Hem
Livet i magen
Födseln
På Neonatal
Livet hemma
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Döden
Livet efter döden
Begravningen
Graven
Leighs Syndrom
Bilder
Familj och kompisar
Dikter
Musik
Länkar
Gästbok

© Linus och Theo 2002

<< Livet efter döden

När Theo dött i Peters armar med Kajsa tätt bredvid med Linus i famnen, föll vi i hjälplös gråt. Pappa Peter höll Theo nära sitt ansikte. Vi hade precis lagt oss, som om Theo väntat med att dö tills vi skulle sova... Peter märkte att Theo flöt bort. Han viskade i Theos öra; "Theo, det är ok nu gubben. Det gör ingenting. Vi kommer alltid att älska dig. Du behöver inte kämpa längre." Theo drog ett sista andetag som var lugnt och stilla. Hans syresättning var inte mer än 35%, så han domnade stilla bort. Vi grät alla med Theo i Peters famn. Theo låg på Peters bröst, vänstra sidan, nära hjärtat. Morfar Olle och moster Cillan var med i högen på dubbelsängen i rum 7 på BIVA. Morfar Olle blev hemskt ledsen och grät så mycket så att Kajsa blev lite orolig. Skulle hennes pappa klara av detta? En läkare kom in 23.50 och dödförklarade Theo-gubben. Sköterskan Tintin tog bort den eländiga sonden som Theo äntligen skulle bli befriad från. Syrgasgrimman togs bort och vi kunde pussa hans underbara, fina ansikte för första gången på en vecka. Vi höll honom ett tag och lade sedan ner honom i den säng han haft sen han kom in den 9:e december. Personalen hade smyckat sängen med kort på Theo och hans nallar och sängkläder. Det var en säng med hjul på så vi ställde den så nära vår dubbelsäng som möjligt. Nästan omedelbart efter Theos död, började Linus långa väg mot sin död. Ett långt andningsuppehåll och nergång i syresättningen.

Theo låg bredvid oss den natten, i sin säng. Personalen vände honom så att han inte låg på sidan, allt för att han inte skulle få ojämn färg vilket händer efter döden om man ligger åt ett håll. Det blir som ett stort blåmärke på den sidan man ligger. På morgonen på nyårsafton rullade personalen upp Theo till Tysta rummet. Det är ett rum i anslutning till kylrummet där man kan gå och hälsa på de döda barnen i några dagar. Egentligen var det högst 3 dagar, men eftersom vi hade tvillingar som dog olika datum så låg de sammanlagt där i 5 dygn. Vi skulle säga till personalen när vi ville hälsa på Theo, någon timme i förväg, så att de fick tid att ta ut honom ur kylrummet och så han skulle bli lite varmare, d v s inte iskall. Första gången vi gick upp till Theo, under måndagen den 31:a, var hemskt jobbigt. Vi visste inte hur det skulle se ut, hur han skulle se ut. Hur jobbigt det skulle vara att Theo var död igen, på nåt vis. Vi tog med oss cd:s; Coldplay och Jan Johansson, som vi spelat hela deras liv. Vi spelade Yellow för Theo och smekte och pussade hans ansikte och grät. Theos favoritlåt på ALB var Visa från Utanmyra på piano med Jan Johansson, så den spelade vi flera gånger och läste dikten för honom. Det var så himla jobbigt! Samtidigt hade vi Linus kvar i livet, men på väg bort. Det var så svårt att sörja Theo och samtidigt ta hand om Linus, men ta vara på varenda sekund med Linus eftersom han också skulle dö.

Vi var uppe hos Theo minst en gång om dagen och gjorde ungefär samma saker varje gång. När Linus också hade dött så vågade Kajsa äntligen hålla dem båda två, en i taget. Vi frågade dock sköterska Marita om hon kunde lyfta upp dem. På nåt vis var jag (Kajsa) rädd för att hålla dem. Tänk om de kändes helt annorlunda, helt fel? Men det gjorde det inte. Visst, de var stela och kalla, men förvånansvärt mjuka ändå, och ganska tunga.

Linus dog tidigt på morgonen den 2/1 2002, i pappas och mammas famn. Han hade haft väldigt mycket slem i sig, p g a RS-viruset, och på slutet ville vi inte att personalen skulle sticka ner en sug i näsan och suga upp. Det var alldeles för plågsamt för honom. Han grät stilla när slangen petades ner i näsan. Vi upptäckte att sugningarna ändå inte hade nån effekt. Han sjönk lika sakta i syresättning ändå. Nåväl, att vi inte sög i näsan på slutet hade som effekt att Linus efter döden hade så mycket slem kvar i sig att det sakta rann ut ur näsan på honom. Vi lade honom mellan oss i sängen och grät. Det måste ha varit så jobbigt för honom med allt slem för det rann så mycket att det gick åt ett helt paket Kleenex för att torka upp det. I den lilla kroppen! Vi torkade och torkade och bara grät och kände hur fruktansvärda plågor han måste ha haft, sån ångest att inte få luft, att inte få ur sig snoret. Han låg mellan oss resten av den natten, kanske till 9.
Då kom personalen in och lyfte upp Linus i sin säng och körde upp även honom till Tysta rummet. Där lades han bredvid Theo i samma säng och de fick ha bilderna på sig bredvid varandra vid sänggaveln. Tillsammans igen! Mössorna ville vi att de skulle ha på sig så att de inte frös (knasiga tankar man har!). När Linus åkt upp var det dags för mamma och pappa att flytta ut ur rummet.
Med tanke på alla flyttar vi fått stå ut med under vistelsen, visste vi att de behövde rummet så fort som möjligt. De försökte ju t o m flytta på oss 1/1, när Linus verkligen höll på att dö!? Korkade administrativa läkare! Så gott vi kunde, plockade vi ihop våra pinaler. Det blev många kassar, med pojkarnas kläder, dopljus, fot- och handavtryck, gosedjur, lakan, täcken, ljusgirlangen. Morfar och moster Cillan hjälpte till. Vi ville därifrån, men ändå inte. Kunde vi lämna pojkarna? Det skulle väl inte hända nåt? Samtidigt hatade vi stället, som förknippades med våra söners lidande och död. Ungefär 10.30 kom vi iväg, hem. Själva hemkomsten har jag inget minne av. Vi skulle ju som sagt åka och hälsa på pojkarna varje dag fram till fredagen, då de skulle köras till Patologen på KS för obduktion. På torsdagen skulle vi träffa Carl Lindgren, neurologläkare på Q82 (hatstället) som haft övergripande ansvar, men dock inte på BIVA. Dels för att få sjukskrivningsintyg, men även för att godkänna obduktion.