Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CARLOS H. CONDE
Manila
Melissa Roxas, en 31-årig konstnär och författare
från Los Angeles, reste 2007 till Filippinerna för
att lära sig mer om det land hon föddes i.
Roxas familj flyttade till USA när hon var 9 år gammal
och att lära känna sitt ursprung hade blivit nästintill
en besatthet hos henne. Jag reste till Filippinerna för
att lära mig mer om mina rötter och mitt arv,
berättade hon för den filippinska kongressens utskott
för mänskliga rättigheter förra månaden.
Kort efter sin ankomst påbörjade hon ett biståndsprogram
organiserat av en vänsterorienterad frivilligorganisation,
Bagong Alyansang Makabayan (Nya patriotiska alliansen), som sände
henne till fattiga samhällen i provinserna norr om Manila
för att arbeta med hälso- och hygienprojekt. En eftermiddag
sent i maj, när hon tittade på tv i ett lantbrukarhem
i Tarlacprovinsen, dök beväpande och maskerade män
upp och tvingade in henne och hennes två kollegor i en skåpbil
utan registreringsskylt.
Under sex dagar, säger Roxas, förhördes hon. Hon
drogades, torterades och kvävdes nästan till döds
när de som förhörde henne försökte tvinga
henne att erkänna att hon var kommunistisk gerillasoldat.
Efter att männen insett att hon var amerikansk medborgare,
berättade hon för kommittén, så minskade
tortyren. Även om hon fortsatte torteras så kan Roxas
nationalitet ha räddat livet på henne. Hennes tillfångatagare
släppte henne senare utanför en släktings hus i
huvudstaden.
Melissa Roxas fall är ovanligt i det att hon är en av
få människor som frisläppts efter att ha bortförts
och torterats. Det slogs även upp stort i media efter att
det framkommit att Roxas var amerikansk medborgare och hennes
advokater rådde henne att inge en stämningsansökan
mot Filippinernas regering vid en amerikansk domstol, för
människorov och övervåld.
Hennes fall belyste även något som internationella
och lokala människorättsorganisationer hävdar är
alldeles för vanligt förekommande på Filippinerna:
brott mot mänskliga rättigheter från militärens
sida med bekämpandet av ett kommunistiskt uppror som förevändning.
Anklagelser om kränkningar av mänskliga rättigheter
har förföljt president Gloria Macapagal-Arroyos administration
alltsedan hon tillträdde 2001.
Enligt Karapatan, Filippinernas största människorättsorganisation,
har mer än 1 000 aktivister, bönder och civila dödats
och tusentals fler har torterats eller bortförts sedan 2001.
Sådana anklagelser har även framförts av grupper
som Human Rights Watch i New York, som anklagat regeringen för
att föra ett smutsigt krig mot vänsterorienterade.
FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHCR)
och andra organ har utrett flera av fallen och har funnit att
den filippinska militären är huvudansvariga för
dessa handlingar, och hänför dem till en militär
antiupprorsstrategi benämnd Oplan Bantay Laya, Operation
frihetsbevakning, som inte gör åtskillnad mellan beväpnade
kommunistiska stridande och politiska aktivister i det öppna.
Enligt FN har en förbättring skett de senaste åren
en sjuttioprocentig nedgång i antalet mord sedan
februari 2007 som delvis beror på att människorättsorganisationer
har uppmärksammat problemet. Men första halvåret
i år har 36 aktivister mördats, enligt Philippine Human
Rights Reporting Project, ett program underställt Institutet
för krigs- och fredsrapportering (IWPR).
Militären nekar till Roxas anklagelser och hävdar att
hon fabricerat historien om hennes kidnappning, trots att ett
oberoende konstitutionellt organ, Kommissionen för mänskliga
rättigheter, kommit till slutsatsen att hennes berättelse
var trovärdig. Senare gick militären till motoffensiv
och anklagade Roxas för att vara medlem i Nya folkarmén,
Filippinernas kommunistpartis väpnade gren, som under fyrtio
år har lett ett maoistiskt uppror, det längsta i Asien.
Roxas förnekar att hon skulle tillhöra gruppen.
Leila de Lima, ordförande för Kommissionen för
mänskliga rättigheter, sade vid en hearing av fallet
att frihet från tortyr är en absolut rättighet,
att även om Melissa Roxas skulle vara kommunistisk gerillasoldat
så skulle hon inte få utsättas för tortyr.
Inte ens krigsfångar ska torteras, sade de Lima.
Vid sidan av tortyr och mord kopplat till kampen mot det kommunistiska
upproret har Filippinerna även kommit i skottlinjen för
anda anklagelser om kränkningar av mänskliga rättigheter.
FN:s kommitté mot tortyr har sagt att man är djupt
oroade över de talrika, återkommande, trovärdiga
och konsekventa anklagelserna, styrkta av en rad filippinska och
internationella källor, om rutinmässigt och omfattande
bruk av tortyr och misshandel av misstänkta brottslingar
i polisförvar. Den filippinska regeringen svarade FN-kommittén
att tortyr eller misshandel av misstänkta eller häktade
inte tolereras eller accepteras av den filippinska polismyndigheten.
Samtidigt har militären och dess understödjare intensifierat
en kampanj mot grupper som militären hävdar sympatiserar
med kommunisterna. Jovito Palparan, en f d general som nu är
kongressledamot, anklagar Kommissionen för mänskliga
rättigheter vars ordförande väljs av presidenten
och som tidigare kritiserats av människorättsorganisationer
för att inte ha varit aktiva nog i att utreda kränkningar
för att stödja vänsteranhängarna.
I avlägsna byar och i Manilas slumområden har militären
påbörjat en kampanj för att misskreditera vänstergrupper.
Man samlar ofta de boende i samhällena till videovisningar
där dessa grupper framställs som kommunister. Militären
besöker även skolor för att varna eleverna för
radikala grupper som värvar sympatisörer till Kommunistpartiet.
Överstelöjtnant Danilo Lucero, chefen för arméns
civila militära operationer sade i en intervju
att militären koncentrerade sig på grupper som man
trodde stödde det beväpnade Nya folkarmén. De
har fulländat illusionskonsten, sade Lucero. De
har sin egen politiska grupp som i grunden är kopplad till
den beväpnade gruppen.
Men Marie Hilao-Enriquez, generalsekreterare för Karapatan,
menar att militärens dtrategi har varit förödande
för de mänskliga rättigheterna. Det
som militären gör att stämpla alla oppositionella
som kommunister är livsfarligt, sade Enriquez.
I praktiken rättfärdigar de trakasserier, tortyr,
kidnappning och till och med mord på filippiner vars enda
brott är att ha uttalat sig offentligt om samhällets
problem.
© 2009 TEMPUS/The New York Times