Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Motståndet börjar där man minst anar. Här,
på en fritidsgård i Hannover-Linden, ser Tyskland
ut som om ingenting har förändrats på de senaste
20 åren: en typisk samskola från 1970-talet med oputsade
betongväggar, en anslagstavla med fladdrande papperslappar
och plastgolv i grönt och orange. En betongtrappa leder ned
till källarplanet och ett samlingsrum där Andreas Traupe
har skjutit bänkarna åt sidan och gjort en stor ring
av bruna stolar. Här skall upproret, eller snarare den civila
olydnaden, repeteras.
I flera månader har vänstergrupper runt om i Tyskland
nästan dagligen förberett protesterna mot veckans G8-möte.
Flera olika grupper har slagit sig samman, de ger intervjuer,
sammanställer aktionsplaner och protesterar i tidningar och
TV mot demonstrationsförbud och de gångna veckornas
razzior. Heiligendamm är målet för deras offensiv
och maning till vapen.
Vapen? Vilka vapen?
Andreas Traupe leder repetitionen. 30 aktivister har infunnit
sig. På programmet står bl a blockadträning.
Deltagarna spelar rollspel på samma sätt som när
chefer går kurser för att bättre kunna motivera
sina medarbetare eller ta itu med kniviga personalfrågor.
Traupe hälsar deltagarna med ett enkelt hej och
förklarar att ringen med stolar föreställer poliser,
en poliskedja med andra ord. Den 37-årige Traupe bär
röda manchesterbyxor, har håret i hästsvans och
är ganska mager. Han påminner lite om dem, som för
knappt 25 år sedan plötsligt blev synliga i TV efter
det att partiet De Gröna hade tagit sig in i förbundsdagen.
Men det har hänt mycket i Tyskland sedan dess, framför
allt för människor som Traupe. Det har blivit väldigt
komplicerat att göra sig hörd som vänsterradikal,
det finns inte längre någon illusion kallad DDR, inget
Wackersdorf (kärnkraft), ingen Startbahn West (NATO-flygplats),
inget Tjernobyl, och Pershingraketer hittar man numera bara på
museer.
I stället har det dykt upp islamistiska terrorister, som
bekämpar kapitalismen med religiös fanatism. Som vänsterradikal
vill man på inga villkor kopplas till dessa konkurrenter.
Det finns krig som i Irak och Afghanistan, som det inte ens lönar
sig att demonstrera mot längre, och överallt finns också
globaliseringens effekter, men detta ämne har gruppen Attac
lagt beslag på, åtminstone i det allmännas medvetande.
Det är tur att G8-mötet äger rum i Heiligendamm.
För aktivisterna är Heiligendamm som en skänk från
ovan när det gäller överskådlighet: de statliga
limousinerna, staketen, polisbarriärerna här
konkretiseras det som annars bara är flyktiga abstraktioner:
det svinaktiga systemet med andra ord.
Kampen mot systemet måste förberedas mycket noggrant,
eftersom det inte handlar om en vanlig demonstration eller söndagspromenad.
Därför uppmanar instruktör Traupe de församlade
att bilda olika grupper med fyra till sex aktivister i varje.
Det är små enheter, som kan jämföras med
plutoner i det militära. Varje grupp skall anta ett täcknamn
så att man i stridens hetta lätt kan komma i kontakt
med varandra. En grupp kallar sig Tandborste, en annan
Sallad.
Traupe förklarar läget för deltagarna: Ni befinner
er på en äng någonstans i ingenmansland i Mecklenburg-Vorpommern,
avspärrningen runt den röda zonen i Heiligendamm är
tyvärr långt borta. Sju grupper har omringats av en
poliskedja. Traupe, som spelar rollen som polisens insatsledare,
uppmanar nu de omringade att en och en gå ut ur ringen och
samtidigt identifiera sig. Därefter är aktivisterna
fria att gå. Nu skall vi lära oss hur vi skall
reagera på omringningen och polisens erbjudande, säger
Traupe.
