Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
När solen stiger upp över
de karga bergen i Hargeysa lyser den upp ett annat Somalia än
det, som mestadels förekommer i rubrikerna.
Varubilar kör ut på gatorna, valutaväxlare drar
kärror med kontanter genom gatorna utan att vara beväpnade
eller ha livvakter. Politiker från tre olika partier gör
sig redo för en ny dag och nya debatter, varav en gäller
hur man skall registrera nomadväljare.
Denna del av landet ingår också i det somaliska pusslet.
Hur kan en del av Somalia, det nordvästra hörnet som
också kallas Somaliland, verka så lugnt och funktionellt
– normalt med andra ord – när resten fortsätter
att vara ett våldsamt kaos?
Man måste förtjäna makten
Historien om de två Somalia är speciellt aktuell just
nu, när tusentals fredssoldater i Afrikanska unionens (AU)
regi förbereder sig för att rädda Mogadishu, landets
blodfläckade huvudstad, från sig själv. Den internationellt
stödda övergångsregeringen, som intog Mogadishu
i slutet av december med Etiopiens hjälp, säger att
den inte kan överleva utan utländsk hjälp och utländska
fredsbevarare, skall avvärja klankrig och hotande uppror.
Invånarna i Somaliland, som har haft sina egna klankonflikter
att tampas med, tycker att situationen i söder är löjlig.
”Man kan inte få makt”, säger Rayale Kahin,
president i Republiken Somaliland, som för länge sedan
förklarade sig självständig från resten av
Somalia. ”Vi byggde den här staten, därför
att vi betraktade våra problem som våra att lösa.
Våra bröder i söder väntar på att andra
skall lösa deras problem”.
Betraktar sig som självständiga
Men Somalilands invånare väntar också, de väntar
på att bli erkända.
1991 när Somalias regering upplöstes och klanstriderna
i söder blev okontrollerbara gjorde Somaliland, som traditionellt
har varit en av de fattigaste delarna av Somalia, anspråk
på självständighet. Men inget land erkänner
området som en separat stat, och mycket få länder
skänker någon hjälp, vilket gör framstegen
där desto märkligare.
Somalilands ledare, som inte har haft västerländsk expertis
hängande över sig, har designat ett system, som minimerar
klanrivaliteten och ger en speciell ställning till klanledarna,
som är det somaliska samhällets traditionella pelare.
Klanledarna har i sin tur demobiliserat tusentals unga väpnade
män (en grupp som fortfarande plågar Somalia) och integrerat
dem i Somalilands nationella armé. Somaliland har till
och med haft allmänna flerpartival tre gånger, vilket
är en bedrift i denna region, Afrikas horn, där flerpartidemokrati
för det mesta bara är ett rykte. Somalia har till exempel
inte haft fria val sedan 1960-talet.
Kolonialtiden präglade landet
Somaliland har naturligtvis inte varit stabilt alltid, och Somalia
har inte varit kaotiskt alltid. Än idag, säger kritikerna,
kan regeringen i Somaliland vara ineffektiv och repressiv, och
mentalsjukhuset i Somalilands huvudstad, Hargeysa, tycks vara
beviset för både ineffektivitet och förtryck –
patienterna är fastkedjade vid sina sängar i små,
stinkande rum.
Men folket i Somaliland invänder snabbt att de åtminstone
har ett mentalsjukhus, vilket det folkrikare södra Somalia
inte har. Och Somalilandfolkets envisa ansträngningar att
bygga upp en fungerande stat ur ruinerna efter kriget strider
mot uppfattningen att Somalia är ett kroniskt oregerligt,
krigiskt land.
Vad är det som har gjort Somaliland annorlunda? ”Allt
går tillbaka till britterna”, enligt Hajji Abdi Waraabe,
en 89-årig ledamot av parlamentets överhus i Somaliland.
När kolonialmakterna delade upp Afrikas horn på 1800-talet
tog britterna Somaliland och italienarna Somalia. Britterna förlitade
sig huvudsakligen på klanledarnas styre, medan italienarna
skapade en helt italiensktalande administration och importerade
tusentals italienare för att odla bananer, bygga katedraler
och lära folk hur man brygger espressokaffe.
Guurti blev räddningen
En följd blev att Mogadishu och den sydliga kusten blev ett
viktigt handelscentrum med en av Afrikas vackraste städer,
men samtidigt försvagades regionens traditionella auktoritetssystem.
Detta är delvis förklaringen till att krigsherrar lyckades
besegra klanledare och fylla det maktvakuum, som uppstod efter
centralregeringens fall.
Britterna investerade däremot mycket litet i Somaliland,
där fattigdomen och dammet förblev intakt liksom traditionerna.
De två territorierna blev självständiga 1960,
och de slog sig snabbt samman för att bilda Somaliska republiken,
men det var aldrig ett lyckligt äktenskap. På 1980-talet
hade Somaliska nationalrörelsen, en rebellgrupp i norr, börjat
bomba regeringsbyggnader och militärposteringar.
1988 jämnade somaliska bombflyg Hargeysa med marken på
president Mohamed Siad Barres order; 50 000 civila dödades.
