edvin!! De var två veckor äldre än våra pojkar, födda 30/6. Rätt ovanligt i lilla Karlskrona att två tvillingpar föds samtidigt. Vårt var inte planerat och väl inte heller Annika och Robert Forss, Calle och Edvins mamma och pappa, men de ville alla fyra ut ungefär 7 veckor för tidigt. Annika sa grattis och vi sa grattis tillbaka och klappade lite på våra pojkar och rullades sen upp till BB (det fanns inga föräldrarum lediga just då på avdelning 33- tyvärr!). Där sov vi några timmar, till ca 09, då vi inte kunde hålla oss längre. Måste ner till barnen. Titta, kela, prata lugnt med, beundra, fråga personalen hur de mådde. Kajsa skulle dessutom börja pumpa ut sin mjölk, som pojkarna skulle få genom sin sond. Theo behövde lite extra syrgas för han var lite mer medtagen efter sin långa och jobbiga förlossning. De fick båda antibiotika för de hade upptäckt nån streptokock i Kajsa som kunde ge allvarliga infektioner hos pojkarna. Linus fick en nål i huvudet och Theo i armen. Det är svårt att hitta någon ådra att sticka i på så små barn. Redan här lades grunden för deras coola attityd till allt. För att de inte skulle få så ont när sköterskorna stack i dem så fick de glukos i munnen (socker-koncentrat), vilket fick dem att bara smacka och mumsa.
Så var det det där med namn.... Vi hade skrivit en liten lista på förslag med både pojk- och flicknamn. Hela tiden trodde vi på en av varje och hade tänkt oss Linus och Leia. Linus tyckte vi fortfarande höll och tvilling 1 "såg ut" som en Linus. Tvilling 1 blev Linus rätt snabbt. Sen var det tvåan. Det blev till att kolla på listan igen och fundera hit och dit, samtidigt som vi ville ge dem båda NAMN så fort som möjligt, som en identitet istället för tv 1 och tv 2. Vi tänkte på Teo men hade inte riktigt bestämt oss eller berättat för personalen (alla barn fick namnskyltar vid kuvösen eller sängen). Så föll det sig så att en dag när Peter matade tv 2 genom sonden, så skulle han även ge honom Teofyllamin (som hjälper till att komma ihåg att andas). Peter satt och tänkte på annat när han såg "TEO" skrivet på sprutan. Luddig som han var, trodde han en kort sekund att det var ett tecken. Att personalen vetat att vi tänkt döpa honom Teo och skrivit det på hans spruta. TEO fick det bli, med den stavningen (H:et tillkom senare när mamma velade inför namngivningen)

På bilden intill är det Linus och Theos första måltid som bevittnas. Fram tills den 17/7 hade de fått mat genom sond (litet plaströr, genom näsan ner till magen = urk) utan att ha fått prova på att suga själva. För att vara ärlig så kunde de inte suga riktigt bra ännu, men känslan att ligga vid mammas bröst var nog rätt skön, för de somnade raskt!

Livet i kuvösen var väl inte sådär jättekul.
Vi tror att de saknade varandra, så lyckan var stor när läkaren äntligen ansåg att de troligen kunde hålla värmen själva. DÅ får man nämligen ligga i en vattensäng, tillsammans med brorsan! Vattensängen var en slags övergång så att vi fortfarande kunde kontrollera värmen hos pojkarna.