Men det är svårare än Traupe har tänkt
sig. En av medlemmarna i gruppen Tandborste måste
gå på toaletten och är därför beredd
att acceptera polisens erbjudande omedelbart. En annan deltagare,
Stefan, vägrar att böja sig för polisens
tvång, medan en tredje, Jonas, påpekar att det
viktigaste är att bli handlingsförmögen så
fort som möjligt. Men han vill inte uppge namn och adress
för polisen.
Därefter har tidsfristen löpt ut. Övningen rann
ut i sanden. Man hämtar dryck och färdiga smörgåsar.
Det är en brokig skara vänsteraktivister som har förenats,
många tillhör Attac, en del är Interventionistisk
vänster och ytterligare några kommer från
den s k postautonoma gruppen (som inte vill begränsa sig
till kommentarer men fortfarande är alliansvilliga); förr
hade de kanske kallat sig militanta.
Alla är stolta över att de för första gången
någonsin har lyckats ena den traditionellt splittrade radikala
vänstern i ett G8-block. Samtidigt är denna
allians ett tecken på att den vänsterradikala protestkulturen
har hamnat i ett prekärt läge på senare år.
Ända sedan 1960-talets politiska proteströrelser har
ungdomliga proteströrelser kännetecknats av motstånd
mot staten. Innehållet i protesterna har varierat stort,
men motståndets symboler och yttringar har stannat kvar
och ingår i samhällets kollektiva bildminne.
Det var egentligen bara 1990-talet som saknade en symbolbild,
men det ändrades i slutet av decenniet när det uppstod
kravaller i Seattle i samband med att kampen mot globaliseringen
tog form.
Den vänsterinriktade subkulturen tycktes under åren
efter Tysklands återförening och elimineringen av det
bättre Tyskland ha förlorat sin hemvist. Förståsigpåarna
talade om historiens slut, och barrikadklättrare
verkade vara en utrotad art.
1970- och 1980-talets aktivister hade blivit äldre, och med
tekniken föddes en ny och hedonistisk ungdomsrörelse,
som hellre höll med än protesterade. I kärleksparadernas
tidevarv kände sig radikalisterna utfrusna. Återväxten
var dessutom mycket dålig. Om revolutionen inte medgav dans
och fest var den ingenting att ha, resonerade den nya ungdomen.
Men 1999, från ingenstans, kom en bild från Seattle,
där de plötsligt uppblossande ungdomsprotesterna mot
Världshandelsorganisationens konferens hade lett till ett
inbördeskrigsliknande tillstånd.
Den vänsterinriktade protestkulturen hade gjort comeback,
och den hade förändrats under åren i dvala. Den
var modern, teknikutrustad och hade hittat en ny estetik: en och
annan svartklädd mumie syntes fortfarande, men där fanns
också en armé av clowner och radikala hejarklacksledare
i absurt brokiga dräkter.
Den för närvarande senaste bilden i det allmänna
bildminnet härstammar från 2000-talet: det är
bilden på en död: Carlo Giuliani, skjuten av en italiensk
polis under G8-protesterna i Genua 2001. Vårt första
dödsoffer stod det vid tiden för händelsen
på omslaget till tidningen Süddeutschen Zeitung, som
därmed kopplade vänsterns motstånd till en hel
ungdomsgeneration.
Men två månader senare attackerade islamistiska terrorister
World Trade Center och visade för en skakad värld att
Smash Capitalism kan ha en helt annan och mycket ödesdigrare
betydelse. Detta och de traumatiska händelserna i Genua gjorde
att vänstern återigen hamnade i en djup kris.
Tanken är att denna skall övervinnas nu i Heiligendamm.
Andreas Traupe leder efter smörgåspausen ut sina
soldater till fritidsgårdens trädgård,
där de skall öva hur man bäst låter sig transporteras
bort från en sittstrejk. Man kan koppla armarna under knäna,
vilket har fördelen att det förekommer få skador.
