Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
LYDIA POLGREEN
Abu Surouj, Sudan
Fredsstyrkan, som är ett samarbetsprojekt mellan Afrikanska
unionen (AU) och Förenta nationerna, tog över officiellt
efter en överansträngd och utmattad AU-styrka 1 januari
i år. Den nya styrkan har vid det här laget drygt 9
000 man mot förväntade 26 000 soldater och poliser,
och styrkan blir inte fulltalig förrän i slutet av året,
enligt uppgifter från FN.
De soldater som trots allt finns på plats, den gamla AU-styrkan
plus två nya bataljoner, saknar nödvändig utrustning
som exempelvis pansarfordon och helikoptrar för att utföra
de mest rudimentära uppdragen i fredsbevarande syfte. En
del soldater har till och med tvingats köpa blå färg
för att förvandla sina gröna hjälmar till
FN-blå.
Fredsbevararnas arbete är viktigare än någonsin.
Minst 30 000 människor drevs på flykt förra månaden
när regeringen och dess allierade miliser försökte
återerövra territorium från rebellgrupperna,
som strider i regionen.
I flera veckor efter attackerna gömde sig civila flyktingar
i skogar nära sina hembyar eller på slätten längs
den oroliga gränsen mellan Sudan och Tchad, dit hjälparbetare
inte kan ta sig. De flesta ville återvända till sina
förstörda och nedbrända byar och bygga upp dem
igen, men få vågade göra detta, eftersom de hotades
av kringvandrande banditgäng och miliser.
En ny fredsbevarande styrka, som har sin bas i Abu Surouj, en
vindpinad utpost i hjärtat av kriget, kämpar hårt
för att göra bättre ifrån sig än sin
förtalade föregångare, men bristen på mannakraft
och utrustning försvårar arbetet.
Trots detta har styrkan lyckats skapa lite större säkerhet
för de tiotusentals sårbara civila, som finns i det
väldiga område, som fredsstyrkan bevakar. Fredsstyrkan
skickar nattliga patruller till flyktingläger, och den besöker
regelbundet de områden som är värst drabbade av
strider. De små framstegen är emellertid lätt
förgängliga, och om det inte kommer fler soldater inom
kort kommer denna fredsstyrka att få lika dåligt
betyg som den förra.
Vi har inte särskilt mycket tid på oss att visa
vad vi duger till, säger brigadgeneral Balla Keita,
singalesisk befälhavare för omkring 2 000 soldater i
västra Darfur.
Gud gav profeterna förmågan att utföra mirakel
för att folket skulle tro. Folk här kommer att tro när
de ser förbättringar, och för att dessa ska komma
måste vi ha mera folk. Vi måste göra mycket bättre
ifrån oss, säger Keita.
Utplaceringen av en av modern tids största fredsstyrkor
någonsin i ett av jordens mest avlägsna, fientliga
och otillgängliga områden kunde bara bli en logistisk
mardröm. Darfur har inga kuster, det är ont om vatten,
vägarna består av djupa hjulspår, som korsas
av lera eller torkad sand i flodfåror utan vatten.
De logistiska problemen bleknar i jämförelse med de
diplomatiska och politiska bekymmer som fredsstyrkan ställs
inför. Vid tidigare tillfällen, när stora fredsstyrkor
har organiserats i exempelvis Kongo, Liberia och Sierra Leone
har centralregeringarna i dessa länder antingen kollapsat
eller varit så svaga att de inte hade annat val än
att acceptera fredsstyrkor. Sudans regering accepterade den FN-ledda
fredsstyrkan först efter långvariga diplomatiska överläggningar
och under hårda påtryckningar.
Arbetet med att få styrkan på plats har gått
långsamt, och det är i första hand den sudanesiska
regeringens fel. I flera månader efter det att FNs säkerhetsråd
hade godkänt styrkan insisterade Sudan på att påverka
dess utseende och mandat. Sudan ville själv bestämma
vilka länder som fick medverka, och regeringen i Khartoum
krävde också rätt att stänga fredsstyrkans
kommunikationssystem när regeringsarmén gick till
attack mot rebellerna. Khartoum ville också begränsa
fredsstyrkans rörelsefrihet nattetid.
