Tempus 2007 v 38

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 36 37

Mannen som skall kuva Iran

Mohammed ElBaradei är ett ständigt irritationsmoment för alla parter.

ELAINE SCIOLINO och WILLIAM J BROAD
Wien
I slutet av augusti lade Mohamed ElBaradei sista handen vid ett kärnavtal, som hade förhandlats fram i hemlighet med Iran.
Uppgörelsen var kontroversiell och riskfull, faktiskt en av ElBaradeis största chansningar under hans tio år som generaldirektör för Internationella atomenergibyrån, IAEA.
Iran skulle besvara frågor om sitt hemlighetsfulla förgångna i utbyte mot en rad eftergifter. Utan förvarning eller särskild mediestrategi offentliggjorde ElBaradei planen på kvällen, och sedan väntade han bara.
Dagen därpå marscherade diplomater från USA, Frankrike, Storbritannien och Tyskland in på hans kontor, beläget högt upp i en skyskrapa i Wien, för att överlämna en gemensam protest. Uppgörelsen var, enligt dem, ingenting annat än ett ansvarslöst utspel, som hotade att undergräva FNs säkerhetsråds strategi, som ju går ut på att straffa Iran, inte belöna det.
ElBaradei, som är en egyptisk advokat, var artig men stod på sig. ”Om Iran vill svara på frågor, skall jag då säga dem att de inte får lov?”, undrade han.
Därefter avfärdade han sina kritiker med en av sina typiskt obegripliga metaforer som ”salongstränare som skjuter från höften”.

Leker politiker

Det har gått nästan fem år sedan ElBaradei trotsade Bushs administration i fråga om Irak och sedan fick Nobels fredspris för sin ståndaktighet. Nu står han åter mitt i korselden i västmakternas turbulenta konfrontation med Iran. Han förtalas av alla och är samtidigt den som alla litar på.
Hans kritiker i väst beskyller honom för allvarliga diplomatiska överträdelser – välvilligt sinnad gentemot Irak, oförsiktig och, framför allt, naivt storslagen, vilket lurar honom att överskrida sina befogenheter. Det gångna året, innan han avslöjade uppgörelsen med Iran, har västerländska regeringar lämnat in en ström av formella protester mot hans agerande i fallet Iran.
Till och med några i hans stab har blivit motspänstiga och börjar ifrågasätta hans ledarskap och det, som de tolkar som en överdrivet sympatisk attityd gentemot Iran.
Ändå försöker iranierna förödmjuka honom och blockera hans inspektörer.
”Han är mellanhanden”, säger Lee H Hamilton, f d demokratisk kongressledamot som har stort anseende i utrikespolitiska frågor. ”USA och Iran litar helt enkelt inte på varandra, vilket gör situationen extremt svår för vilken medlare som helst”, konstaterar Hamilton.

Alla behöver honom

ElBaradeis skarpaste kritiker beskriver honom som en person som har berusats av den auktoriet, som kom med nobelpriset. Men det som gör att han fortfarande spelar en huvudroll är den pragmatiska sanningen att han är allas bästa hopp.
Han har blivit ännu oumbärligare i takt med att USAs trovärdighet i fråga om tillförlitlig information om atomprogram har gjort en störtdykning och Europas diplomatiska kontakter med Teheran har gått i stå.
För världens stormakter är han utan jämförelse den som vet mest om Irans kärnprogram, och USA använder regelbundet informationen från ElBaradei för att beskriva Teheran som ett överhängande hot.
Till och med iranierna behöver honom (vilket ElBaradei brukar påminna dem om), eftersom hans manövrer lovar att mildra och kanske sätta punkt för FNs sanktioner.

Guds arbete

ElBaradei, som är 65 år, tycks inte bry sig om eller till och med bli upplivad av all kritik. Han talar om ett slags ödeskänsla, som har givit honom rollen som fredsmäklare. Han har kallat dem som propagerar för militärt våld mot Iran för ”galningar”, och i två intervjuer nu på senare tid beskriver han sig själv som ”en sekulär påve”, vars uppgift det är att se till att människor slutar döda varandra.
”Jag möter ibland någon på gatan som säger att jag utför Guds arbete, och det håller mig i gång ganska länge”.
Det är just denna självpåtagna roll som retar hans motståndare. De påstår att ElBaradei agerar farligt långt utanför IAEAs mandat. FN-organet IAEA är bäst känt för att inspektera kärnanläggningar i jakten på hemliga, olagliga vapenprogram.
”I stället för att vara chef för ett tekniskt organ, vars uppgift det är att se till att ingångna kärnavtal efterlevs och att göra objektiva bedömningar, har ElBaradei blivit en världspolitiker, säger Robert J Einhorn, som var chef för det amerikanska utrikesdepartementets nedrustningsavdelning 1999-2001.