Somaliska Nationalrörelsen fick sedan mycket stor betydelse
under de oroliga åren efter Barre-regimens kollaps. Rörelsen
etablerade guurti, ett råd bestående av visa män
från alla klaner, som inom kort utvecklades till ett beslutsfattande
officiellt organ.
De flesta männen i guurti var ej läskunniga klanledare
och boskapsskötare, men de blev klistret som höll samman
Somaliland. I det glesbefolkade nomadiska samhället, där
många människor lever långt från myndigheter
och kommunal service, är klanledarna traditionellt de som
löser tvister och upprätthåller ordningen i samhället.
”Klanledarna fungerade som stötdämpare”, säger
Ahmed Mohammed Silanyo, ledare för det största oppositionspartiet
i Somaliland. ”Så fort det uppstod friktioner ingrep
dessa gamla män och manade till sans och försoning”.
På 1990-talet, när krigsherrarna i Mogadishu lade stadens
vackra italienska byggnader i ruiner, var guurti i Somaliland
i färd med att etablera en regering tillsammans med rebelledarna
i norr.
Ingen hjälp utifrån
Somaliland var, i likhet med Somalia, översvämmat av
vapen och splittrat mellan inbördes fientliga klaner. Guurtis
första uppgift var att övertala milismännen att
lämna ifrån sig sina vapen – ett mål som
fortfarande verkar mycket avlägset i söder. De äldre
klanledarna gick varsamt fram: först samlade de in pickupbilarna,
sedan automatgevären, och därefter lät de folk
behålla sina lätta vapen.
Detta stod i skarp kontrast till händelserna i söder,
där tusentals amerikanska marinsoldater och FN-fredsbevarare
misslyckades med att sätta punkt för våldet i
början av 1990-talet.
”Vi hade ett högre mål, och det var självständighet.
Och vi visste att ingen skulle hjälpa oss att nå detta
mål”, säger Somalilands utrikesminister, Abdillahi
M Duale.
Omvärldens ointresse verkar ha varit en välsignelse:
ju mindre hjälp utifrån desto bättre. Somalia
har under årens lopp fått tiotals eller hundratals
miljoner dollar i bistånd, men Somaliland har fått
nästan ingenting. Skillnaden är slående, även
om det hör till saken att Somaliland med en mindre komplicerad
klanstruktur och bara 2,5 miljoner invånare förmodligen
är lättare att styra än de sex miljonerna i söder.
Inför valen 2002 designade Somalilands ledare ett system,
som uttalat syftar till att begränsa klanernas makt. Man
begränsade antalet politiska partier till tre för att
förhindra en upprepning av 1960-talets splittring, när
ett sextiotal partier deltog i de nationella valen – i praktiken
ett parti per subklan. I Somaliland försökte man bygga
politiska partier med ideologier som bas, inte stamtillhörighet,
något som har visat sig vara svårt överallt i
Afrika.
En blandning av tradition och nytt
De politiska ledarna förvandlade guurti till parlamentets
överhus, vars 82 medlemmar utses av respektive klan. Medlemmarna
kallas populärt för Somalilands ”senatorer”.
Somalias övergångsregering försöker nu på
sätt och vis ta efter Somalilands system genom att inkludera
företrädare för alla stora klaner. En del experter
anser emellertid att orsaken till att den somaliska övergångsregeringen
saknar brett väljarstöd är att många av dem,
som sitter i övergångsregeringen, saknar den auktoritet
som guurti-ledarna har.
Guurti i Somaliland har rätt att stoppa lagar, som stiftas
av de valda ledamöterna i representanthuset, men dessa kan
i sin tur åsidosätta guurti med två tredjedels
majoritet. Systemet är en blandning av tradition och modernitet,
ett möte mellan västerländsk demokrati och somalisk
politik, som tycks fungera.
Det finns dock ganska många i Somaliland som anser att det
är dags att förnya systemet. ”Vi måste gå
vidare”, säger Faisal Ali Waraabe, ledare för det
oppositionella rättvise- och välfärdspartiet. ”Guurti
hjälpte oss igenom en kris, men nu försöker vi
få folket att överge klanlojaliteten till förmån
för lojalitet mot institutionerna och nationen”.
Den andre oppositionsledaren, Silanyo, håller med: ”Det
är löjligt att ha en vald församling, vars beslut
kan stoppas av en ej vald grupp”.
Vill ha internationellt erkännande
Trots alla framsteg i arbetet att försona klanerna med varandra
är Somaliland ännu inte helt befriat från blodfejder.
För bara ett par veckor sedan ryckte en grupp med åtta
guurti ut från Hargeysa till kuststaden Berbera för
att medla vapenvila mellan två klaner, som strider om betesmarker.
Fyra människor hade redan skjutits till döds innan medlingsgruppen
ingrep.
Det som emellertid förenar de flesta invånare i Somaliland
är igenkännandet: Somaliland har en egen valuta, en
egen flagga en egen nationalsång och till och med egna pass.
”Och vi har fred, en fred som samhället själv har
åstadkommit”, betonar kvinnorättsaktivisten Zamzam
Adan. ”Jag tycker att det är värt lite uppmuntran
i den här delen av världen”, säger hon med
hänvisning till Somalilands önskan att bli erkänt
som en suverän stat.
JEFFREY GETTLEMAN
Hargeysa, Somalia
© 2007 TEMPUS/The New York Times
