Tempus 2011 v 04

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01 02 03

Stabilitet eller demokrati, det är den stora frågan

I arabiska länder från Tunisien och Egypten till Libanon sprider sig en proteströrelse, som är en utmaning inte bara för de styrande arabledarna utan också för regeringen i Washington, som måste upprätta något slags plan för hur man ska hantera en kroniskt besvärlig region, som plötsligt har råkat i farlig spinn.

MARK LANDLER
Washington
I Egypten, där USAs allierade, Hosni Mubarak, är föremål för de mest omfattande protesterna på många, många år, och i Libanon, där en Hizbollahstödd regering håller på att bildas, möter Obamas administration explosiva, potentiellt fientligt sinnade krafter, som redan har grupperat om det politiska landskapet i regionen.
Det som händer i Tunisien och Egypten och Libanon är överraskande, men till och med USAs hjärteprojekt i regionen, de israelisk-palestinska fredsförhandlingarna, har i dagarna blivit mer svårhanterliga på grund av publiceringen av hemligstämplade dokument, som i detalj beskriver vilka eftergifter de palestinska förhandlarna har erbjudit i samtalen med Israel. Avslöjandet gör det mindre sannolikt att palestinierna går med på ytterligare eftergifter.

I intervjuer de senaste dagarna har amerikanska regeringsrepresentanter medgivit att USA har begränsat inflytande över många maktspelare i regionen och att speciellt oroligheterna i Egypten kan röra till USAs utrikespolitiska agenda.
Washington intar därför en försiktig hållning och försöker balansera unga arabers dröm om demokrati med kallsinniga strategiska och kommersiella intressen. Denna hållning kan ibland resultera i stöd till autokratiska och impopulära regeringar, vilket har fått många av de unga revoltörerna att vända sig emot USA.
President Barack Obama ringde i förra veckan, efter upproret i Tunisien, upp president Hosni Mubarak i Egypten för att prata om gemensamma projekt som fredsprocessen i Mellanöstern men också för att understryka att det var viktigt att tillmötesgå de tunisiska demonstranternas krav på demokrati och frihet.
President Obama upprepade detta i tisdags kväll i sitt tal till nationen med orden: ”Låt oss vara tydliga med att Amerikas förenta stater står vid det tunisiska folkets sida och stöder alla folks strävan efter demokrati,” vilket enligt bedömare var en referens till protestdemonstranterna i Egypten.

Vita huset varnade Hizbollah i Libanon för att införa tvångsvälde och trakassera motståndare, och medarbetare till Obama antyder att USA kan tänka sig att reducera det ekonomiska stödet till Libanon med flera hundra miljoner dollar om utvecklingen där går i oönskad riktning.
Den amerikanska administrationen har skickat den högt uppsatte diplomaten Jeffrey D Feltman till Tunisien som stöd till de demokratiska krafterna under förberedelserna för fria val efter president Zine el-Abidine Ben Alis fall.
Det finns visserligen stora skillnader mellan arabländerna i norra Afrika och Libanon, men situationerna ger upphov till snarlika utmaningar.
En del bedömare anser att Amerika bör utnyttja det som händer i Tunisien för att främja den demokratiska utvecklingen i hela Mellanöstern, d v s köra en repris av Bushadministrationens ”frihetsagenda” och ta den sällsynta chansen att infria Obamas löften om att bygga broar till den muslimska världen.
Utrikesminister Hillary Clinton var på god väg att bygga broar i Qatar för två veckor sedan, när hon rakt på sak kritiserade arabiska ledare för deras autokratiska stil. Hennes kritik kom bara ett dygn innan Ben Ali störtades. Men Clintons uttalande förebådade inte en återgång till Bushs agenda, påpekade talesmän för den amerikanska regeringen.

