Tempus 2011 v 18

Tidskriften

tidigare veckor:  2010: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2011: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18

Terrorkungen är död

Ett porträtt av Usama bin Ladin

KATE ZERNIKE och MICHAEL T KAUFMAN, Washington

I söndags dödades Usama bin Ladin i Pakistan. Med en radikal, våldskampanj försökte han återskapa ett muslimskt imperium av 600-talsmodell. Hans terrorkampanj kom att definiera de första åren på 2000-talet.
Med attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001 upphöjdes bin Ladin till ondskans högsta rang, som tidigare var reserverad för diktatorer som Hitler och Stalin. Bin Ladin blev USAs värsta fiende, och han var ett hån mot USA och den västerländska civilisationen.
”Vill ni se bin Ladin död?” frågade en reporter George W Bush en knapp vecka efter attentaten 11 september. ”Jag vill ha honom – jag vill ha rättvisa,” svarade presidenten. ”Det fanns en traditionell affisch i Vilda västern, om jag minns rätt. På den stod det: Död eller Levande!”
Det tog nästan tio år innan jakten på Usama bin Ladin slutade i Pakistan i en konfrontation med amerikanska soldater, som angrep ett boningshus där han höll sig gömd.

Mera myt än man

Jakten på bin Ladin kunde ha slutat i december 2001 i de afghanska Tora Borabergen nära gränsen till Pakistan, där bin Ladin och hans anhang gömde sig. Men trots flera dagars intensiva attacker lyckades bin Ladin komma undan. I mer än nio år förblev han sedan en gäckande skugga, som alltid befann sig utom räckhåll för sina förföljare och troddes gömma sig någonstans i Pakistan, där han planerade nya attentat.
Många år tidigare hade han emellertid blivit en hjälte i den islamiska världen, mera myt än man. En erfaren CIA-agent kallade honom den globala terrorismens ”polstjärna”. Han förenade disparata militanta grupper från Egypten till Tjetjenien och från Jemen till Filippinerna under al-Qaidas fana och drömmen om ett gränslöst, radikalt, islamiskt brödraskap.
Terrorismen före bin Ladin var ofta statssponsrad, men bin Ladin var en terrorist som sponsrade en stat. I fem år, från 1996 till 2001, betalade han för talibanernas skydd. De var de som styrde Afghanistan. Han köpte den tid och den rörelsefrihet som behövdes för att hans grupp, al-Qaida (som betyder ”basen”) skulle utvecklas till en multinationell rörelse med kapacitet och kompetens att exportera terror till världens alla hörn.

Terrorismen, vår tids pest

I många år efter attentaten 11 september bredde al-Qaidas namn och bin Ladins berömmelse ut sig som en politisk 2000-talspest. Grupper kallade sig al-Qaida eller agerade i organisationens namn, attackerade amerikanska soldater i Irak, bombade turistorter i Bali och sprängde passagerartåg i Spanien.
Än i dag vet man inte exakt hur stor makt bin Ladin hade, hur många medlemmar al-Qaida har eller i hur många länder det finns celler. Man vet inte heller om al-Qaida har tillgång till kärnvapen eller kemiska och biologiska vapen, något som bin Ladin skröt om.
Han förde ett heligt krig med mycket moderna metoder. Han utfärdade fatwor – religiösa dekret – via fax och förklarade krig mot amerikanerna med e-post, som skickades världen runt via satellit.
Al-Qaidamedlemmar förvarade instruktioner om bombtillverkning på CD-skivor och kommunicerade med krypterade pm i bärbara datorer, vilket fick en amerikansk regeringsrepresentant att påstå att bin Ladin hade tillgång till bättre kommunikationsteknik än den amerikanska staten.
Bin Ladin rasade mot globaliseringen trots att hans agenter i Europa och Nordamerika utnyttjade den globaliserade världens fördelar när de genomförde sina attacker genom att nästla sig in i den västerländska kultur som han föraktade.

