Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ERICH FOLLATH och CHRISTOPHER SCHULT
Jerusalem och Berlin
Cell nr. 28, avdelning 3 i Hadarimfängelset, som ligger tre
mil nordost om Tel Aviv. Här sitter en av de män, som
de kommande månaderna skulle kunna skaka om Mellanöstern.
Den andre sitter i Vita huset.
Marwan Bhargouti dömdes 2004 av en israelisk domstol till
livstidsfängelse för anstiftan till ett flertal mord.
Han pratade vid den tiden om ”en skådeprocess”,
som aldrig skulle få honom att ändra åsikter.
Den karismatiske palestiniern underströk även bakom
galler vikten av att fortsätta ”kampen mot ockupationsmakten”
samtidigt som han pläderade för en tvåstatslösning
och fredlig samexistens med israelerna. Fatah, som styr på
Västbanken, hade nyligen en kongress i Betlehem, och Bhargouti
var då den som kom på tredje plats i valet av ledamöter
till Fatahs centralkommitté.
Det ryktas ofta om att Israel är på väg att
frige Bhargouti för att jämna vägen för ”en
palestinsk Nelson Mandela”. När Benjamin Netanyahus
högernationalistiska regering tillträdde för fem
månader sedan verkade dock utsikterna till en sådan
öppning vara mycket dåliga.
Men nu finns ett tillfälle för Israels hårdhudade
premiärminister att inom kort frisläppa mannen i cell
nr. 28 utan att förlora ansiktet inför sina anhängare.
I utbyte mot den sedan tre år tillfångatagne israeliske
soldaten, Gilad Shalit, kräver det radikalislamistiska Hamas
450 namngivna palestinier, som sitter i israeliska fängelser.
Att Bhargoutis namn finns på listan är en överraskning,
eftersom han i egenskap av Fatahledare alltid har kritiserat Hamas
”kupp” på Gazaremsan och manat till försoning
mellan Hamas och Fatah, två organisationer som bekämpar
varandra med bittert våld.
Om en palestinsk försoning över huvudtaget är möjlig
kräver det Bhargoutis medverkan. Den sedan länge förberedda
uppgörelsen om Shalit, som flera gånger har stupat
på detaljer, skulle kunna realiseras någon gång
de kommande veckorna.
Utbyten av fångar och annat som skulle kunna förändra
bilden av Mellanöstern studeras nogsamt i Washington och,
som det heter, ”uppmuntras välvilligt”. President
Barack Obama har långtgående ambitioner för Mellanöstern
och arbetar med en omfattande fredsplan, vars konturer börjar
avteckna sig.
Obama kopplar samman regionens två olösliga huvudproblem
– konflikten mellan israeler och palestinier och Irans hotande
utveckling till kärnvapenmakt. Han hoppas på samtidiga
framsteg på båda fronterna för att på sikt
nå en helhetslösning.
Men är det inte lite naivt av den amerikanske presidenten
att tala om ett fredsavtal om två år, när de
radikala islamisterna fortfarande önskar förstöra
Israel och radikala sionister fortsätter att bygga ut på
den ockuperade Västbanken och dagligen orsakar nya provokationer?
Är det möjligt att övertala den iranska ledningen
att avstå från atombomen? ”Det är i alla
fall ett djärvt drag”, konstaterar den brittiska tidningen,
The Guardian.
Hur det hela fungerar såg man för ett par veckor sedan
under den israeliske premiärministerns Europaresa. Obama
var inte med men ständigt närvarande, liksom hans krav:
Israelerna måste frysa utvidgningen av bosättningarna
på ockuperad mark och börja förhandla med Fatahs
ledare. Samtidigt straffas iranierna med ännu hårdare
sanktioner, och detta redan i höst om de inte börjar
förhandla om atomprogrammet innan tidsfristen löper
ut i slutet av september. Men till saken hör att Netanyahu
ville förhindra varje koppling mellan de olika kraven, vilket
gjorde hans Europaresa till ett misslyckande.
När Netanyahu besökte Gordon Brown på Downing
Street nr. 10 var avståndet dem emellan uppenbart när
de trädde fram för fotografering. Byggnationen i de
judiska bosättningarna var ”hinder” som måste
stoppas, deklarerade Brown. Samtidigt hotade han Teheran med skärpta
sanktioner.
I Paris sekonderade Nicolas Sarkozy, som inte bara hotade med
skärpta sanktioner utan också ifrågasatte den
iranska regimens tillförlitlighet och kompromissvilja. ”De
är samma personer som påstod att Irans kärnprogram
hade enbart fredliga syften och att valen nyligen genomfördes
regelrätt – hur ska man kunna tro på dem?”,
sade Sarkozy.
Netanyahu träffade också Obamas Mellanösternsändebud
under uppehållet i London. George Mitchell upprepar ständigt,
vart han än kommer, orden ”fullständigt byggstopp”
som ett mantra. Bakom kulisserna lär han ha hotat israelerna
med indragna vapenleveranser och stödpengar om Israel totalvägrar.
