Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

© Linus och Theo 2002

<< Begravningen

Att ta tag i begravningen var ett svårt och jobbigt steg. Att överhuvudtaget tvingas möta andra människor.... På Peters 30-årsdag, den 9:e januari, en vecka efter att Linus dött och 10 dagar sen Theo dött, gick vi runt hörnet från där vi bor, in till Fonus och bad att få prata med någon. Det blev Petra, en ung tjej som tog in oss på ett rum. Hon märkte nog att Kajsa tyckte det var väldigt jobbigt, för hon tog det lugnt och frågade metodiskt om vem vi skulle begrava. Hon blev chockad när vi berättade att det var våra två barn. Även i begravningsbranschen är barn som dör en ovanlighet och oerhört svårt. Hon frågade om vi hade tänkt på hur vi ville ha det, begravningen alltså. Det hade vi väl inte så detaljerat, men vi visste, speciellt jag Kajsa, att vi ville sköta det mesta själva. Jag ville hämta pojkarna från Karolinska, där de nu obducerats båda två, jag ville klä på dem, lägga dem i kistan själv och åka med i kistbilen till kapellet. Jag ville se till så att det inte blev fel, att det var mina pojkar i kistan, att de fick med sig allt vi ville, på vårt sätt. Sen ville vi båda smycka kistan själva och välja musik. Så mycket mer visste vi inte, trots att Peters mamma dött 8 år tidigare. Han kom dock inte ihåg hur det varit, men trodde att begravningsbyrän skött det mesta. Vi ville helst inte ha nån präst och religiöst dravel, men vi visste inte hur det skulle kunna gå att ordna. De var ju döpta och skulle få en gravplats. Jag, Kajsa, ångrar i efterhand att vi inte var mer tydliga på den punkten och försökte ordna ett alternativ. Eftersom vi inte är kristna, men båda är med i Svenska kyrkan (då sköts allt gratis) har vi ingen egen präst, som vi tycker om, ingen vi kom på i alla fall. Petra på Fonus ringde Högalidskyrkan (som vi tillhör) och frågade vem vi kunde få. Det blev Stig Jonsson, en äldre präst, som vi inte tyckte om, men i den sorg vi var orkade vi inte säga emot. Han kom hem till oss en vecka innan begravningen och pratade. Inte mycket om begravningen, vilket vi ville, eftersom vi ville få en bild av hur den skulle komma att se ut. Han babblade mest om att han varit nära döden och att han förlorat ett barnbarn och att det var viktigt att börja jobba fort så att man fick annat att tänka på... Det värsta var dock att han sa fel namn på begravningen. Han sa Nils istället för Linus två gånger innan Kajsa och moster Cillan rättade honom!? Kajsa trodde hon hört fel första gången och kunde inte tro sina öron när han sa fel ännu en gång! Begravningen bokades till den 24/1 2002 kl 13.45 i Trons kapell, Skogskyrkogården. Dödsannons skulle sättas in i DN till den 13/1 och såg ur såhär;



Söndagen innan begravningen, den 20/1, blev vi inbjudna till högmässa i Högalids kyrka, där de skulle be för de som dött. Vi gick dit för att vi inte ville missa något, tänk om de sa något om våra pojkar och vi inte var där...? Det var hemskt jobbigt, Kajsa grät hela tiden, för det blev så himla påtagligt. De läste även upp namnen på de som dött och deras ålder. När de kom till Theo och Linus läste de; Vi ber för Theodor Svante Randolph Nylén som dog i en ålder av fem månader och 17 dagar och vi ber även för hans bror, Linus Olof Rudolf Nylén som dog i en ålder av fem månader och 20 dagar" Då brast det för Kajsa. Så oerhört tragiskt det lät, och det handlade om våra älskade darlings! Så jävla fel, så vidrigt hemskt att de inte fick leva! Alla andra som lästes upp var 85-95 år gamla. De hade levt ett helt liv och så våra älskade barn får inte ens chansen?! Skönt nog var moster Cillan och morfar Olle med och följde med hem för att bara finnas nära.

Så kom tisdagen, den 22/1, och vi skulle hämta Linus och Theo på Patologen på KS. Vi hade bestämt tid med Fonus representanten Peter att träffas kl. 10 utanför Patologen. Han skulle hjälpa till att hämta ut deras kroppar samt, om det behövdes, hjälpa Kajsa att klä dem och lägga dem i kistan. Sen skulle han köra kistan med pojkarna i till Skogskyrkogårdens kylrum till begravningen. Det visade sig vara en oerhört duktig ung kille. Han fanns där precis som mycket som det behövdes. Gick undan när det behövdes och hjälpte till när Kajsa inte klarade det. Exempelvis hjälpte han till att klippa lite hår från både Linus och Theo. Båda hade obducerats och hade varsitt stort ärr som löpte snett över hela huvudet. Detta fick deras huvuden att sjunka ihop och bli konstigt formade. Pappa Peter ville inte följa med in, han hade sagt adjö till dem i Tysta rummet. Moster Cillan, Kajsa och representant-Peter gick in, med två kassar fyllda med saker som Linus och Theo skulle ha med sig.

