Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JEFFREY GETTLEMAN
Lokori, Kenya
Solen känns liksom närmare, intensivare och mer påträngande
här. Philip Lolua väntar under ett träd på
sin matranson, och hettan stiger upp ur den sandtäckta marken
och suddar ut konturerna av djurkadaverna som ligger runt honom.
Stora delar av Loluas betesängar har förvandlats till
torrt damm. Hans förr stora hjord av getter, får och
kameler har gått under av törst. Han säger att
även hans treårige son dog av hunger för en tid
sedan, och Lolua själv ser inte ut att ha många dagar
kvar i livet. ”Om ingen kommer och hjälper oss kommer
jag att dö här”, klagar han och klappar den torra
marken med sin magra hand.
En ödesdiger torka drar fram genom Kenya och dödar
boskap, spannmål och barn. Den underblåser våld
och motsättningar i slumstäderna, där det bara
kommer droppar ur kranarna, och den eldar upp etniska konflikter
ute på landsbygden, där olika grupper slåss om
återstående betesmarker.
Den kenyanska ekonomins två stöttepelare, jordbruk
och turism, är speciellt utsatta. De stora vilddjuren, som
lockar safariturister från hela jorden, försmäktar
av hunger, och överallt på den vackra savannen ligger
solblekta djurskelett.
Etiopien, Sudan, Somalia och kanske även Niger och Tchad.
Dessa länder har nästan blivit synonyma med torka och
hunger. Men Kenya? Landet är ett av Afrikas mest utvecklade,
och det har en ovanligt robust ekonomi, otaliga FN-institutioner
och tusentals hjälparbetare.
Biståndsorganisationerna i Kenya har varnat för
katastrof i flera månader och understrukit att om regnen
uteblir ännu en gång kan det leda till den värsta
torkan på mer än ett decennium. Men den kenyanska regeringen,
som är handlingsoförmögen på grund av inre
motsättningar och politiska intriger, har inte tagit varningarna
på allvar.
En del statligt anställda är involverade i en skandal.
De misstänks för att olagligt ha sålt tusentals
ton av landets spannmålsreserv och stoppat pengarna i egen
ficka.
En enorm, internationell hjälpoperation för att avvärja
massvält är på gång, men den är ännu
inte tillräckligt omfattande. FNs livsmedelsprogram (WFP)
meddelade nyligen att nästan fyra miljoner kenyaner –
runt en tiondel av befolkningen – behöver mat omedelbart.
”Varningssignaler blinkar överallt i Kenya”, varnar
organisationen.
Men givarländerna har reagerat långsamt, och FNs
vädjan om 578 miljoner dollar har bara tillmötesgåtts
till hälften.
En partiell förklaring till att omvärlden reagerar så
långsamt kan vara besvikelse över Kenyas ledare. De
har pressats och mutats av västerländska ambassadörer,
och sina egna medborgare, att reformera rättsväsendet,
polisen och valkommissionen. Missnöjet med de styrande kom
i dagen efter ett mycket misskrediterat val 2007, som ledde till
en våg av dödligt våld, som krävde drygt
tusen människoliv och orsakade stor förstörelse.
Men Kenyas politiker verkar mer angelägna om att förbereda
sig inför nästa val 2012 än om att städa upp
efter det förra valet. Få reformer har realiserats,
och korruptionen är som en epidemi, vilket spannmålsskandalen
bara är ett av många exempel på.
”I en tid som denna behöver vi verkligen givarländernas
förtroende”, säger Nicholas Wasunna, rådgivare
till hjälporganisationen World Vision. Enligt Wasunna litar
givarländerna inte på att deras pengar används
som det ät tänkt.
De torra områdena i norra Kenya har drabbats värst.
I vissa byar har det inte kommit en regndroppe på flera
år. Men torkan är numera ett nationellt problem.
I Baringo i Riftdalen äter människorna kaktus, därför
att majs och vete har blivit alldeles för dyrt. I Nyeri i
centrala Kenya livnär sig många på grismat. I
huvudstaden Nairobi händer det att till och med de mest välsituerade
tvingas klara sig utan rinnande vatten i upp till en vecka.
Det är inte bara torrt utan mörkt också. Kenyas
elektricitet kommer från vattenkraft, och mindre regn betyder
mindre el.
Den kenyanska regeringen börjar reagera och har arrangerat
några mycket omtalade matstationer i de värst drabbade
områdena. Men annars verkar det mest som om myndigheterna
blundar för katastrofen.
Chaunga Mwachaunga är regeringens representant i Lokori,
som är en väldigt drabbad stad i norra Kenya. Han blir
arg när han konfronteras med rapporter om att dussintals
barn i hans område har dött av svält. ”Svält?
Hur vet vi att de dog av hunger? Jag vet att det inte finns mat
så det räcker, men vi kan vara säkra på
att ingen kommer att dö av hunger så länge den
kenyanska regeringen är på plats. Visa mig dödsattesterna!”,
säger han.
Det är svårt att få tag i dödsattester
när det finns så få sjukhus. Att vistas i Lokori
är som att resa bakåt i tiden. I Lokori bor Turkanafolket,
som håller fast vid gamla traditioner. Kvinnorna bär
flerradiga halsband och rakar huvudet som indianer. Männen
ristar in mönster på sina ryggar och bär breda
armband, som också fungerar som rakhyvlar. De bor i hyddor
och livnär sig på boskap.
Livet här är tufft även i goda tider, men i år
är undernäringen bland befolkningen så allvarlig
att katastroftillstånd råder.
Turkanabarnen, som oftast bara bär ett höftskynke, vandrar
i upp emot tre mil för att hämta vatten. Männen
överger sina familjer och försvinner ut i öknen,
därför att de inte kan bära skammen av att inte
kunna försörja sina barn. Många har inget annat
att äta än bittra frukter, som växer vilt i öknen.
De krossar frukterna med stenar för att komma åt det
ätliga inkråmet.
World Vision distribuerar mat i de värst drabbade områdena.
Häromdagen väntade Lolua, mannen som förlorade
sin treårige son, tillsammans med några andra män
under ett träd för att få en skål med gröt.
En annan mansspillra, som kallar sig Ekitela, var så mager
och så darrig att han knappt förmådde hålla
skålen. ”Jag är inte så gammal som jag ser
ut, jag är bara så förtvivlat hungrig”, sade
han.
Sedan satte han gröten i halsen, men han räddades av
en sondotter, som gav honom lite vatten.
En annan orosfaktor är den tilltagande etniska konflikten.
Turkana kallar grannfolket, Pokot, för ”fiender”
och berättar att man för en tid sedan slogs om de krympande
betesmarkerna. En kvinna påstår att ”fienden”
dödades hennes son, stal alla hennes djur och tvingade henne
fly från ägorna.
Meteorologer räknar med att regnen kommer i oktober, och
det finns risk för att den extrema torkan följs av extrem
nederbörd. Ännu en El Niño-cykel är på
väg, vilket efter flera års torka och en hårdbakad
jordskorpa kan resultera i allvarliga översvämningar.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