Han hade rätt om Irak

ElBaradei kritiseras speciellt hårt för sin nya uppgörelse med Iran, ett land som har trotsat säkerhetsrådets krav på att det skall suspendera all anrikning av uran. Kritikerna anser att ElBaradeis avtal ger Iran en möjlighet att köpa sig tid för att bemästra tekniken att tillverka bränsle till reaktorer eller kärnvapen.
Trots Irans långa historia av bedrägligt uppträdande pekar ElBaradeis supportrar på att han faktiskt hade rätt i fråga om Irak, där det inte har hittats några som helst bevis för ett aktivt kärnprogram. Därför, säger ElBaradeis anhängare, bör man lyssna på honom nu.
”Han kunde ha räddat oss från ett katastrofalt krig om vi bara hade lyssnat på honom”, säger professor Thomas M Franck, som för många årtionden sedan hade ElBaradei som elev vid juridiska fakulteten på New York University.
Efter det att uppgörelsen med Iran blev offentlig i slutet av augusti publicerade The Washington Post en ledare, som satte etiketten ”skurkaktige regulatorn” på ElBaradei. Hans hustru Aida, som är hans politiska rådgivare, hade genast svaret redo - T-shirts, som kortfattat speglar debatten om ElBaradei: ”Rogue regulator” tryckt på framsidan och ”Or smooth operator?” på ryggen.

Ambitiös men reserverad

När doktor ElBaradei fick Nobels fredspris i december 2005 utnyttjade han sitt tacktal till att presentera en mycket ambitiös agenda. Han skulle hjälpa de fattiga, rädda miljön, bekämpa kriminalitet och konfrontera nya faror i globaliseringens kölvatten.
Men ElBaradeis höga uppfattning om sig själv står i skarp kontrast till hans personliga stil. På Nobelfestens kväll festade han tillsammans med vänner i sin svit på Grand hotell i Oslo när tusentals människor samlades utanför på gatan med tända ljus och hurrade. ElBaradei kände sig obekväm. ”Det var tydligt att han ogillade situationen och inte visste vad han skulle göra. Hans hustru uppmanade honom att vinka till folkmassan”, berättar Franck, ElBaradeis f d lärare.
Doktor ElBaradei är en lång, blyg person, som avskyr småprat till den grad att han vägrar att ens utbyta artighetsfraser med medarbetare i hissen. I stället för att äta i matsalen eller kafeterian intar han sin lunch vid skrivbordet. Det krävs mycket övertalning för att få honom att delta till och med i viktiga IAEA-evenemang.
”Han är mycket reserverad och avvaktande”, berättade hans fru för en tid sedan på en mottagning i bostaden, ”Han tycker att diplomatiska mottagningar och middagar är slöseri med tiden”.

Överraskande karriärhopp

Enligt diplomater skryter han gärna om alla celebriteter som han känner. ”Han må vara blyg, men han är också imponerad av sig själv”, säger en europeisk vapenexpert som känner honom väl. ”Han är nästan lite barnslig med sitt kändissnobberi”.
ElBaradei var äldst av fem barn i en välbärgad familj i Kairo, där han växte upp med fransk barnsköterska och gick i privata skolor. Vid 19 års ålder blev han egyptisk juniormästare i squash. ”Den kräver stor list”, säger han själv om sporten.
Hans far var ordförande för det egyptiska advokatförbundet, och ElBaradei studerade juridik och fick en tjänst på UD. Efter hand hamnade han i New York. Att bo där i slutet av 1960- och i början av 1970-talet var så omvälvande och formande att han idag känner större samhörighet med New York än med Kairo och hellre talar engelska än arabiska, berättar han själv.
Den diplomatiska karriären förde honom till Wien, där han först blev juridisk rådgivare på IAEA och sedan chef för byråns externa relationer. Hans avancemang till chefsposten 1997 kom som en överraskning.
Efter det att ingen av de föreslagna kandidaterna hade fått tillräckligt många röster inledde USAs ambassadör i IAEA, John Ritch, en tyst kampanj för sin gode vän ElBaradei.
ElBaradei började med det blygsamma målet att omorganisera byrån, som idag har omkring 2 300 anställda. Sedan kom Irak.

