Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
UWE KLUSSMANN
Moskva
Under Vladimir Putins sista dagar som president transporterades
vapen på de ryska vägarna. En del transporter gick
mot Röda torget, där det på fredag, två
dagar efter Dimitrij Medvedevs installation på presidentposten,
anordnas en jättelik militärparad för första
gången på 18 år. Andra vapentransporter rullar
140 mil längre söderut, där lastbilar transporterar
soldater över gränsen till den f d sovjetrepubliken
Georgien, som har blivit ett stridsäpple mellan Ryssland
och Amerika, därför att Georgien vill bli medlem i Nato.
Soldaterna förstärker bara de ryska fredsbevarande
styrkorna i utbrytarregionen Abchazien, enligt Moskva. Officiellt
är de ryska soldaternas uppdrag att med Förenta nationernas
goda minne upprätthålla en 14 år gammal vapenvila.
Folkrättsligt tillhör Abchazien Georgien. Där regerar
den hetlevrade president Michail Saakasjvili, som är en sann
Amerikavän och som just därför stöttas av
militära rådgivare från USA. Det betyder att
ryska och amerikanska soldater för första gången
sedan det kalla kriget befinner sig i samma region där de
sneglar misstroget på varandra.
I Moskva talas det allt oftare om krigshot. Och när Medvedev
i onsdags svor presidenteden Andrejevsalen i Kreml konfronterades
han direkt med konflikten i Georgien. Vid fronten mellan Georgien
och Abchazien förekommer ständiga skärmytslingar
och flygattacker. 20 april sköt abchazier eller deras ryska
beskyddare ned ett obemannat georgiskt spionflygplan.
Medvedev betraktas fortfarande som en liberal vekling av det
hårdföra gardet i Kreml. Därför manar Putin
honom att föra en tuff politik i Abchazienfrågan.
Sedan västmakterna erkände Kosovo mot Rysslands vilja
funderar Moskva kanske på revansch i form av ett de facto-erkännande
av Abchazien.
I så fall blir den nye ryske presidentens första problem
ett prov på den stabila harmoni i den ryska ledningen som
både Putin och Medvedev talar om men som få i den
politiska eliten tror på.
Aldrig någonsin sedan Sovjetunionens upplösning har
det varit så oklart vem som egentligen styr i världens
till ytan största land. Är det Dimitrij Medvedev, som
författningen föreskriver, eller är det den blivande
premiärministern, Vladimir Putin?
Kremlologen och publicisten Alexander Budberg väntar sig
en stenhård maktkamp mellan de båda lägren. ”Åt
dem som anstiftar sådana kraftmätningar kan man inte
göra någonting. De är mäktiga, listiga och
har stora resurser”, säger Budberg.
Maktkampen i Kreml handlar om vilken kurs Ryssland ska ta. Ska
förhållandet till väst bygga på konfrontation
eller närmare samarbete, ska Ryssland vara en äkta rättsstat
och ska landets nyckelindustrier kontrolleras av staten eller
av privata intressen?
Många ryssar har det idag bättre än någonsin
förr. Men under Putins styre har landet inte bara samlat
på sig gigantiska intäkter från olja och naturgas
utan också allvarliga, sociala konflikthärdar.
De fattigare samhällsskikten protesterar mot inflationen,
som för närvarande uppgår till tolv procent och
har stigande tendens. ”Det är ett allvarligt problem”,
erkänner Medvedev; men inflationen är inget större
bekymmer för de hundratusentals fräcka självbetjänarna
i den uppblåsta statsapparaten. Under Putins tid var det
bara en handfull korrumperade statstjänstemän i ledande
ställning som åtalades och dömdes.
Medvedev målar ingen smickrande bild av landet som han ärver
av Putin. I flera framträdanden före och efter presidentvalet
har Medvedev talat om faran för stagnation. Han har också
fördömt korruptionen, ”… som idag tycks vara
en politisk institution”. Han hävdar också att
Ryssland ”har samlat på sig en hög av problem”.