Kajsa kände en fruktansvärd panik när hon först klev in i rummet. Där låg hennes älskade söner bredvid varandra på ett kalt bord i ett kalt rum, nakna och förstörda av obduktionen. Jag visste inte först vem som var vem. Jag fick panik! Mamma kände inte igen sina pojkar. Innerst inne var jag så orolig att det skulle bli fel, att jag skulle klä på fel pojke fel kläder och att det skulle plåga mig resten av livet. Jag bröt ihop och vände mig mot Cillan;"Jag känner inte igen dem!? Är det Theo till vänster? Det ser inte ut som Theo!!" Cillan hämtade representant-Peter och frågade. Jo, det var Theo som låg till vänster, precis som i Tysta rummet på ALB. Den som kommer först får ligga till vänster, så är regeln på sjukhus. När pojkarna låg på Neonatal så låg alltid Linus till vänster, för han föddes först. När de dött låg Theo till vänster, för att han dött först. Ni kan förstå chocken.... Kajsa tog sig samman och började så smått, med hjälp av Fonus-Peter, klä på först Linus och sen Theo (i ärlighetens namn var det mest Peter som klädde på, men jag stod bredvid och försökte). Peter klippte lite hår från Linus och Theo. Det var svårast att få når från Theo. Han hade blivit tunnhårig på sistone och hade genom sina kramper skavt bort det mesta i nacken. Jag samlade håret i små burkar som de fått i julklapp av sin kusin Harald (tror jag). Det tog lång tid för mig att säga göra dem färdiga. Jag grät och ville inte riktigt skiljas från dem. Till slut var det dock dags att lägga dem i kistan. Fonus-Peter lyfte upp dem och la dem i min famn, en i taget, så att jag kunde bära Theo först, och lägga honom tillrätta i kistan. Kistan hade morbror Svante snickrat och formgivit alldeles själv. Vi frågade honom om han ville göra det, eftersom han har det som jobb (museiutställare=snickrar och formger utställningar). Han fick helt fria händer och vi blev väldigt glada för att han ville göra det. Det blev en personlig, ljus och vacker kista, tycker vi.
Sen gjorde vi samma sak med Linus och la honom alldeles bredvid Theo, så som det alltid varit och alltid skulle bli. De fina mössorna fick de i doppresent av våra bästa vänner Henrik, Nina och Lisa. Kalle Kanin med fallskärmen skulle naturligtvis med. Den hade de stirrat på och skrattat åt hela deras liv hemma på Hornsbruksgatan. Kläderna (randiga bodies från Polarn & Pyret) var doppresenter från bästa vännerna Lisa, Stina, Robert och Judith. Trollkorsen hade de fått av morbror Svante i doppresent för att skydda dem mot ondska. Filtarna var julklappar från mormor och morfar. Vi la i många gosedjur, som Clyde the Clown (som pappa Peter skrivit en sång om) och två nallar som såg ut som dem. Två rosor, från oss, kort på oss alla, dikten vi läst på dopet.





När jag lade dem i kistan var jag noga med att de skulle få hålla varandras händer, som en trygghet. De skulle inte behöva vara ensamma, någonsin mer igen. När Theo dött, kändes det som om Linus var väldigt förvirrad och övergiven. De hade ju alltid varit de två, tillsammans! Linus har den gula sparkbyxan och Theo har den blå. Storebror håller skyddande sin hand över lillebrors.








Så var det dags för begravninge, kl 13.45 torsdagen den 24/1 2002 i Trons kapell på Skogskyrkogårdens kyrkogård. Vi och moster Cillan åkte dit en timme tidigare för att dekorera kistan och ställa iordning i kapellet (alla kransar och blommor som vi fått av underbara vänner och släktingar). Vi hade beställt blommor som var färdiga att hämta kl. 12. Vi ville ha ljusa färger, rött, orange, gula tulpaner, gerbera, stargeiser, rosor. Vi band en girlang av murgröna runtom kistan och stack in blommor på olika ställen.

Kusin Line ville att pojkarna skulle få med sig en goseboxer, istället för Buffa (deras boxervalp), så vi öppnade kistan en sista gång och la i den tillsammans med ett brev från moster Cillan. Pappa Peter kunde inte hålla sig då utan tog ett sista farväl till sina söner (han hade ju inte sett dem sen Tysta rummet). Allt var så jobbigt då ändå, så det var inte så farligt, sa han. På kistan ställde vi varsitt förstorat kort på Theo och Linus och ett där de ligger tillsammans och sover (indexbilden). De fick sin gosefilt och Linus gosehund och Theos gosetiger. När vi kom upp till kapellet (vi iordningställde kistan en våning ner från kapellet) möttes vi av massor av kransar och blomarrangemang som vänner och släkt skickat. Vi blev helt överväldigade och fick lov att gå runt och läsa alla (klicka här för att se vad de skickade och hälsningen). Så fint, så vackert, så otroligt snällt! Vi placerade ut dessa runtom kistan. När vi var nöjda var det dags att släppa in folk. Moster Cillan sprang runt och fotograferade kistan först, innan folk kom in, men tyvärr är bilderna för mörka. Mamma och pappa satt bredvid kistan, ungefär där ovanstående bild är tagen.