Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
UWE KLUSSMANN
Moskva
Till klangerna av Europahymnen, som är melodin i sista satsen
i Beethovens nionde symfoni, förmedlar en vacker tv-journalist
stora nyheter om att Ryssland har gått med i Europeiska
unionen, att genomsnittslönen mellan Moskva och Vladivostok
uppgår till 3 000 euro i månaden och att den europeiska
domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg
till Moskvas glädje har fällt en rad korrumperade ryska
funktionärer. Sedan visas bilden av den politiker, som har
gjort ovanstående goda nyheter möjliga. Detta är
beskrivningen av en reklamfilm för den 37-årige Andrej
Bogdanov, som tillhör Rysslands demokratiska parti (DPR)
och som uppmanar sina landsmän att göra ”ett europeiskt
val” i presidentvalet i början av mars. Bogdanov framstår
som ett alternativ till Putinlägrets ryska stormaktsapparat,
och han kallar sig själv för de medborgerliga rättigheternas
förkämpe.
Han borde egentligen vara västmakternas favoritkandidat
i det ryska presidentvalet, men i realiteten är Bogdanov
en klon och clown utskickad av Kreml för att förvirra
de sanna demokraterna i Ryssland.
Kandidaterna i Vladimir Putins Ryssland är redan bestämda.
De är den korade segraren och Putinskyddslingen Dimitrij
Medvedev, populisten Vladimir Zjirinovskij och den foglige kommunisten
Gennadij Zjuganov. Andra kandidater, som inte har nominerats av
ett parlamentariskt parti, måste gå igenom en komplicerad
process som inkluderar två miljoner namnunderskrifter. Underskrifternas
äkthet undersöks av den centrala valkommissionen, som
kontrolleras av Kreml.
”Jag skall skaffa fram två miljoner underskrifter”,
förklarade skendemokraten Bogdanov, som tillade att rivalen
Michail Kasijanov ”inte hade en chans att göra detsamma”.
Den f d premiärministern Kasijanov, som är en politisk
tungviktare med liberalt program, har anklagats för korruption
men var den sista, tappra företrädaren för den
djupt splittrade demokratiska oppositionen.
Liberalen Boris Nemtsov och medborgarrättsaktivisten Grigorij
Javlinskij gav upp för länge sedan och ville inte ens
kandidera.
”Högerflanken är upprensad, jag är den moderata
högerns enda kandidat”, jublade Bogdanov.
Bogdanov lovar att alla ryssar skall få ”västerländsk
levnadsstandard”, men när han ombeds nämna en europeisk
statschef vid namn måste han fråga sin pressekreterare.
Även i andra sammanhang verkar det som om Bogdanovs kontakter
med Europa är skenbar. Det är 15 år sedan han
deltog i en konferens för konservativa ungdomar i Berlin.
De obefintliga kontakterna med politiker i EU kompenserar denne
ryss med att han vid ett tillfälle arrangerade ett partistyrelsemöte
i Bryssel.
Bogdanov hävdar att pressfriheten är begränsad
inte bara i Ryssland utan också i Västeuropa. ”När
vi demonstrerar i Bryssel är det inte en enda tidning som
rapporterar om detta, och ändå är vi Rysslands
äldsta demokratiska parti”, säger Bogdanov.
Demokratiska partiet grundades faktiskt på sovjettiden i
maj 1990, men det var den hemliga polisen, KGB, som kontrollerade
partiet. Efter sju årtionden vid makten tvingades kommunistpartiet
under de demokratiska omvälvningarnas tryck att ge upp sitt
maktmonopol. KBG, som var kommunistpartiets svärd och sköld,
ville förstås helst organisera motståndet själv.
Bogdanov, som har examen från en militärakademi,
påstår att han aldrig märkte av KGBs inblandning
och manipulationer. Men DPR demonstrerade helt i linje med den
hemliga underrättelsetjänsten i slutet av 1991 för
att Sovjetunionen skulle bevaras intakt, tvärt emot de äkta
demokraternas åsikt.
I början av 1990-talet, när pressfrihet, medborgerliga
rättigheter och demokrati utvecklades, blev DPR mycket fort
helt betydelselöst. Först under Putins andra mandatperiod
började partiet märkas igen. På våren 2005
valdes partiets ledare i Moskva, Bogdanov, till partiledare. Han
lyckades därmed förhindra att Putinmotståndaren
Kasijanov tog över partiet, och något senare flöt
det in penningdonationer till partiet från okända givare.
Antalet medlemmar sjufaldigades på kort tid. Och trots att
Bogdanovs partivänner bara fick ca 90 000 röster i parlamentsvalet
i december i fjol lyckades han lätt få ihop två
miljoner namnunderskrifter till sin kandidatur i presidentvalet.
I denna ofullbordade demokrati sker märkliga under, och
mirakelmannen heter i detta fall Vladislav Surkov, som är
vicechef för presidentens förvaltning. Surkov arbetar
i senatsbyggnaden i Kreml i rum nr. 410, där han ser till
att det inte hörs något oväsen från partistrider
utan bara en harmonisk kör från Kremltrogna ledamöter.
Enda sedan den orangea revolutionen i Ukraina 2004 sopade bort
det gamla systemet där ser Surkov nämligen till att
utplåna all former av uppror i sin linda.
Bogdanov erkänner utan omsvep att Surkov uppskattar honom,
vilket förmodligen beror på att han har fört DPR
tillbaka till rötterna i Kreml.
Demokratiska partiet var en lydig marionett i maktens händer
före Sovjetunionens fall, och det spelar samma roll idag.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