Han klagar på tjänstemän som trycker ned småföretagen.
Medvedevs motto lyder: ”Frihet är bättre än
ofrihet”.
Han bemödar sig om att vara enig med Putin offentligt, men
personerna i hans omgivning förespråkar mera marknad
och mindre stat.
Frågan är om Rysslands nye president får en
självständig roll eller om han kommer att gå i
Putins ledband. Om han väljer att styra själv måste
han ta en konflikt med Rysslands underrättelsetjänster.
Det finns tecken på att en sådan konflikt är
under uppsegling. På ett sammanträde i ett rådgivande
organ anslöt sig Medvedev till klagomål på att
det ryska rättsväsendet inte var tillräckligt oberoende,
vilket var en öppen attack mot Putins nära medarbetare
Viktor Ivanov, som skapar osäkerhet i Kreml genom att agera
som ett slags överstedomare.
Bakom Medvedevs påpekande att det är farligt att bli
berusad av Rysslands storhet döljer sig också förtäckt
kritik mot överdriven nationalstolthet hos Putin och hans
vänner.
Medvedevs krav på en nykter syn på Ryssland och
världen kom först i dagen i en intervju med hans levnadstecknare
Nikolaj Svanidze. På 1990-talet var Svanidze chefskommentator
i den statliga televisionen, och han betraktades som den förre
presidenten Boris Jeltsins språkrör. Putins anhängare
kallar Svanidze och andra liberaler, vars råd och stöd
den nye chefen i Kreml söker, för ”Jeltsinister”.
Bland Medvedevs förtrogna finns Jeltsins f d justitieminister,
Pavel Krasjtjenikov, som numera är ledamot i duman och aspirant
på ett eller annat högt ämbete.
Medvedev är dessutom chef för ”Institutet för
modern utveckling”. I denna tankesmedja finns många
Jeltsinanhängare, däribland f d finansminister Jevgennij
Jassin, som ofta kritiserar Putins politik öppet.
Att döma av Medvedevs vänner kan man vänta sig
kursändringar också i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Medvedevs rådgivare vill återupprätta det vänliga
förhållande till väst som rådde under Jeltsins
tid. De ogillar Putins hätska utfall mot USA och hans närmande
till USA-fientliga regimer som Iran, Syrien och Venezuela.
Det verkar nästan som om Putin i förväg försökte
beväpna sig mot sin efterträdare när han erkände
att han inte nödvändigtvis kommer att ha ”ett porträtt
av Medvedev i mitt tjänsterum”.
Putins val av Medvedev som efterträdare var inte helt enkelt,
enligt Putins rådgivare.
Makteliten i Moskva diskuterar och undrar vilken kurs Medvedev
väljer. Ett av de slagfält, där Putins respektive
Medvedevs anhängare kommer att drabba samman, är det
statsbärande partiet, Enade Ryssland, som numera leds av
Putin.
Partiet, som har runt två miljoner medlemmar, stöds
av i första hand statstjänstemän, företagare
med goda politiska kontakter, guvernörer och borgmästare.
Enade Ryssland har med 314 av totalt 450 mandat en betryggande
majoritet i den lagstiftande duman.
Statsvetaren Alexej Mutjin tror att ”veteraner från
Jeltsinepoken” kommer att sluta upp runt Medvedev för
att försöka frammana en återgång till ”Jeltsins
modell”. Ett sådant försök skulle oundvikligen
stöta på hårt motstånd från Putins
anhängare – ”och då blir det krig”,
säger Mutjin.
Till skillnad från många nya presidenter i väst
får den nye makthavaren i Moskva knappt någon tidsfrist.
Nästan omedelbart efter installationen ska han ange hur han
tänker sig politiken i exempelvis den brandfarliga Kaukasusregionen.
Medvedev har oddsen emot sig när det gäller kraftmätningar.
De flesta ryssar anser, kanske med fog, att den både fysiskt
och politiskt mer tränade Putin är den mest erfarne
kämpen både i fråga om utrikespolitik i Kaukasien
och maktspel i Kreml.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