USA är dödsfienden

Bin Ladin såg sig själv som en muslimsk asket, en son till en miljardär som gav upp sitt privilegierade liv för sakens skull. Men han var också mediesmart och extremt medveten om sin image. Ett tv-team från CNN, som intervjuade honom 1997, fick inte lämna platsen för intervjun förrän bin Ladins rådgivare hade redigerat bort föga smickrande bilder. Och i Afghanistan kallade han till sig reportrar när han ville sprida något budskap. I likhet med många kontrollbesatta chefer krävde han att få skrivna frågor i förväg om det över huvud taget skulle bli någon intervju.
Hans gälla röst rimmade inte riktigt med den manliga krigarbild han underblåste. Han hade alltid en Kalasjnikov vid sin sida (och påstod att han hade stulit den från en rysk soldat som han hade dödat). Man vet också att världens mest fruktade terrorist fick många utskällningar av sin mor.
Han byggde sitt rykte som krigare på erfarenheterna i striderna mot sovjetiska styrkor i Afghanistan på 1980-talet, men många tvivlar på att han deltog i några strider. Och även om han påstod sig förespråka den renaste formen av islam anser många experter att han ignorerade trons förbud mot att döda oskyldiga och civila. Islam drar gränser för var och varför heliga krig får utkämpas, men bin Ladin såg hela världen som ett slagfält.
Men det var USA som var mest skyldigt till dubbelmoral, enligt bin Ladin: ”USA vill ockupera våra länder, stjäla våra resurser, tillsätta våra ledare och sedan vill man att vi ska gå med på allt detta,” sade han i CNN-intervjun 1997. ”Om vi vägrar, kallas vi för terrorister. När palestinska barn kastar sten på israeliska soldater, kallar USA barnen för terrorister. Men när Israel bombar en FN-byggnad i Libano, som är full av kvinnor och barn, stoppar USA alla som ville fördöma Israel. Samtidigt som USA fördömer muslimer som kräver sina rättigheter välkomnar man IRAs högste chef i Vita huset som en politisk ledare. Vart vi än ser i hela världen finns USA i spetsen för terrorism och brott.”

Vändpunkten

För både bin Ladin och USA kom vändpunkten 1989 med Sovjetunionens nederlag i Afghanistan.
För USA, som hade stött den afghanska motståndskampen med miljarder dollar till vapen och ammunition, markerade sovjeternas nederlag början på det kalla krigets slut och den nya världsordningens gryning.
Bin Ladin, som hade stött den afghanska motståndsrörelsen med pengar, byggmaskiner och tillflyktsorter, såg Sovjetunionens reträtt som en bekräftelse på muslimernas makt och en möjlighet att stärka islams politiska makt och störta kätterska regeringar i Jihad, d v s heligt krig.
I en intervju 1998 deklarerade han: ”Jag är säker på att muslimerna kommer att sätta punkt för legenden om den s k supermakten Amerika.”
Bin Ladin underblåste i stället en legend om sig själv med profeten Mohammed som förebild. Koranen avslöjades för Mohammed i en tid av hård förföljelse, och bin Ladin såg förvisningen av honom själv på 1990-talet – först från Saudiarabien och sedan Sudan – som en bekräftelse på att också han var utvald.
Han skulle bli ”emiren” eller prinsen i det återupprättade kalifatet, ett politiskt imperium som skulle utvidgas i alla väderstreck från Afghanistan. ”Dessa länder tillhör islam, inte härskarna,” sade han i intervjun 1998.