Till slut undertecknade regeringen en kompromisslösning med
FN enligt vilken fredsstyrkan får operera fritt i Darfur.
Men Sudan fick igenom kravet på att en stor majoritet av
de deltagande soldaterna ska komma från afrikanska länder.
Andra soldater godkänns bara om det inte finns afrikanska
som kan utföra den specifika uppgiften.
Allt detta har försenat styrkans arbete, eftersom afrikanska
arméer mestadels inte har vare sig tillräckligt med
utrustning eller förmåga att mobilisera snabbt. Dessutom
måste både soldater och utrustning motsvara FNs standard.
Sudans regering hävdar att afrikanerna visst kan utföra
jobbet, och den vidhåller att icke-afrikanska styrkor betraktas
som nykolonisatörer.
Dessa bekymmer har väckt farhågor om att FN-styrkan
går samma öde till mötes som den tidigare AU-styrkan,
som hämmades från starten av ett svagt mandat, som
inskränkte sig till att bevaka eldupphör, inte skydda
civila.
De tusentals soldater som skickades från Rwanda, Nigeria,
Senegal och andra länder fanns i Darfur för att i första
hand skydda de militära observatörerna, som var obeväpnade,
och den obeväpnade civila polisen, vars uppgift det var att
skydda flyktinglägren i Darfur.
Den ursprungliga vapenvilan bröts emellertid snabbt, och
senare avtal ledde inte till fred. De afrikanska styrkorna ansågs
kanske lite orättvist vara onyttiga kontrollanter, som besökte
stridsskådeplatser först långt efter det att
alla bevis hade röjts undan och de döda hade begravts.
Trots att den nya fredsstyrkan har rätt att röra
sig fritt klagar de sudanesiska regeringsstyrkorna på dess
närvaro. Major ABdullahi, en nigerian som leder ett fredskompani,
säger att han måste akta sig att inte alienera regeringssoldaterna,
eftersom de behövs också för att upprätthålla
säkerheten. Faktum är att vi måste samarbeta
med dem. Det tjänar inget till att irritera eller reta dem.
Det är oklart om och när utplaceringen av fredssoldater
i Darfur kan skyndas på, vilket beror på att man först
måste undersöka om det finns afrikanska soldater tillgängliga.
Västerländska aktivister anser att Sudans regering bär
det största ansvaret för att skapa fred i regionen,
och de kräver att Kina, som är Sudans största handelspartner
och en av dess vapenleverantörer, ska sätta press på
Sudan så att även västerländska och asiatiska
soldater kan placeras i Darfur.
Sudans regering bär skulden för en del av förseningen,
men FNs standardkrav gör också processen långsammare,
enligt en del diplomater och bedömare.
Andra problem, som FNs byråkrati och de bidragande ländernas
tvekan att skicka fler soldater, försenar också uppdraget.
Det saknas definitivt inte pengar. Rodolphe Adada från
Kongo, som är uppdragets civile chef, uppger att fredsstyrkans
budget uppgår till 1,7 miljarder dollar. Det som behövs
är soldater och utrustning, och varken det ena eller det
andra är lätt att få tag i. Han tror inte att
ökad press på den sudanesiska regeringen hjälper.
Det går inte att öka pressen på regeringen
i Khartoum. Alla beslut är tagna, och det finns ingenting
att tillägga. Nu gäller det att handla.
En del länder tvekar att skicka soldater till Darfur, där
det pågår en konflikt och inte finns tillstymmelse
till fredsavtal eller fungerande eldupphör.
Det internationella samfundet har två alternativ
försöka få till stånd ett fredsavtal och
skicka fredsstyrka att övervaka processen, eller skicka fredssoldater
utan att det råder fred, säger Adada. Jag
väljer det senare alternativet. Men hur bevarar man fred
när det inte finns någon fred?.
© 2008 TEMPUS/The New York Times