Tredje mandatperioden

Före kriget hade Bushs administration upprepade gånger varnat för att Saddam Hussein höll på att bygga bomber och uppmanat IAEAs inspektörer att bekräfta dessa farhågor.
Men i mars 2003 meddelade ElBaradei i stället till FNs säkerhetsråd att hans inspektörer ”inte hade funnit några bevis för eller antydningar om att Irak hade återupplivat sitt atomvapenprogram”. Och när president Bush påstod att Irak försökte köpa uran i Afrika avfärdade ElBaradei det underliggande informationsmaterialet som ”inte autentiskt”.
Invasionen, 13 dagar senare, var ”den sorgligaste dagen i mitt liv”, säger ElBaradei.
Trots att de amerikanska soldaterna inte hittade några okonventionella vapen i Irak fortsatte Bushs administration sin tysta kampanj mot ElBaradei och hans byrå. IAEAs inspektörer bannlystes i Irak, och bakom scenen arbetade Washington för att ElBaradei inte skulle beviljas en tredje mandatperiod.
Han säger själv att han hade bestämt sig för att inte kandidera en gång till ”till 99 procent”, men då fick han veta att Washingtons FN-ambassadör, John R Bolton, var fast besluten att blockera honom.
ElBaradei kände sig ”äcklad” av att någon annan tog sig rätten att fatta beslut för hans räkning. Hans fru uppmuntrade honom att ställa upp för omval.
USA, som inte hade någon egen kandidat och saknade internationellt stöd, tvingades backa. Och i oktober 2005, en månad efter mandatperiodens början, kom telefonsamtalet från Nobelkommittén.

Konfrontationsfasen

Kraftmätningen mellan det internationella samfundet och Teheran gick in i nuvarande fas 10 januari 2006, när Iran bröt IAEAs plomberingar på utrustning i underjordsanläggningen i Natanz och sedan återupptog anrikningen av uran.
När väst började införa sanktioner svarade Iran med att reducera samarbetet med IAEA och vägra dussintals inspektörer inträde i landet. I takt med att Iran satte fart på anrikningen fick byrån och resten av världen allt mindre insyn i Irans atomprogram.
ElBaradei själv blev förödmjukad under ett av få besök i Teheran i april 2006, när han tonade ned Irans brott mot avtal, gjorde långtgående eftergifter och skrev rapporter som var pinsamt överslätande.
ElBaradeis kritiker påstår t ex att han har försvårat IAEAs inspektioner genom att flytta bort ett halvdussin specialinspektörer från fallet, vilket byrån försvarar som normal personalrotation. Byråns chefsinspektör för Iran, Christian Charlier, som talade öppet om Irans bedrägliga uppträdande, förflyttades till byråns brasilianska avdelning.
”ElBaradei är naiv och överkänslig, vilket gör honom farlig”, sade ambassadör Bolton. ”I flera år hävdade han att han skulle kunna övertala Iran att ge upp atomvapenplanerna. Sedan sade han att Iran inte utgjorde något hot utan kunde få fortsätta att experimentera, och nu säger han att de aldrig kommer att ge upp sina vapenplaner”.

Kunskapen finns redan

ElBaradeis anhängare säger att han är involverad i en balansakt som har lika mycket med Washingtons som med Teherans överdrifter att göra.
I maj, efter det att vicepresident Dick Cheney, ombord på ett hangarfartyg utanför Irans kust, hade varnat för att USA var redo att använda sin flotta för att hindra ”Iran från att bygga kärnvapen och dominera regionen”, reagerade ElBaradei snabbt. Han deklarerade att Iran hade erövrat ”kunskapen att anrika”, vilket antydde att det var för sent för en militär intervention eller andra västerländska vedergällningsaktioner.
”Faktum är”, sade ElBaradei, ”att ett av målen med att få Iran att suspendera programmet är överspelat för länge sedan, eftersom Iran redan har skaffat sig kunskapen”.
Hans kommentarer skiljer sig från hans egna inspektörers. De rapporterade om tekniska problem i Natanz, vilket väckte misstankar om att ElBaradei hade politiska motiv för att överdriva Irans framsteg.
Men hans argument – att Iran redan har överskridit en viktig gräns – är det underliggande antagandet i den nya överenskommelsen mellan ElBaradei och Iran.