USA underskattade bin Ladin

Al-Qaida var infrastrukturen som skulle förverkliga drömmen. Under al-Qaidas tak skapade bin Ladin ett nätverk av företag – varav en del var legitima och andra mindre så – för att få tag i och förflytta de vapen, kemikalier och pengar som han behövde. Han byggde träningsläger för fotsoldaterna och ett mediekontor som skulle sprida hans ord, dekret och fatwor.
Under 1990-talet utvecklades al-Qaida till ett vidsträckt, löst sammanhållet nätverk av symbiotiska relationer: bin Ladin skänkte pengar, utbildade och gav råd till anslutna terrorgrupper, som i gengäld erbjöd honom operationellt skydd och kämpade för hans sak.
Den kanske viktigaste av alla allianserna var den med talibanerna, som till stor del hade bin Ladin att tacka för att de lyckades erövra makten i Afghanistan. Som tack gav de honom skydd och en plats varifrån han kunde utkämpa sitt heliga krig.
Långt före 11 september misstänkte amerikanerna att bin Ladin bar åtminstone en del av ansvaret för dödandet av amerikanska soldater i Somalia och Saudiarabien, den första attacken mot World Trade Center 1993 och bombattacken mot Khobar Towers i Saudiarabien, en misslyckad konspiration för att kapa ett dussintal jetflygplan och krascha ett flygplan i CIAs högkvarter och döda president Bill Clinton.
1996 beskrev den amerikanska regeringen bin Ladin som ”en av världens viktigaste ekonomiska sponsorer av islamisk extremism”. Men vid den tidpunkten trodde man att bin Ladin var i första hand finansiär av terrorism, inte en person med kapacitet att planera och iscensätta internationella terrorattacker. När USA 1997 offentliggjorde en lista över de mest efterspanade terroristerna fanns varken bin Ladin eller al-Qaida på listan.

Gäckande skugga

Men bin Ladin ville ha uppmärksamhet. I februari 1998 deklarerade han att det var varje muslims plikt att ”döda amerikaner var de än finns.” Efter bombattentaten mot två amerikanska ambassader i Östafrika i augusti 1998 utnämnde president Clinton bin Ladin till ”Statens fiende nr.1.”
CIA ägnade de följande tre åren till att jaga bin Ladin. Målet var att tillfångata honom tillsammans med rekryterade afghanska agenter eller att döda honom med en målstyrd robot, enligt en rapport från 2004 från 11 septemberkommissionen och enligt den förre CIA-chefen George J Tenets memoarer.
Men underrättelserna om var bin Ladin höll hus var aldrig tillräckligt säkra för att man skulle kunna slå till. Sommaren 2001 var CIA övertygat om att al-Qaida hade planer på en spektakulär attack, men ingen visste var den skulle äga rum eller när.

Ungdomen

Enligt personer som känner familjen föddes Usama bin Muhammad bin Awad bin Ladin 1957 som sjunde son och sjuttonde barn av ungefär 50 syskon.
Hans far, Muhammad bin Awad bin Ladin, hade tidigare emigrerat från familjens hemby i en konservativ del av Sydjemen till det som 1931 blev Saudiarabien. Pappan fick arbete i Jiddah som bärare till pilgrimer på väg till den heliga staden Mecka. Många år senare, när han var ägare till Saudiarabiens största byggföretag, ställde han ut sin bärarväska i palatsets mottagningsrum som en påminnelse om sin blygsamma härkomst.
Bin Ladins far byggde ett palats till kung Saud på 1950-talet, och på 1960-talet stod han kungafamiljen så nära att kung Faisal deklarerade att alla konstruktionsprojekt skulle utföras av Bin Ladin Group.
Pappan var en djupt troende muslim, som gärna tog emot pilgrimer och predikanter i hemmet. Han krävde att alla barnen skulle arbeta för familjeföretaget, vilket betydde att den unge Usama ägnade somrarna åt vägarbete. Pappan dog i en flygkrasch när Usama var tio år. Alla syskonen ärvde miljoner och levde mycket flott. När Usama var liten – namnet betyder ”ungt lejon” – lekte han med saudiska prinsar och vid 15 års ålder hade han ett eget stall med 15 hästar.
Men en del av familjens vänner säger att Usama var missanpassad. Hans mor, den sista av faderns fyra hustrur, kom från Syrien. Bin Ladin senior hade träffat henne på en semesterresa och Usama var deras enda barn. Inom familjen kallades hon för ”slaven” och Usama för ”slavbarnet.”

