Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Europas stats- och regeringschefer var inofficiellt eniga om
att EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso,
skulle få sitta kvar ännu en mandatperiod. Men enigheten
led så uppenbart stor brist på entusiasm att utnämningen
nästan skadade hans rykte.
Många statschefer, som t ex Frankrikes president, Nicolas
Sarkozy, baktalar ofta Barroso. Andra, som förbundskansler
Angela Merkel, klagar tyst på den lättstyrde och profillöse
portugisen, som har gått från maoist till nyliberal
och numera kallar sig kristsocial. Barroso är en symbol för
Europas minsta gemensamma nämnare: han är färglös
och saknar visioner, kort sagt: han är en produkt av Brysselbyråkratin.
Men trots alla förbehåll vill Europas regeringschefer
ha en sådan person som chef för kommissionen, eftersom
han är lätthanterlig.
Den största gruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska
”Europeiska folkpartiet” (EPP) stöder Barroso.
I mitten av juli, när det nyvalda parlamentet sammanträder
första gången, kommer han förmodligen att ha en
stabil majoritet bakom sig. Därefter ska de 27 regeringarna
inhämta parlamentets godkännande av kandidaten.
Barroso och hans anhängare vill lösa personalfrågan
så fort som möjligt. Att vänta till i höst
vore riskfyllt, fick exempelvis Merkel veta, när hon tvekade
lite. ”Ve oss!”, varnade Merkels österrikiska partikamrat,
vicekansler Josef Pröll, ”om beslutet om Barroso förhalas
till långt in i den tyska valkampanjen”. Då skulle
EU-ledaren försvinna i Tysklands politiska skugga, och EU
skulle förlamas.
Det tokiga är att det inte verkar finnas majoritet för
Barroso i parlamentet. Hans vänner i EPP kontrollerar 264
mandat i parlamentet, och för majoritet behövs 369.
Barroso behöver alltså fler vänner, och de verkar
ganska svåra att finna.
Socialdemokraterna är, trots det dåliga EU-valet, parlamentets
näst största grupp (PES). De vill inte välja ordförande
i ”oanständig brådska”. Deras gruppledare,
Martin Schultz, är ”upprörd och förargad”
över regeringschefernas uppgörelse om Barroso. Om Barroso
lyckas få en majoritet bakom sig med hjälp av högerpopulister
och EU-skeptiker förvandlas han till ”unionens dödgrävare”,
varnar Schultz.
Liberalerna (ALDE), som gärna ingår koalition med EPP
och accepterar portugisen, kräver i gengäld att deras
gruppledare, Graham Watson, får posten som parlamentets
talman. Men detta krav avvisas kategoriskt av EPP.
Och den gröne, Daniel Cohn-Bendit, gläds åt att
det sammantaget finns en majoritet som motsätter sig Barroso.
Om valet av EU-kommissionens ordförande inte blir av i
juli kommer den känsliga frågan att bli en del av ett
mycket större personalpaket, som ska behandlas senare i höst.
Bland annat ska kommissionärsposterna bestämmas. Frankrike,
Tyskland och Polen kräver stort inflytande på EUs ekonomi,
och en maktkamp går knappast att undvika. Dessutom ska man,
så fort Lissabonfördraget har trätt i kraft, utse
en EU-president för ministerrådet samt ett slags utrikesminister.
Då kommer alla politiska partier och små och stora
länder att vara engagerade, och om portugisen Barroso då
råkar stå i vägen i köpslåendet riskerar
han att offras.
Barroso måste nog finna sig hårda nypor från
regeringscheferna framöver. Frankrikes president, Nicolas
Sarkozy, krävde offentligt att Barroso skulle visa upp ”ett
ambitiöst” kommissionsprogram. Omgående presenterade
Barroso sina ”ambitioner inför de kommande fem åren”:
fler arbetsplatser, tillväxt och klimatskydd.
Den tyska kanslern berättade också lite spydigt att
Barroso de senaste veckorna har tjatat om att få behålla
jobbet. ”Jag svarade honom att han har mitt stöd och
att han nu måste lämna mig i fred”.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
