Tempus 2010 v 41

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41

Dåliga utsikter

Utsikterna till framsteg på det kommande klimatmötet i Cancún i Mexiko är inte särskilt ljusa.

JOHN M BRODER och ELISABETH ROSENTHAL
Washington
Såren från FNs klimatkonferens i Köpenhamn i december förra året har inte läkt ännu, och klimatförhandlare som förbereder nästa månads möte i Cancún i Mexiko är tämligen nedstämda och vågar inte hoppas på framgång.
Det finns ingen chans att man når fram till ett bindande globalt avtal om minskning av växthusgasutsläpp; få om några statschefer kommer att delta; och det finns inga stora nya initiativ på dagordningen. Köpenhamnsmötet ramponerades av för högt ställda förväntningar. Cancún lider av motsatsen.
Delegater i Tianjin Kina, som är platsen för det sista formella mötet innan konferensen i Cancún börjar 29 november, har fastnat i samma frågor som orsakade kollapsen i Köpenhamn. Till och med några små framsteg i den svaga överenskommelse som blev resultatet av fjolårets möte, ett tunt dokument kallat Köpenhamnsfördraget, har rivits upp igen, vilket irriterar funktionärer som trodde att de redan var spikade.
Enighet i kritiska frågor som kortsiktigt ekonomiskt stöd till sårbara länder och övervakning och rapportering av utsläpp i de stora ekonomierna verkar avlägsnare än i Köpenhamn. Där lovade de rika länderna att skaffa fram hundra miljarder dollar de kommande tio åren till hjälp för utvecklingsländerna att tackla klimatförändringen. 30 miljarder dollar skulle ”rivstarta” hjälpen till 2012. Men penningflödet är inte snabbt nog, och många utvecklingsländer trycker på för att den rika världen ska skaffa fram ännu mera pengar, vilket inte är troligt.
”Det frustrerande i de här förhandlingarna är att länderna inte utgår från tidigare överenskommelser som bas utan river upp beslut som togs i Köpenhamn,” klagar Jonathan Pershing, USAs biträdande klimatförändringssändebud, som deltar i mötet i Tianjin. Konfliktens fronter är desamma som i Köpenhamn. Rika länder insisterar på stora och verifierbara utsläppsminskningar i stora utvecklingsländer som Kina och Indien, medan de fattiga länderna kräver att de rika ska göra mer för att minska sina egna utsläpp och skjuta till pengar till resten av världen, så att den kan anpassa sig till de förändringar som följer på den industrialiserade världens okontrollerade koldioxidutsläpp.
Utvecklingsländernas förhandlare kritiserar oupphörligt de amerikanska delegaterna för USAs oförmåga att införa trovärdiga, långtgående klimat- och energilagar.
Kinas chefsförhandlare, Xie Zhenhua, klagade i förra veckan på att industriländerna inte lever upp till sina åtaganden och ändå ställer ännu större krav på de fattigare länderna. ”De utfästelser som har gjorts hittills motsvarar inte alls våra förväntningar,” sade Xie. Efter 16 år av årliga förhandlingar och klimatmöten står det alltså klart att delegaterna som förbereder sig för det 16:e mötet i FNs regi om klimatförändring (COP-16) inte tror på några framsteg utan snarare tänker försöka förhindra att hela processen backar eller går i stå. ”Vi måste se till att vi inte förlorar erövrad mark,” säger EUs Connie Hedegaard, som är kommissionär med ansvar för klimatfrågor.
”Det som är viktigt i år,” säger hon, ”är att föra processen framåt med överenskommelser i mindre känsliga frågor, som exempelvis hur skogens ska bevaras, och att förnya överenskommelserna i det frivilliga Köpenhamnsfördraget.”
Stämningen bland miljöpolitiker och förhandlare kan inte vara mer annorlunda än för ett år sedan, när drygt hundra statschefer ändrade sina julplaner för att kunna vara med på Köpenhamnskonferensen, som många trodde skulle resultera i ett globalt, internationellt klimatfördrag, som skulle ålägga de rika länderna att minska sina utsläpp och med pengar och teknik hjälpa de fattiga länderna att hantera klimatförändringens följder.
Men Köpenhamnskonferensen blev ett fiasko som ledde till öppen misstro mellan rika och fattiga länder. Den sortens dramatik är inte att vänta i Cancún.
Den amerikanske chefsförhandlaren, Todd Stern, erkänner att några länder försöker backa från löften som gavs i Köpenhamn. Han hävdar emellertid att Obamas administration står fast vid sina internationella åtaganden att minska växthusgasutsläppen med 17 procent till 2020, trots att den amerikanska kongressen inte har vidtagit några åtgärder i den riktningen. Todd tillägger: ”Det är viktigt att ha realistiska förväntningar. Vi måste se till att klimatförhandlingarna i FNs regi leder framåt, men vi måste inse att det är en svår process.”
Efter Köpenhamnskonferensen ifrågasatte Stern och andra om FN är rätt forum för miljö- och klimatfrågor. Man har nu i all tysthet undersökt alternativ som involverar färre länder och som angriper de svåraste frågorna i ett klimatavtal separat i stället för i ett stort paket. Men ingen är redo att överge de globala överläggningarna – åtminstone inte ännu.
Många som har varit involverade i förhandlingarna under lång tid ser mötet i Cancún som ett tillfälle att läka sår och bygga upp förtroendet hos länder, som har förlorat tron på avtalsprocessen.
”Det är viktigt att vi hoppar upp på cykeln och trampar på, så att den inte välter igen,” säger John Ashton, Storbritanniens representant i klimatförhandlingarna. ”Vi måste komma framåt på några få områden utan att sikta över målet. Vi kommer inte att gå i mål i Cancún, men vi kan förbättra förhandlingsklimatet och bygga förtroende.” Ashton och andra betonar dock att några av principerna i Köpenhamnsfördraget har stor betydelse. ”Jag blev besviken på kaoset som kännetecknade de sista dagarna på mötet. Man skulle kunna skriva ett halvdussin doktorsavhandlingarna om allt som hände där,” säger Yvo DeBoer, den FN-expert som ledde mötet och som nu är affärskonsult hos KPMG. ”Men vi har faktiskt ganska mycket pengar till förfogande och flera stora utsläppare satte upp ambitiösa mål. 130 statschefer deltog, vilket visar att de tar klimatfrågan på allvar.”
Företrädare för Obamas administration bekräftar att presidentens mål med 17 procent ligger fast, men de vet inte riktigt hur målet ska nås.
”Jag skulle verkligen vilja ha lagar på plats nu, så att jag kunde visa upp resultat,” säger chefsförhandlare Todd Stern i en intervju. ”Det behövs lagar, regleringar, forskning och utveckling och en rad olika åtgärder för att minska utsläppen. Vi kommer att nå målet. Nu är bara det första året i en tio år lång kampanj.”
Stern säger att andra länder måste förstå att USA inte är det enda landet som har svårt att uppamma politisk vilja för åtgärder mot utsläpp.
”Man ska komma ihåg att det är mycket, mycket lättare att hindra något från att bli gjort än att få något gjort – det gäller på många områden i det offentliga livet,” sade Stern i ett tal tidigare i år.
© 2010 TEMPUS/The New York Times