Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2008 v 05

Tidskriften

tidigare veckor: 
01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 
36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04    

Putins villiga lakejer

Kreml har inte bara redan utsett Rysslands näste president utan också bestämt vilka som får lov att utmana den redan valde.

UWE KLUSSMANN
Moskva
Till klangerna av Europahymnen, som är melodin i sista satsen i Beethovens nionde symfoni, förmedlar en vacker tv-journalist stora nyheter om att Ryssland har gått med i Europeiska unionen, att genomsnittslönen mellan Moskva och Vladivostok uppgår till 3 000 euro i månaden och att den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg till Moskvas glädje har fällt en rad korrumperade ryska funktionärer. Sedan visas bilden av den politiker, som har gjort ovanstående goda nyheter möjliga. Detta är beskrivningen av en reklamfilm för den 37-årige Andrej Bogdanov, som tillhör Rysslands demokratiska parti (DPR) och som uppmanar sina landsmän att göra ”ett europeiskt val” i presidentvalet i början av mars. Bogdanov framstår som ett alternativ till Putinlägrets ryska stormaktsapparat, och han kallar sig själv för de medborgerliga rättigheternas förkämpe.

Han borde egentligen vara västmakternas favoritkandidat i det ryska presidentvalet, men i realiteten är Bogdanov en klon och clown utskickad av Kreml för att förvirra de sanna demokraterna i Ryssland.
Kandidaterna i Vladimir Putins Ryssland är redan bestämda. De är den korade segraren och Putinskyddslingen Dimitrij Medvedev, populisten Vladimir Zjirinovskij och den foglige kommunisten Gennadij Zjuganov. Andra kandidater, som inte har nominerats av ett parlamentariskt parti, måste gå igenom en komplicerad process som inkluderar två miljoner namnunderskrifter. Underskrifternas äkthet undersöks av den centrala valkommissionen, som kontrolleras av Kreml.
”Jag skall skaffa fram två miljoner underskrifter”, förklarade skendemokraten Bogdanov, som tillade att rivalen Michail Kasijanov ”inte hade en chans att göra detsamma”.
Den f d premiärministern Kasijanov, som är en politisk tungviktare med liberalt program, har anklagats för korruption men var den sista, tappra företrädaren för den djupt splittrade demokratiska oppositionen.
Liberalen Boris Nemtsov och medborgarrättsaktivisten Grigorij Javlinskij gav upp för länge sedan och ville inte ens kandidera.
”Högerflanken är upprensad, jag är den moderata högerns enda kandidat”, jublade Bogdanov.

Bogdanov lovar att alla ryssar skall få ”västerländsk levnadsstandard”, men när han ombeds nämna en europeisk statschef vid namn måste han fråga sin pressekreterare. Även i andra sammanhang verkar det som om Bogdanovs kontakter med Europa är skenbar. Det är 15 år sedan han deltog i en konferens för konservativa ungdomar i Berlin. De obefintliga kontakterna med politiker i EU kompenserar denne ryss med att han vid ett tillfälle arrangerade ett partistyrelsemöte i Bryssel.
Bogdanov hävdar att pressfriheten är begränsad inte bara i Ryssland utan också i Västeuropa. ”När vi demonstrerar i Bryssel är det inte en enda tidning som rapporterar om detta, och ändå är vi Rysslands äldsta demokratiska parti”, säger Bogdanov.
Demokratiska partiet grundades faktiskt på sovjettiden i maj 1990, men det var den hemliga polisen, KGB, som kontrollerade partiet. Efter sju årtionden vid makten tvingades kommunistpartiet under de demokratiska omvälvningarnas tryck att ge upp sitt maktmonopol. KBG, som var kommunistpartiets svärd och sköld, ville förstås helst organisera motståndet själv.

Bogdanov, som har examen från en militärakademi, påstår att han aldrig märkte av KGBs inblandning och manipulationer. Men DPR demonstrerade helt i linje med den hemliga underrättelsetjänsten i slutet av 1991 för att Sovjetunionen skulle bevaras intakt, tvärt emot de äkta demokraternas åsikt.
I början av 1990-talet, när pressfrihet, medborgerliga rättigheter och demokrati utvecklades, blev DPR mycket fort helt betydelselöst. Först under Putins andra mandatperiod började partiet märkas igen. På våren 2005 valdes partiets ledare i Moskva, Bogdanov, till partiledare. Han lyckades därmed förhindra att Putinmotståndaren Kasijanov tog över partiet, och något senare flöt det in penningdonationer till partiet från okända givare. Antalet medlemmar sjufaldigades på kort tid. Och trots att Bogdanovs partivänner bara fick ca 90 000 röster i parlamentsvalet i december i fjol lyckades han lätt få ihop två miljoner namnunderskrifter till sin kandidatur i presidentvalet.

I denna ofullbordade demokrati sker märkliga under, och mirakelmannen heter i detta fall Vladislav Surkov, som är vicechef för presidentens förvaltning. Surkov arbetar i senatsbyggnaden i Kreml i rum nr. 410, där han ser till att det inte hörs något oväsen från partistrider utan bara en harmonisk kör från Kremltrogna ledamöter.
Enda sedan den orangea revolutionen i Ukraina 2004 sopade bort det gamla systemet där ser Surkov nämligen till att utplåna all former av uppror i sin linda.
Bogdanov erkänner utan omsvep att Surkov uppskattar honom, vilket förmodligen beror på att han har fört DPR tillbaka till rötterna i Kreml.
Demokratiska partiet var en lydig marionett i maktens händer före Sovjetunionens fall, och det spelar samma roll idag.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel