Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

© Linus och Theo 2002

<< Livet hemma Augusti September Oktober November December

Oktober
Nu började det så smått normaliseras. Pappa Peter jobbade varje dag, från 7.30-16.30. Han var ändå uppe vid 4-5-tiden, så han tyckte att han lika gärna kunde åka till jobbet så att han kom hem tidigare. Morgonpasset var jobbigt tyckte både mamma och pappa, speciellt pappa som är så morgontrött. Ibland såg han ut som om han skulle kräkas. Theo vaknade fortfarande en gång på natten, vid 1-2-tiden och pappa har svårt att somna om, speciellt då även Theo hade svårt att somna om.... Sen vaknade ju Theo igen vid 4-5-tiden. Linus hade ungefär samma sovmönster, överhuvudtaget följdes de åt ganska mycket hela tiden. Deras sovperiod (nattsömn) sträckte sig mellan 19-19.30 till 1-tiden och då ville ju mamma och pappa ha sin stund, se på tv, läsa, prata med varandra. Kanske lite puckat, men eftersom pojkarna slukade precis all tid på dagarna var kvällarna heliga, speciellt för mamma Kajsa. Hon var ju en mjölk-ko annars!

Dessa dagar gick som sagt åt till att skapa rutiner, utan pappa. Bland annat fortsatte mamma med lunchpromenaderna, d v s efter lunch-målet (13-tiden) blev det kläder på och i vagnen. Oftast gick vi längs Årstaviken från Eriksdalsbadet hem eller tvärtom. Ena sträckan åkte vi buss. Några gånger gick vi (nåja, mamma gick och Linus och Theo låg och snusade i vagnen) till Långholmen och runt lite där. En gång blev det fika på Lasse i parken, men det tyckte mamma var lite läskigt. Vagnen stod still och de kunde vakna när som helst. Hon försökte läsa en bok, men koncentrationen var det si och så med. En annan gång gick vi ner till Kaffe P där mamma tog en lunch medan pojkarna sov i vagnen. Mysigt ställe och barnvagnsvänligt (skötbord, mikro för barnmaten, ramp ner till lokalen).

För att tänka framåt (mamma kände sig enormt bunden till barnen, nästan kvävd i detta stadie, något som många förstföderskor kan känna igen sig i. Att acceptera och tycka om mamma-rollen, det tar tid, speciellt för tvillingmammor tror jag. Alla säger ju att tvillingar är enormt jobbigt första 6 månaderna, sen får de glädje av varann och matningen blir ju inte lika svårt. Jag vet att det är jobbigt de första 6 månaderna, resten vet jag inte, eftersom de dog då...) började mamma redan nu titta efter dagis som kunde vara lämpliga. Vi hade hört av våra vänner Stina och Robert att det kunde vara bra att ställa sig i kö i tid så att man får plats på det dagis man vill. Mamma ringde runt till olika dagis och frågade om hon fick komma och kolla. Redan i oktober gick mamma, Linus och Theo runt till flera stycken, pojkarna var såklart minst av alla. Den sista vi kollade på var Wilmer Alda, som ligger rakt över Hornsgatan från där vi bor. Det verkade superbra! De hade inga åldersindelade grupper utan barnen umgicks över åldrarna och lokalerna var lekfulla. Personalen verkade ha en jättebra inställning, precis som vi ville ha det. Vi skickade in en anmälning och hoppades på det bästa. Pojkarna skulle ju inte börja förrän augusti året därpå, så det var ganska säkert att de skulle få plats. JIPPIE!