Nackdelen är att man gör polisens jobb lätt. Ett
annat tips är att vara mjuk och slapp i lederna och låta
armar och ben hänga ut från kroppen. Fördelen
är att polisens jobb blir svårt, nackdelen är
att man lätt blir skadad. Var och en måste själv
bestämma vilket sätt som passar bäst, säger
Traupe.
Den sista programpunkten är olika metoder att bryta igenom
poliskedjor. Traupe förklarar och sedan övar man. Frågan
är om de kommer att lyckas i Heiligendamm. Polisen spärrade
redan för flera veckor sedan av en 200 meter bred skyddszon.
Få av aktivisterna räknar med att de trots alla
övningar - kommer att kunna bryta igenom polisens avspärrningar.
Kanske är det inte heller så viktigt.
Det viktiga är själva staketet, som symboliserar polismakten,
övermakten.
Staketet, lyxhotellet, polisringarna vem har tolkningsrätten
över dessa bilder, vem misskrediteras av dem? Staten eller
demonstranterna?
Staketet är naturligtvis en lyckoträff för
vår motståndskamp, säger den 27-årige
Henning Obens, som leder gruppen Move against G8,
en sammanslutning av kulturaktivister. Han anser att den moderna
motståndskampen inte nödvändigtvis måste
angripa själva makten utan snarare dess symboler.
Staketet som avskärmar G8-delegaterna från resten av
världen symboliserar, enligt Obens, avståndet mellan
härskare och undersåtar.
Man kan naturligtvis tolka staketet på ett helt annat sätt
också, vilket många gör: som en nödvändig
säkerhetsåtgärd mot fridsstörare och bärsärkagångare.
Obens anser att det är den moderna motståndskampens
uppgift att övertyga allmänheten om att hans syn på
staketet är den rätta.
Den unga generationen vänsterradikala har ingenting till
övers för den traditionella autonoma rörelsens
humorbefriade rätlinjighet. Motståndet måste,
säger den nya generationen, utövas som ett spel med
tecken, klichéer och citat. Detta spel har Autonoma
a.f.r.i.k.a-gruppen utvecklat till perfektion. I sin instruktionsbok
propagerar gruppen för nya motståndformer därför
att den har fått nog av snustorra flygbladskampanjer.
Som exempel på nya metoder duger kanske en aktion för
några veckor sedan, när företrädare för
kommunikationsgerillan Mövenpick-Protest Goes G8
lyckades få in en intervju med två militanta autonoma
i boulevardtidningen Hamburger Morgenpost. De autonoma tilläts
breda ut sig om att planeringen av diverse aktioner är regelrätt
förvärvsarbete, eftersom de aktiva måste ordna
barnpassning, ge sina barn frukost etc. Det är oklart om
kommunikationsgerillan verkligen lurade tidningen eller om den
bara tror sig ha gjort det. I vilket fall som helst fick den tillfälle
att föra fram sina åsikter.
För att en gång för alla eliminera forna tiders
gamla paroller samlades en kväll några
vänsteraktivister i en lokal i ett f d ockuperat hus i Berlin.
I denna lokal visas varje vecka filmer från tidigare G8-möten,
och sedan diskuterar och analyserar man.
Elva personer deltog i mötet denna vecka.
Filmerna är förfärliga, men de ger en föraning
om hur de nya protesterna kan komma att se ut. Där syns till
exempel den hemliga rebellclownarmén, som hindrar
polisens arbete genom att falla polismännen om halsen och
försöka kyssa dem. Clownsoldaternas uniform ger bättre
skydd än både hjälm och de autonomas klassiska
rånarhuva. Clownernas klädsel är en provokation,
men en skrattretande sådan.
Den sämsta tänkbara bilden för statens del
vore bilden av poliser som går till anfall mot värnlösa
clowner, säger personen som sköter filmprojektorn.
När den sista filmen är slut råder en kort stunds
tystnad i lokalen, men sedan höjer någon rösten
och frågar: När äger nästa Love Parade
rum egentligen?.
PHILIPP HOY
Hannover, Tyskland
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel