Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
RICHARD A OPPEL
Bagdad
Dödliga räder in i Turkiet av militanta kurder, som
gömmer sig norra Irak, är för närvarande föremål
för intensiva diplomatiska initiativ. Turkiet hotar att invadera
Irak, och USA vädjar om återhållsamhet samtidigt
som det uttrycker förståelse för Turkiets vrede
och irritation.
Bortom offentlighetens ljus ökar faran för en annan
strid, som är otäckt lik den ovan nämnda, men denna
utkämpas vid Iraks gräns mot Iran. Kurdiska gerillasoldater
lägger sig i bakhåll för och dödar iranska
soldater, varefter de drar sig tillbaka till sina gömställen
i Irak.
Amerikanerna hyser ingen större sympati med iranierna i detta
fall. Teheran hävdar till och med att Washington stöder
den iranska gerillan, en anklagelse som USA förnekar. Sant
eller inte – klart är att denna konflikt, liksom den
turkiska, är potentiellt explosiv.
Under en resa nyligen till gränsen mellan Iran och Irak
intervjuade denne reporter Salih Shevger, en iranskkurdisk gerillasoldat,
som från sin postering på toppen av ett 3 000 meter
högt berg höll utkik mot iranska militärposteringar
på bergstoppar ca sex kilometer längre bort.
Shevger och hans kamrater berättade om hur de överraskat
en iransk patrull mellan de iranska baserna några dagar
tidigare. De hade dödat tre iranska soldater och tagit en
till fånga. ”De satt bara och pratade på en kulle,
och vi smög fram och besköt dem från två
håll”, säger Bayram Gabar, som förde befälet
under räden och som i likhet med sina kamrater använder
ett nom de guerre.
Gerillasoldaterna från Partiet för fritt liv i Kurdistan,
PJAK, gör uppror i Iran och har många nära band
med Kurdistans arbetarparti, PKK, den kurdiska gerilla som bekämpar
den turkiska regeringen.
De iranska kurderna kontrollerar, liksom PKK, vissa delar av
den karga, otillgängliga gränsregionen, och de gör
rutinmässiga räder in i Iran från sina gömställen
i Irak. Amerikanerna kallar PKK för terrorister, men de iranskkurdiska
ledarna hävdar att PJAK har haft ”direkta eller indirekta
diskussioner” med amerikanska regeringsföreträdare.
De vill inte avslöja detaljer om diskussionerna eller på
vilken nivå samtalen fördes, men de säger att
PJAKs ledare, Rahman Haj-Ahmadi, besökte Washington i somras,
även om det är oklart exakt vem han träffade där.
Biryar Gabar, en av de elva i PJAKs ledningsgrupp, påstår
att det har förekommit ”normal dialog” med amerikanska
regeringsrepresentanter. En av hans livvakter påstår
att gruppen träffade amerikaner i Kirkuk i Irak i fjol.
De iranska myndigheterna anklagar USA för att förse
den kurdiska gerillan med materiel och utnyttja den som ställföreträdande
krigförare. USA förnekar anklagelserna. ”USA samarbetar
inte med eller ger råd till PJAK”, säger en militär
talesman i Bagdad, kommendörkapten Scott Rye.
En högt uppsatt amerikansk diplomat säger att det inte
har förekommit några officiella kontakter med den iranska
gruppen och att han inte känner till något stöd
från USA. Han hävdar också att Haj-Ahmadi inte
träffade någon representant för den amerikanska
administrationen under sitt besök i Washington.
Eftersom PKK står på det amerikanska utrikesdepartementets
lista över terroristorganisationer och allt stöd till
sådana organisationer är olagligt vill USA också
undvika alla misstankar om att det samarbetar med PJAK.
Gerillaledare hävdar att USA definierar PKK som terrororganisation
bara därför att organisationen bekämpar Turkiet,
som är en viktig allierad för USA. PJAK slipper terroriststämpeln
därför att det bekämpar den iranska regeringen,
som ju inte är USAs bästa vän.
Faktum är att de båda grupperna i mångt och mycket
tycks vara en och samma och dela samma mål: med våld
försöker de skapa nya autonoma områden och vinna
rättigheter för kurderna i Iran och Turkiet. De har
gemensamma ledare, delar logistik och lojaliteten mot Abdullah
Öcalan, PKK-ledaren som sitter fängslad i Turkiet.