Heligt krig en plikt

I den saudiska eliten är det ovanligt att båda föräldrarna är födda utanför kungariket. I ett porträtt av Usama i The New Yorker, citerar författaren Mary Anne Weaver en familjevän, som antyder att Usama kände sig främmande i en kultur som var så besatt av härstamning.
Enligt en av bröderna var Usama det enda barnet i syskonskaran som inte studerade utomlands. Bristen på västerländska influenser kan vara en viktig distinktion; de övriga syskonen lever liv som liknar de flesta västerlänningars. De tog över familjens olika företag och är idag sysselsatta med att distribuera läskedrycker, Volkswagen och Disneyprodukter m m i hela Mellanöstern. 11 september 2001 bodde många av bin Ladins syskon i USA.
Bin Ladin uppfostrades i wahabbism, en puritansk, västfientlig version av islam. Det sägs att han kände så djup avsky för den saudiska kungafamiljens samarbete med västerländska stater att han föredrog att kalla Saudiarabien för ”Landet med de två heliga platserna”.
Tidningar har citerat anonyma källor – inte minst en oidentifierad libanesisk barberare – som påstår att det fanns en vild period med alkohol och kvinnor i bin Ladins liv. Men enligt de flesta var han djupt religiös och sedesam och gifte sig med sin första hustru vid 17 års ålder.
Kort tid därefter började han studera vid Kung Abdul Azizuniversitetet i Jiddah, och det var där han utvecklade sin militanta sida. Han blev involverad i det muslimska brödraskapet, en grupp radikala islamister som ansåg att stora delar av den muslimska världen, inklusive Saudiarabiens ledare, levde kätterska liv i strid mot Koranens sanna lära.
Han influerades av två lärda muslimer: Muhammad Quttub och Abdullah Azzam, vars idéer blev al-Qaidas plattform. Azzam blev den unge bin Ladins mentor. Heligt krig var alla muslimers plikt, enligt Azzam, tills islam hade återerövrat hela det område som det en gång kontrollerade. Hans motto var: ”Endast Jihad och geväret; inga förhandlingar, inga konferenser och ingen dialog.”

Allians med talibanerna

Mellanöstern blev allt oroligare 1979, när bin Ladin studerade vid universitetet. I Iran iscensatte shiamuslimer en islamisk revolution, som störtade shahen och pekade ut USA som måltavla. Egypten och Israel undertecknade ett fredsavtal, och när året led mot sitt slut invaderade sovjetiska styrkor Afghanistan och ockuperade landet.
Bin Ladin kom till Pakistan och gränsen nära Afghanistan inom två veckor efter ockupationen. Senare påstod han att saudiska regeringsrepresentanter hade bett honom att åka, därför att de var intresserade av att stödja motståndsrörelsen. I sin bok ”Taliban” hävdar den pakistanske journalisten Ahmed Rashid att saudierna hade hoppats att en medlem av den saudiska kungafamiljen skulle kunna fungera som en inspirerande ledare i Afghanistan, men de valde bin Ladin som det näst bästa när ingen prins erbjöd sig frivilligt.
Bin Ladin reste mer som besökande diplomat än som soldat. Han träffade ledare och observerade flyktingarna som kom till Peshawar i Pakistan. Enligt en vän till familjen var detta ”en rekognosceringsresa snarare än ett konkret uppdrag.” Bin Ladin återvände till Pakistan ett par gånger om året de kommande åren samtidigt som han avslutade sina studier vid universitetet och försökte få sina släktingar att stödja de afghanska mujaheddin.
1982 börjad bin Ladin korsa gränsen in i Afghanistan medförande byggnadsmaskiner och rekryter. 1984 började han och Azzam bygga gästhus i Peshawar, där de tog emot heliga krigare som var på väg till Afghanistan. Med pengarna som de hade samlat in i Saudiarabien inrättade de ett ”servicekontor”, vars förgreningar runt om i världen rekryterade unga jihadister.