Man ska komma ihåg att George W Bushs högljudda krav på demokrati inte fungerade särskilt bra. Därtill kommer att en våg av uppror i hela regionen skulle kunna försvaga USAs potentiella allierade. Ett uppror i Tunisien, som i USAs ögon är en perifer aktör i regionen, är inte detsamma som ett uppror i Egypten, som är en regional stöttepelare. Den egyptiska regeringen har stort värde för Washington, men det egyptiska folket är djupt misstänksamt mot USAs avsikter, och i Egypten finns stor potential för islamisk extremism. ”Dessa länder går definitivt i otakt,” påpekar Daniel B Shapiro, Mellanösternrådgivare i Nationella säkerhetsrådet i Washington. ”Man varken kan eller bör försöka använda en och samma kakform för de olika länderna.”
Den amerikanska administrationen har försökt balansera samarbetet med Mubarak med mild kritik mot manipulerade val och fängslandet av oliktänkande. Men många misstänker att det blir svårt att inte fördöma hans styre om de protesterande folkmassorna växer i Kairo. Att Washington börjar dra öronen åt sig när det gäller Mubarak märktes i början av veckan i separata uttalanden om oroligheterna i Egypten från både Vita huset och utrikesdepartementet.
”Administrationens uppgift är att hitta rätt balans. Om USA visar alltför öppet stöd kan det underminera förändringskraven, men samtidigt måste USA vara tydlig med att strävan efter demokrati är rättfärdig,” säger Aaron David Miller vid Woodrow Wilson International Center. ”Det är en krånglig balansgång,” tillägger han.

En del kritiker säger att administrationen begick ett misstag genom att sätta fredsprocessen mellan israeler och palestinier i centrum för den utrikespolitiska strategin i regionen. Därmed förbisåg Washington de motsträviga arabiska folken. ”De satte USAs relationer med Egypten inom den israelisk-palestinska konfliktens ramar,” påpekar Mellanösternexperten Elliott Abrams. ”Men det är fel, därför att orsakerna till det som sker i Egypten finns i Egypten.”
Obama tog makten för två år sedan fast besluten att tona ned Bushadministrationens Irak-centrerade ”frihetsagenda”, som var den officiella drivkraften bakom demokratikampanjen. I sitt tal till den muslimska världen i Kairo i juni 2009 sade Obama att varje land skulle staka ut sin egen väg till demokrati, och han avfärdade militär intervention som ett sätt att påskynda demokratiseringsprocessen.
Obamas administration har i stället samarbetat med demokratigrupper för att främja friare medier och mötesfrihet. Washington har agerat för att utomstående observatörer ska tillåtas övervaka valen i Egypten och Jordanien, och man har uppmuntrat sociala nätverk som Twitter och Facebook att berätta om demokratirörelser. Det var sociala nätverk som hjälpte till att sprida information om demonstrationerna i Tunisien och Egypten.
”När presidenten rådslog med oss i arbetet att formulera vår politik i regionen var han mycket noga med att understryka att det fanns stora risker och faror kopplade till rådande status quo,” säger Samantha Power, som ansvarar för människorättsfrågor i Nationella säkerhetsrådet.

Washingtons kritiker anser inte att inriktningen på gräsrötterna har lett till större politisk rörelsefrihet i arabländerna. Trots försöken att sätta in oberoende valövervakare i Egypten var de senaste parlamentsvalen där mindre rättvisa än valen 2005. Steven Heydemann vid USAs Fredsinstitut påstod i en blogg tidigare i veckan att det är dags för USA att konfrontera de arabiska ledarna med större kraft. USA bör, enligt Heydemann, kräva att de upphäver undantagslagar och slopar de statliga säkerhetsdomstolarna, som är härskarnas redskap i deras godtyckliga maktutövning.
Vita huset uppger att man pressade Mubarak upprepade gånger att inte återinföra undantagslagen, som har varit i kraft sedan 1981. Men han gjorde det ändå, även om han frigav i praktiken alla de politiska fångar, som fanns på Human Rights Watchs lista.
I telefonsamtalet med Mubarak häromdagen tog Obama även upp bombattentatet mot en koptiskt kristen kyrka och underströk vikten av religionsfrihet.
Men enligt kritikerna har påtryckningarna på de arabiska ledarna mestadels skett bakom stängda dörrar, vilket knappast imponerar på unga, otåliga araber.

Den stora frågan är nu om Washington bör använda Tunisien som en ramp i arbetet att propagera för förändringar i andra arabländer.
”Om det fungerar i Tunisien kan förändringen där bli en mycket större inspiration för andra arabländer än vad Irak någonsin har varit,” påpekar Steven Cook, Mellanösternexpert i Utrikespolitiska rådet i Washington. ”Tunisien kom som en skänk från ovan, och därför måste man göra mesta möjliga av det.”
© 2011 TEMPUS/The New York Times