Majoriteten av kurderna är sunnimuslimer, men gerillarörelserna
tar avstånd från islamisk fundamentalism. De har sina
rötter i marxistiska rörelser och förespråkar
alltjämt det som de kallar för ”vetenskaplig socialism”,
och de bejakar kvinnans rättigheter.
Efter det att skärmytslingarna mellan gerillan och den iranska
militären intensifierades tidigare i år började
den iranska militären att i augusti skjuta granater mot gränsbyar,
vilket drev många bybor på flykt och dödade deras
boskap. Granatattacker kritiserades hårt av Iraks ledare,
som fördömde dem som oproportionerligt brutala.
Men av intervjuer med gerillasoldater förstår man att
de förmodligen åsamkade Iran stor skada. Det är
visserligen omöjligt att bekräfta påståendena,
men PKK-ledaren Murat Karayilan hävdar att PJAK-soldater
har dödat minst 150 iranska soldater och myndighetsrepresentanter
sedan i augusti. Enligt Biryar Gabar dödades 108 iranier
bara i augusti.
Gruppen framhåller att intensiteten i dess operationer varierar
med intensiteten i de iranska myndigheternas förtryck mot
kurder i Iran.
PJAK-gerillan planerar sina operationer i små baser i
dalgångarna där de har elgeneratorer, satellit-TV,
brunnar och grönsaksodlingar. Man har byggt flera begravningsplatser
dit de flyttar krigare som har dödats tidigare och där
de förbereder plats åt dem som kommer att dö.
Fotografier av fler än hundra döda krigare, inklusive
kvinnor, täcker väggarna på en byggnad inne på
begravningsplatsen.
Uppe i bergen, där de stannar i mer än ett år
i sträck, lever krigarna mycket spartanskt på soppa,
te, ris, vatten och bröd som de bakar själva över
öppen eld. De har tält och sovsäckar, men inte
mer än att de kan bära allt på ryggen. Det går
extremt fort att bryta läger och ge sig iväg i händelse
av fara.
Gerillasoldaterna är specialister på snabba attacker,
och de är vana vid den tunna luften på 3 000 meters
höjd, där de klättrar och vandrar i mycket svårframkomlig
terräng. De skickar in små grupper i Iran utrustade
med Kalasjnikovgevär, granater och rysktillverkade prickskyttegevär.
Dessa grupper attackerar vanligtvis några få soldater
i utkanten av en större grupp, berättar den 22-årige
irankurden Sadun Edesa, som berättar att han har deltagit
i kriget i fem år. Nyligen var han med och dödade fem
iranska soldater.
De iranska myndigheterna har inga officiella uppgifter om hur
många iranska soldater som har dödats, men parlamentarikern
Jalal Jalilizadeh, som är kurd, uppskattar antalet till omkring
100 det senaste året. Han bekräftar också flera
av de attacker, som gerillan har berättat om, inklusive nedskjutningen
av en iransk helikopter nära gränsen i september, när
sex iranska soldater dödades.
Ingenting tyder på att PJAK kommer att överge den
väpnade kampen. Men PJAKs intensifierade attacker inne i
Iran i år är ett bekymmer också för Kurdistans
Patriotiska Unionen (PUK), som är det dominerande politiska
partiet i östra irakiska Kurdistan, där man betraktar
Iran som en viktig handelspartner. Gerillasoldaterna anser, å
sin sida, att PUK, vars ledare är Iraks federale president,
Jalal Talabani, går Irans ärenden.
Spänningen mellan PUK och gerillan ledde av allt att döma
till en sammanstötning i slutet av augusti, när gerillasoldater
trängde in från Iran och anfölls av Peshmerga,
som är PUKs väpnade styrkor.
PKK-ledaren Karayilan berättar att han omedelbart ringde
upp en kollega i PUK, som berättade att partiet ”stod
under hård press från Iran”.
Talabani har uppmanat gerillagrupperna att lägga ned sina
vapen eller försvinna från gränsregionen.
En nära medarbetare till Talabani erkänner emellertid
att ”folket (d v s det kurdiska) skulle vända sig emot
oss om regeringen på allvar gick emot gerillagrupperna”.
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