Al-Qaida blev paraplygrupp

Männen kallades för afghanaraber, men de kom från alla håll och kanter. Man tror att de var omkring 20 000. 1986 började bin Ladin bygga träningsläger för dem, och han betalade runt 25 000 dollar i månaden för att nära och lära dem.
För många unga potentiella rekryter i arabvärlden var historien om bin Ladin mycket lockande. Han var den unge rike mannen som hade blivit krigare. Hans egna beskrivningar av slag han hade sett och om hur han slutade vara rädd för döden och sov under haglande artillerield blev penseldrag i en gudabild.
Strömmen av unga män som följde bin Ladin till Afghanistan föranledde bildandet av al-Qaida av i första hand byråkratiska skäl. Bin Ladin ville veta var männen befann sig och vad de gjorde så att han kunde underrätta deras familjer vad som hade hänt dem. Dokumentationen som al-Qaida gjorde blev en primitiv databas över unga jihadister.
I Afghanistan fick bin Ladin också kontakt med ledare för andra militanta, islamiska grupper, däribland Ayman al-Zawahiri, den glasögonprydde läkare som senare skulle uppträda vid bin Ladins sida i tv-sända budskap från olika grottor i Afghanistan. Med tiden kom doktor Zawahiris grupp, Egyptiska Jihad, och andra grupper att gå samman med al-Qaida, som blev en paraplyorganisation för olika terrorgrupper.

Oheliga allianser

I backspegeln verkar det ironiskt att amerikanerna och Usama bin Ladin faktiskt kämpade på samma sida mot sovjeterna i Afghanistan. Det är som om amerikanerna på sätt och vis hjälpte till att skapa monstret bin Ladin genom att ge vapen och pengar till araberna.
Bin Ladin själv beskrev sin kamp i Afghanistan så här: ”Där tog jag emot frivilliga som kom från det saudiska kungariket och från alla arabiska och muslimska länder. Jag inrättade mitt första läger där dessa volontärer utbildades av pakistanska och amerikanska officerare. Deras vapen kom från amerikanerna och pengarna från saudierna.”
Men sanningen är att amerikanerna aldrig hade direkt kontakt med bin Ladin. Båda arbetade via mellanhänder i den pakistanska underrättelsetjänsten.
Revisionister på bin Ladins sida skulle senare påstå att bin Ladin aldrig samarbetade med amerikanerna utan bara tolererade dem för att uppnå sitt mål.
Bin Ladin skulle senare understryka att han alltid visste vilka hans fiender var.
Efter Afghanistan återvände bin Ladin till Saudiarabien, där han välkomnades som en hjälte och engagerade sig i familjens affärer. Men de kungliga började tröttna på honom och hans kritik mot regeringen.
Brytpunkten – för bin Ladin och saudierna – kom när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Bin Ladin meddelade den saudiska regeringen att männen och utrustningen som han hade använt i Afghanistan skulle kunna försvara kungariket. Han blev ”chockad”, enligt en vän till familjen, när han förstod att amerikanerna – fienden i hans ögon – skulle försvara Saudiarabien. Detta var, i bin Ladins ögon, höjden av amerikansk arrogans.
I en intervju senare sade han att USA hade börjat se sig som ”världens härdskare och försökte etablera en ny världsordning.”
Den saudiska regeringen förvisade bin Ladin till Jiddah av rädsla för att hans frispråkighet skulle förnärma amerikanerna. Bin Ladin flydde till Sudan, som erbjöd sig som ett slags fristad för terrorister. Där började han etablera legitima företag, som skulle hjälpa till att finansiera al-Qaida. 1992 byggde han också upp reservstyrkor genom att värva ca 500 mujaheddin, som hade utvisats från Pakistan.