Sista dagen mötte Netanyahu förmodligen sin största
besvikelse under resan: Angela Merkal, som enligt Netanyahus företrädare,
Ehud Olmert, är ”Israels bästa vän i Europa”.
Hon har också tidigare varit ganska överslätande
när det gäller Israels ockupationspolitik. Men nu stämde
hon in i kören: ”Ett slut på bosättningsbyggandet
är en avgörande förutsättning för en
hållbar fred”. I detta avseende krävs, enligt
Merkel, tydliga förändringar på den israeliska
sidan. ”Tiden är knapp”, varnade den tyska förbundskanslern
och nämnde parallellt att det är nödvändigt
att öka pressen på Teheran. Netanyahu gav inte efter
för Merkels krav utan inskränkte sig till att framhålla
de goda relationerna mellan Tyskland och Israel.
Västländernas enhetliga hållning verkar ha
givit frukt. Stilleståndet, som är normaltillstånd
i Mellanöstern, har rubbats. Hård press, och plötsligt
börjar politiker på alla sidor att agera.
Tämligen överraskande kom beskedet i maj från
Shalid Mashal, som från Damaskus leder Hamas politbyrå,
att hans mål är en palestinsk stat omfattande Gazaremsan
och Västbanken. En försöksballong av detta slag
räcker inte för väst för att inleda förhandlingar
med Hamas, men om Mashals ord var allvarligt menade innebär
de i praktiken ett erkännande av Israels rätt att existera.
Fatah har egentligen inte sagt särskilt mycket mer, och dess
ledare duger ändå som förhandlingspartners för
både Israel och västmakterna.
Från Iran kommer signaler, som i bästa fall väcker
ett vagt hopp om att man också där har uppfattat tidens
tecken. En grupp iranska politiker, hemmahörande i ”det
pragmatiska lägret”, föreslog enligt diplomatiska
kretsar att anrikningen av uran skulle ”suspenderas tillfälligt”.
Statsledningen avfärdar visserligen förslaget, men eftersom
man tidigare har utgått från att kärnvapenfrågan
var oomstridd inne i Iran, anser västerländska observatörer
att utspelet var anmärkningsvärt.
Internationella atomenergibyråns vapenkontrollanter har
också fått löfte om ökad insyn i några
speciellt ”misstänkta” kärnanläggningar,
som bränslefabriken i Natans och tungvattenreaktorn i Arak,
där plutonium framställs. IAEA skriver i sin nya, ännu
ej offentliga rapport att Iran inte har utökat antalet centrifuger
för urananrikning sedan i maj. Experterna anser dock att
en attitydförändring hos ledningen i Teheran är
högst osannolik.
Teheran har i det förgångna saktat ned takten många
gånger och gjort eftergifter till FNs vapenkontrollanter
när det har varit taktiskt opportunt. Iran har överlevt
tre omgångar FN-sanktioner relativt oskatt. En möjlig,
fjärde sanktionsrunda i oktober med införselstopp för
drivmedel skulle dock slå mycket hårt mot den iranska
ekonomin.
Netanyahu lär med gnisslande tänder ha tillmötesgått
Obamas krav delvis. Byggnationen i ska frysas i nio månader
i de judiska bosättningarna, östra Jerusalem undantaget.
Det uppfyller inte Obamas krav, men det är tillräckligt
för att den amerikanske presidenten ska engagera sig i höstens
planerade fredssamtal om Mellanöstern, förutsatt att
Fatahledaren, Mahmoud Abbas, går med på att träffa
Netanyahu.
Detaljerna när det gäller den omstartade fredsprocessen
kommer Obama att förmedla till ledare för andra engagerade
länder i samband med FNs generalförsamlings möte,
då även representanter för arabländerna kommer
att informeras.
Chansen till ett närmande parterna emellan kan fortfarande
krossas av de ultrakonservativa medlemmarna i Netanyahus regering.
Forskningsminister Daniel Hershkowitz anser t ex att Obamas hållning
är ”näst intill antisemitisk”. Även den
nationelle säkerhetsrådgivaren, Uzi Arad, som är
känd för sitt häftiga humör och märkliga
syn på demokrati, har fått mången att skaka
på huvudet: före Netanyahus rundtur i Europa krävde
Arad att förbundskansler Merkel inte skulle dra upp frågan
om bosättningarna offentligt. Han ville också att ämnet
skulle vara tabu på en eventuell presskonferens.
En annan person som är svår att lita på i
tider av söndervittrande övertygelser eller åtminstone
justerade politiska positioner är Israels utrikesminister
Avigdor Liebermann. Denne upprorsmakare, som hela tiden fäller
rasistiska kommentater, förklarade nyligen att han inte tror
på fred med palestinierna och att Obamas planer är
”orealistiska”. ”Det har inte skett några
framsteg de gångna 16 åren, och det kommer inga de
kommande 16 åren heller”, sade han.
Det kan hända att problemet Liebermann löser sig. Det
israeliska rättsväsendet har inlett en utredning om
misstänkt penningtvätt, bedrägeri och mutbrott.
Han bestrider alla anklagelser, och om åtal väcks lovar
han att avgå från sin post som utrikesminister.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
