Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
HAIG SIMONIAN
Bern
För miljontals utlänningar, som varje år besöker
Schweiz, är det de snötäckta bergen, lummiga dalarna
och lyckliga korna som lockar. Schweizarna är artiga, tågen
håller tidtabellen och de flesta klichéerna om det
lilla landet i Europas hjärta visar sig stämma med verkligheten.
Men vart fjärde år, när allmänna val äger
rum, hamnar 7,5 miljoner schweizare under kort tid i världens
blickfång på grund av farhågor om att ett av
demokratins starkaste fästen tenderar att svänga oroväckande
långt åt höger.
Orsaken är det ultranationalistiska Schweiziska folkpartiets
(SVP) snabba uppgång. I snart två decennier har denna
breda rörelse, som förespråkar traditionella värderingar,
fortsatt neutralitet och oberoende och bevarande av den nationella
identiteten genom minskad invandring och begränsade rättigheter
för utlänningar, erövrat en kontinuerligt större
andel av väljarkåren.
Partiet har aldrig dragit sig för att provocera, och i årets
val använde det en affisch som föreställde tre
vita får som sparkade bort ett svart får från
nationsflaggan. Affischen fördömdes av många som
rasistisk.
Ännu mer oroväckande är att partiet förespråkar
en ny lag, som skulle medge att hela familjer förvisas om
ett av dess barn bryter mot lagen. Så drakoniska lagar vore
mycket hårdare mot invandrare och asylsökande än
motsvarande lagar i övriga europeiska länder, som också
har skärpt sina invandringsrelaterade regelverk de senaste
åren.
När resultaten av de senaste valen i Schweiz räknades
samman för ett par veckor sedan visade det sig att SVPs och
partiledaren Christoph Blochers taktik hade varit förvånansvärt
effektiv. I stället för att bara behålla tidigare
nästan 27 procent av väljarstödet utökade
partiet sin väljarandel till 29 procent, vilket gjorde SVP
till Schweiz största politiska parti sedan 1919.
Det överraskande valresultatet slog larm i många läger.
SVPs inhemska kritiker befarar att partiets framgångar signalerar
ökande intolerans i ett land, som är känt för
sin samförståndsbaserade kultur. I utlandet jämställs
miljardären, entreprenören och politikern Blocher med
företrädare för extremhögern som fransmannen
Jean-Marie Le Pen och Jörg Haider i Österrike.
En del tolkar SVPs valframgång som ett tecken på tilltagande
intolerans i hela Europa; andra antyder att partiets succé
representerar en vattendelare i Europa, där det ökande
välståndet gör att traditionella orosmoment som
jobben och priserna överskuggas av nyare farhågor om
kultur och identitet i globaliseringens tidevarv.
Runt om i Europa har de stora partierna i mittfåran reagerat
på högerns framgångar genom att anamma stora
delar av dess program. I exempelvis Frankrike var det tydligt
att Nicolas Sarkozy fiskade efter röster bland Le Pens väljare
med sin tuffa retorik om invandring och lag och ordning. Ett av
de mest kontroversiella förslagen, som numera har godkänts
av det franska parlamentet, var att kräva DNA-test på
invandrare, som kommer för att ansluta sig till familjemedlemmar
med uppehållstillstånd i Frankrike.
Nationalismen har också blivit allt tydligare i exempelvis
Belgien och Norge. I Österrike, som liksom Schweiz har några
av Europas striktaste invandringsregler, förlorade Haiders
frihetsparti väljarstöd delvis därför att
dess krav på hårdare tag mot invandring, asylsökande
och brottslingar övertogs av kansler Wolfgang Schüssels
mitten-högerparti.
I oktober infekterades invandringsdebatten i Österrike av
fallet med Arigona Zogaj, en 15-årig flicka som hade bott
fem år i Österrike men hotades av utvisning när
hennes far och syskon deporterades tillbaka till Kosovo efter
det att de hade nekats asyl. Efter en folkstorm tilläts flickan
och hennes mor till slut att stanna i Österrike, men merparten
av familjen bor numera i Kosovo.
SVP i Schweiz är inget extremistiskt parti, men det är
ett djupt konservativt parti, som underblåser extremistiska
tankegångar. I den meningen är partiet typiskt för
de högerextrema koncept, som sakta men säkert infiltrerar
den politiska mittfåran i Europa. SVP är nationalistiskt
och konservativt, men det överskrider inte gränsen för
det anständiga i politiken, konstaterar Bianca Rousselot
vid samhällsforskningsinstitutet GFS i Bern. Partiet
stöder den schweiziska författningen, och det är
en varm försvarare av medborgarnas rättigheter och landets
direkta demokrati.
Som för att understryka detta bekräftade partiet nyligen
att det stöder den schweiziska politikens snart halvsekelgamla
tradition, som innebär att de fyra största partierna
bildar koalitionsregering.
Enligt detta system delas de sju ministerposterna ut via en separat
omröstning i det nyvalda parlamentet, som kommer att samlas
igen 12 december. Efter det förra valet 2003 fick SVP två
ministerposter som ett erkännande av dess allt starkare ställning
bland väljarna. Partiet blev därmed jämbördigt
med socialdemokraterna, som står något till vänster
om mitten och är landets näst största parti, och
det företagarvänliga radikalpartiet. Kristdemokraterna,
som är ett centerparti, tvingades motvilligt ge upp en ministerpost.
Men i Schweiz har inte ens de nationella partierna särskilt
stor makt, eftersom författningen ger stor autonomi åt
de lokala och regionala regeringarna. Många beslut är
föremål för folkomröstningar, vilket ytterligare
begränsar centralregeringens auktoritet.
