Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JOHN M BRODER och JAMES KANTER
Washington
Företrädarna för flera europeiska länder pekar
på det, som de uppfattar som bristande politisk vilja i
USA att verkligen angripa klimatförändringen. Amerikanernas
motvilja mot att acceptera ett avtal, som innehåller juridiskt
bindande och internationellt kontrollerade minskningar av växthusgasutsläppen
kan leda till ett stort fiasko i Köpenhamn, varnar de.
Inför veckans klimatförhandlingar i FN var det knappt
någon europé som trodde att den amerikanska senaten
tänkte behandla ett lagförslag om utsläppsminskning
i tid för Köpenhamnsmötet. Bristen på inhemskt
samförstånd i USA sår tvivel om den amerikanska
regeringen kommer att kunna infria eventuella löften i Köpenhamn
om både minskade utsläpp och ekonomiskt bistånd
till utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringen.
När senaten väntar med att ta upp det aktuella lagförslaget
begränsas också den amerikanske chefsförhandlaren
Todd Sterns handlingsutrymme.
Obamas administration försöker tillmötesgå
européernas krav på specifika mål och tidtabeller,
samtidigt som den försäkrar den skeptiska senaten om
att USA inte ger sig in i ett system, som leder till stora kostnader
för USA men inte alls belastar utvecklingsländer som
Kina och Indien.
Administrationen och dess anhängare i kongressen säger
att de verkligen vill medverka till att bromsa klimatförändringen,
men de vill inte upprepa misstaget från Kyoto i Japan 1997,
när Clintons regering undertecknade ett internationellt avtal,
som sedan avfärdades av den amerikanska senaten, därför
att det inte ställde några krav på utvecklingsländerna.
USA ratificerade aldrig det s k Kyotoprotokollet.
Brittiska UDs speciella representant i klimatfrågor,
John Ashton, uppger att man först måste överbrygga
flera stora meningsmotsättningar mellan de stora industriländerna
för att Köpenhamnsmötet ska bli en framgång.
Den största motsättningen, enligt Ashton, är ambitionsklyftan
mellan USA och EU. Amerikanerna diskuterar generella riktlinjer
för klimatpolitiken, medan européerna redan har lovat
att minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 och ännu
mer om ett internationellt avtal kommer till stånd.
Européerna påpekar att ett lagförslag, som godkändes
av det amerikanska representanthuset i juni, var ett tecken på
god vilja, men det motsvarar alls inte de europeiska målen
och det som, enligt experterna, är nödvändigt för
att begränsa den globala temperaturhöjningen till två
grader Celsius över jordens temperatur i början av den
industriella revolutionen. Denna gräns är det internationellt
erkända målet.
Senaten har inte behandlat lagförslaget ännu, men dess
mål är sannolikt inte alls lika ambitiöst.
Ashton säger att vägen framåt är tydlig,
men att politik sätter hinder i vägen i USA och flera
andra stora länder. Det finns inga tekniska hinder
och inga makroekonomiska. Alla hinder är politiska,
sade Ashton under ett förmöte till veckans klimatmöte.
EUs ambassadör i USA, John Bruton, var inte lika diplomatisk
i sitt uttalande i förra veckan: USA är bara ett
av 190 länder som deltar i konferensen, sade Bruton
med hänvisning till Köpenhamnsmötet. Men
USA svarar för 25 procent av de växthusgasutsläpp,
som konferensen försöker reducera. Förväntar
sig den amerikanska senaten att alla andra länder ska göra
långtgående utfästelser i Köpenhamn trots
att USA inte hjälper till?.
Amerikanernas chefsförhandlare, Stern, förnekar att
det finns en ambitionsklyfta mellan USA och EU, men
han medger att hans förhandlingsposition är kringskuren
på grund av senatens agerande. Han vill till varje pris
undvika att upprepa misstagen i Kyoto.
Européerna är väldigt förtjusta i
Kyoto, men det är inte vi. Från första början
har jag hävdat att vi måste synkronisera vår
internationella och inhemska ställning så att det finns
ett internt stöd för vad vi än beslutar. Vi ska
inte ropa hej för tidigt denna gång, säger
Stern. Han påpekar också att senaten är involverad
i en viktig debatt om hälsovården och att administrationen
arbetar vidare med en rad klimatrelaterade frågor, inklusive
långtgående krav på bättre bränsleeffektivitet
hos bilar.
Det som i grunden skiljer USA och EU åt är frågan
hur ett globalt klimatavtal skall kontrolleras och implementeras.
Européerna föreslår ett system som liknar det
som finns i Kyotoprotokollet. Det går ut på att länderna
sätter upp definierade mål och tidtabeller avseende
utsläppsminskningar, och att länderna knyts samman i
ett globalt system som reglerar handeln med utsläppsrättigheter.
USA utreder ett annat system, enligt vilket enskilda länder
sätter upp mål som är mätbara, kontrollerbara
och verifierbara men som styrs via nationell lag, inte internationell.
Européerna sätter press på USA att göra
konkreta utfästelser, men de vill inte beskyllas för
att försämra chanserna till ett globalt avtal genom
att ställa orealistiska krav på USA. En del europeiska
ledare har på senare tid antytt att de kan tänka sig
att sänka kraven.
Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, har talat om att knyta
länderna samman på ett annat sätt än
ett fullödigt, globalt avtal.
EU-kommissionären för miljö, Stavros Dimas, kan
tänka sig ett alternativ till Kyotoprotokollets form. Han
påpekar att Kyoto nästan är ett fult
ord i USA.
© 2009 TEMPUS/The New York Times