Ett rutinfall?

ElBaradeis plan, som offentliggjordes 27 augusti, ger Iran en fast tidtabell för att eliminera ett halvdussin kontroverser om tidigare hemlighållna aktiviteter samtidigt som IAEAs inspektörer får bättre möjligheter att utföra sitt jobb.
Diplomaterna, som marscherade in på ElBaradeis kontor dagen efter det att planen hade presenterats, underkände den punkt för punkt.
De uttryckte stort missnöje med att uppgörelsen, som hade förhandlats fram utan diplomatisk medverkan, uteslöt varje krav på att Iran skulle suspendera anrikningen. Ett sändebud noterade att planen tvingar IAEAs inspektörer att ställa frågor om bara ett ämne i taget och att lämna de känsligaste frågorna till sist.
Det väckte också stor oro att planen antyder att Iran bör behandlas som ”ett rutinfall” i stället för ett land, som har ljugit upprepade gånger och, enligt en del regeringar, döljer ett hemligt kärnvapenprogram.
ElBaradei svarade med att kritisera sina kritikers misstänksamhet och påpekade att IAEA inte kan ”gissa sig till Irans intentioner”.

Sanktioner räcker inte

Under dagarna som följde bombarderades ElBaradei med kritik, men bara en vecka senare insåg de flesta regeringar att deras strategi gav motsatt effekt mot den önskade. De beslöt att samarbeta med ElBaradei i stället för att isolera honom.
Den nya insikten var att ElBaradei och iranierna hade vunnit denna rond. Stora delar av världen skulle betrakta överenskommelsen om en tidtabell som ett steg framåt, samtidigt som västmakternas diplomati bara stod och stampade.
7 september besökte sändebud från fyra västländer ElBaradeis kontor igen. Denna gång stödde de hans försök att rensa upp gamla frågor, och de välkomnade hans stöd för nya försök att övertala Iran att suspendera anrikningen och låta inspektörerna göra grundligare undersökningar.
”Vi sade till amerikanerna att det inte var någon idé att kritisera ElBaradei, eftersom han bara skulle få en ännu större hjältegloria i så fall”, säger en europeisk diplomat.
ElBaradei framhåller att det inte räcker med sanktioner. ”Man måste sitta ned och prata om det och försöka bygga förtroendeskapande mekanismer”.
Och om iranierna inte håller sina löften kommer ElBaradei ”absolut” att varna dem för ovälkomna konsekvenser.

Att väga riskerna

I början av september, när IAEAs styrelse sammanträdde i Wien och diskuterade den nya planen, förvånade den amerikanske delegaten, Gregory L Schulte, sina kolleger med att berömma ElBaradei. Han sade till styrelsen att uppgörelsen var ”potentiellt viktig och ett steg i rätt riktning”.
Diplomater och bisittare berättar att ElBaradei ibland antyder att han är övertygad om att en hållbar lösning på konflikten med Iran kan komma först efter det att USA har fått en ny president.
Faran, enligt en del bedömare, är att Iran vid det laget har lärt sig att tillverka en atombomb. Amerikanska underrättelseexperter tror att Iran har nått dit någon gång 2010-2015, men andra länders experter varnar för att tidsfristen är kortare.
Även om Iran infriar sina senaste löften kan ElBaradei stöta på andra hinder för en uppgörelse. Som ett led i avtalet mellan honom och Iran krävs att USA skall ge Teheran kopior av amerikanska underrättelsedokument, som är relaterade till ett misstänkt, iranskt militärarbete om kärnladdade stridsspetsar. ElBaradei säger att han som jurist tycker att det är angeläget att ge Iran tillgång till dokument, som det har rätt till.
Om det visar sig att Iran har försökt tillverka kärnvapen? Det finns många länder som har haft sådana ambitioner, påpekar ElBaradei, som emellertid erkänner att Iran, i teorin, kanske måste göra vissa erkännanden.
Det viktigaste är dock, understryker ElBaradei, att de öppnar upp alla anläggningar och program för insyn.
© 2007 TEMPUS/The New York Times