Terrorismen

Det var under denna tid i Sudan som bin Ladin började rikta allt agg mot USA. Han bestämde att al-Qaida skulle bortse från motsättningar med shiitiska terrorgrupper som Hizbollah i Libanon för att bättre kunna koncentrera sig på den gemensamma fienden: Amerikas förenta stater. Han propagerade för attacker mot amerikanska styrkor på den arabiska halvön och Afrikas horn.
29 december 1992 exploderade en bomb på ett hotell iAden i Jemen där amerikanska soldater hade mellanlandat på vägen till Somalia. Soldaterna hade redan lämnat hotellet och bomben dödade två österrikiska turister. Den amerikanska underrättelsetjänsten antog senare att detta var bin Ladins första attack.
26 februari 1993 exploderade en bomb i en lastbil som kördes ner i garaget under World Trade Center i New York. Sex människor dödades. Bin Ladin hyllade senare Ramzi Yousef, som dömdes skyldig till bombattentatet. I oktober samma år dödades 18 amerikanska soldater i Somalia under ett fredsuppdrag. Några av liken släpades genom gatorna. Bin Ladin visste inte till sig av förtjusning över dödsfallen.
1994 hade bin Ladin inrättat nya träningsläger i Sudan, men han hade också blivit en man utan land. Den saudiska regeringen frös hans tillgångar och drog tillbaka hans medborgarskap. Hans familj, som hade blivit mycket rik tack vare förbindelserna med kungafamiljen, försköt honom offentligt efter det att han hade ertappats med att smuggla vapen från Jemen.
Men detta verkade bara stärka hans målmedvetenhet. Han skickade ett öppet brev till kung Fahd i vilket han beskrev den saudiska regeringens synder och förespråkade gerillaattacker för att köra bort amerikanerna från Saudiarabien. Tre månader senare, i november 1995, exploderade en lastbilsbomb i en anläggning tillhörande det saudiska nationalgardet, som opererades av USA i Riyadh. Sju människor dödades.
Samma år hittade belgiska utredare ett slags terroristhandbok på en CD-skiva. Förordet var tillägnat bin Ladin, det heliga krigets hjälte.
I maj 1996, när männen som dömdes för bombattentatet i Riyadh skulle halshuggas, tvingades de läsa en bekännelse i vilken de medgav kopplingen till bin Ladin. I juni samma år förstörde en bomb Khobar Tower, ett amerikanskt militärresidens i Dhahran. 19 soldater dödades.

Förklarade krig mot USA

Bin Ladin flydde till Afghanistan sommaren 1996 sedan Sudan hade förvisat honom efter påtryckningar från amerikanerna och saudierna. Han allierade sig med talibanernas ledare, mulla Muhammad Omar. I augusti 1996 utfärdade bin Ladin sin ”Krigsdeklaration mot amerikanerna, som ockuperar de två heliga moskéernas land” från sitt fäste i Tora Bora.
”Muslimer, brinn av vrede mot Amerika”, stod det i deklarationen. Den amerikanska militärens närvaro i Persiska viken ”provocerar landets folk och är en aggression mot deras religion, känslor och stolthet, vilket får dem att resa vapen mot invaderarna som ockuperar deras land.”
Obalansen i styrkan mellan de amerikanska och de muslimska styrkorna krävde ett nytt slags krig, skrev bin Ladin. ”Vi ska med andra ord initiera ett gerillakrig i vilket nationens söner deltar, inte de militära styrkorna.”
Samtidigt i New York City jade en federal åtalsjury börjat sammanträda för att definiera åtalet mot bin Ladin. Det uppstod dispyter mellan å ena sidan åklagare och rättsväsen och å andra sidan underrättelsetjänsten om vilka attacker mot amerikanska intressen som verkligen kunde skyllas på bin Ladin – om han verkligen hade utbildat och betalat de män som dödade amerikanerna i Somalia, så som det senare kom att stå i åtalet.
Bin Ladins fotsoldater har i sina vittnesmål givit olika uppgifter om bin Ladins roll. I vissa fall kunde han vara isolerad som vilken chef som helst med tusentals anställda. Men en av männen som dömdes medskyldig till bombattentaten mot ambassaderna sade att bin Ladin hade varit så involverad, att det var han som pekade på övervakningsfotografier för att visa exakt var bilbomben skulle placeras.
Bin Ladin blev också allt djärvare och kallade västerländska reportrar till sina gömställen i Afghanistan för att sprida sitt budskap: Han skulle föra krig mot USA och dess allierade om Washington inte drog tillbaka sina styrkor från Persiska viken.
”Vi informerar amerikanerna som ett folk, och vi berättar för alla soldatmödrar och amerikanska mödrar i allmänhet att om de värdesätter sina egna liv och sina barns liv så ska de välja en nationalistisk regering, som värnar om deras intressen och inte om judarnas. Om tyranniet fortsätter kommer striden att flyttas till Amerika, så som Ramzi Yousef och andra har gjort. Detta är mitt budskap till det amerikanska folket: välj en seriös regering, som ser till amerikanernas intressen och inte angriper andras intressen, deras länder eller deras heder.”
I februari 1998 utfärdade han ett påbud som manade till attack mot amerikaner överallt i världen. Det skulle vara varje muslims ”enskilda plikt”.
I juni 1998 var åtalsjuryn, som hade tillsatts två år tidigare, klar med sin utredning. Den anklagade bin Ladin för konspiration mot amerikanska intressen utomlands, för att leda al-Qaida och för att finansiera terrorism runt om i världen.

Internationell terrororganisation

Den 7 augusti, på dagen åtta år efter det att USA skickade styrkor till Persiska viken, exploderade två bomber samtidigt på de amerikanska ambassaderna i Nairobi i Kenya och i Dar es Salaam i Tanzania. 214 människor dog i Nairobi och 4 500 skadades. Bomben i Dar es Salaam dödade elva och skadade 85.
Två veckor senare hämnades USA med attacker mot misstänkta terroristläger i Afghanistan och en petrokemisk fabrik i Sudan, som misstänktes producera kemiska vapen till al-Qaida (vilket senare skulle visa sig vara ett misstag).
Bin Ladin hade vid det här laget snärjt in USA i en eskalerande våldsspiral, i vilken varje defensiv operation eller vedergällningsaktion bara skulle bekräfta de onda avsikter, som enligt bin Ladin hade föranlett attackerna från början.
I en intervju med Time Magazine i december 1998 avfärdade han president Clintons hot mot honom och hänvisade till sig själv i tredje person som om han ville bekräfta eller uppmuntra uppfattningen att han var större än livet självt.
”Att utpeka oss som fiende nr.1 eller fiende nr.2 skadar oss inte. Usama bin Ladin är övertygad om att den islamiska nationen kommer att fullgöra sin plikt,” sade han.
I januari 1999 utfärdade USAs regering det heltäckande åtal, som bekräftade den makt som bin Ladin hade gjort anspråk på hela tiden, genom att definiera al-Qaida som en internationell terrororganisation med målet att döda alla amerikanska medborgare.

Efterdyningarna

Efter attentaten 11 september 2001 gjorde bin Ladin det som vid det laget var rutin. Han vände sig till arabiska tv-kanaler. I ett uttalande till världen verkade det som om han hade full och vidsträckt kontroll. President George W Bush hade deklarerat att världens länder var antingen med eller emot amerikanerna i kriget mot terrorismen; bin Ladin kontrade med en spegelbild och deklarerade att världen var uppdelad i troende och kättare.
Bin Ladin hade aldrig tidigare gjort anspråk på eller tagit ansvar för terrorattacker. I en videoinspelning, som hittades i den afghanska staden Kandahar några veckor efter attackerna, tar han entydigt ansvar för – och jublar över – de fruktansvärda händelserna 11 september 2001.
”Vi räknade i förväg ut ungefär hur många bland fienden som skulle dö mot bakgrund av tornens plats,” säger han i inspelningen. ”Vi räknade med att tre eller fyra våningar skulle förstöras. Mer optimistiska än så vågade vi inte vara.”
På videon, där han samtalar med anhängare nästan två månader efter attentaten, ses bin Ladin le och vara angelägen om medarbetarnas beröm. Han konstaterar stolt att attentaten väckte hela världens intresse för islam.
Han förklarade att flygplanskaparna – ”bröderna som genomförde operationen” – inte kände till detaljerna i uppdraget förrän när de steg ombord. De visste bara att de skulle till USA för att genomföra ett martyruppdrag.
Bin Ladin har gäckat sina förföljare i nästan tio år. Han tros ha förflyttat sig på nätterna tillsammans med hustrur och barn, mestadels mellan två olika bergsgrottor. Han hade bestämt sig för att dö martyrdöden om han måste dö.
Hans största hopp, har han sagt till sina anhängare, var att om amerikanerna dödade honom, så skulle den muslimska världen resa sig och besegra nationen som dödade honom.
© 2011 TEMPUS/The New York Times

Michael T Kaufman, huvudförfattare till denna artikel, avled 2010. Tim Weiner bidrog med rapporter och fakta.