SVPs popularitet beror bl a på dess förmåga
att i rättan tid spela på människors oro för
att t ex Schweiz säkerhet och oberoende är hotade. Andra
politiska partier framställs som undflyende och mjuka, medan
SVP beskrivs som en modig försvarare av nationens intressen.
I början av 1990-talet var den viktigaste politiska frågan
om Schweiz skulle gå med i EU. Schweiz ansökan om medlemskap
var kontroversiell, men någorlunda populär och absolut
stödd av näringslivet och dess mäktiga lobbygrupper.
Men i en kampanj, som gjorde Blocher känd, framställde
SVP-ledaren medlemskapet som ett hot mot Schweiz omhuldade neutralitet,
banksekretess och unika form av direktdemokrati. I en avgörande
folkomröstning 1992 sade schweizarna nej till Europas ekonomiska
sfär, EES, som var en första anhalt på vägen
till medlemskap. Och därefter började SVP vinna allt
fler väljare.
Folkomröstningens resultat innebar att samarbetet mellan
Bern och Bryssel i stället fick lösas via snåriga
diplomatiska förhandlingar, som ledde till att det direkta
medlemskapet ersattes av en rad intrikata avtal och fördrag,
som reglerar allt från timmer till tandkräm. Processen
var tidvis mycket besvärlig, men den fullföljdes och
kulminerade i folkomröstningar 2005 och 2006.
Anpassningen till Bryssel tvingade SVP att söka nya fiender.
Partiet koncentrerar sig numera på invandringsfrågor
och brottsbekämpning i stället två frågor
som lämpligt nog överlappar ur statistisk synvinkel,
eftersom statistiken hävdar att utlänningar är
mer benägna att bryta mot lagen eller missbruka välfärdssystemen
än infödda schweizare.
Vi är inte emot utlänningar åtminstone
inte goda utlänningar som arbetar hårt, säger
Pirmin Schwander, som representerar SVP i parlamentet. Men
det är skillnad mellan de italienska, spanska och portugisiska
invandrare, som kom hit på 1960-talet, accepterade schweiziska
värderingar och ofta stannade kvar, och de som kommer idag.
Partiets främsta måltavla är de utlänningar
som kommer från länder utanför EU och som slog
sig ned i Schweiz när det öppnade portarna för
tusentals flyktingar från Balkan i samband med det forna
Jugoslaviens upplösning. Sådana utlänningar, varav
många är muslimer, har enligt SVP inte velat bli integrerade
eller acceptera schweiziska seder och bruk, och de tenderar att
vara kriminella och handla med narkotika.
Partiet har, för att ytterligare understryka sitt budskap,
underblåst djupt liggande rädsla för att den schweiziska
kulturen skall försvinna eller spädas ut av influenser
utifrån. Mycket i SVPs kampanj har varit politiskt inkorrekt,
och några av partiets påståenden är direkt
absurda, som t ex när det avsiktligt misstolkade invandringsstatistiken
för ett par år sedan för att bevisa
att Schweiz på sikt skulle få en muslimsk majoritet
om man inte vidtog åtgärder omedelbart.
De mest främlingsfientliga bland partiets anhängare
ogillar även tyskar och andra EU-medborgare, som har lätt
att etablera sig i Schweiz tack vare en rad bilaterala avtal.
SVP-anhängare hävdar att dessa invandrare driver priserna
uppåt och stjäl jobb för schweizarna. Nu när
SVP gjorde så väl ifrån sig i valet kan det hända
att den sortens argument blir högljuddare.
Striktare invandringslagar är också en risk. En kampanj
för att förbjuda minareter i Schweiz (där det knappast
vimlar av bygglovsansökningar för minareter) kan också
bära frukt.
I riskzonen finns också relationerna mellan Schweiz och
EU. EU-kommissionen anklagar det federala systemet i Schweiz,
som tillåter de 26 kantonerna att själva bestämma
fastighetsskatten, för att leda till orättvis konkurrens.
Schweizarna tar avstånd från anklagelsen.
SVP kan komma att insistera på något slags symbolisk
handling för att understryka det schweiziska oberoendet
t ex ett formellt tillbakatagande av Berns bortglömda ansökan
om medlemskap i EU.
Men om den schweiziska ekonomin fortsätter att växa
i nuvarande snabba takt kommer SVPs mer pragmatiska och företagarvänliga
falang förmodligen att få överhanden över
de mer ideologiska och ljusskygga typerna. Det skulle kunna bädda
för skattesänkningar, mindre stat och mindre byråkrati.
Arbetslösheten i Schweiz är fyra procent (bara 2,8 procent
enligt landets egen mätmetod), och SVPs hårda attityd
i invandringsfrågor kan kanske mildras något på
grund av företagens efterfrågan på utbildad arbetskraft.
Faktum är att den ekonomiska politiken, som exempelvis liberaliseringen
av de strikt reglerade el- och gasmarknaderna, reformeringen av
det hårt ansträngda välfärdssystemen och
även privatiseringen kan placeras högre upp på
dagordningen än invandringsfrågan.
När Blocher först reagerade offentligt på valresultatet
antydde han att hans parti gärna vill kontrollera inrikes-
och ekonomidepartementen, d v s de två ministerier som ansvarar
för välfärdspolitiken, privatiseringar och ekonomisk
liberalisering.
Blocher sade också att han tror att SVP kommer att bli
ännu större i kommande val.
Schweiz mest ansedde valkommentator, Claude Longchamp, tror också
att partiet har potential att värva fler anhängare i
de fransktalande regionerna, även om dess stöd i den
tysktalande delen förmodligen har kulminerat.
Om partiet växer ytterligare skiljer det sig markant från
andra populistiska ytterlighetspartier i Europa med vilka SVP,
oklokt nog, allierade sig till en början. Haiders frihetsparti
i Österrike fick aldrig mer än 20 procent av rösterna
på riksnivå, och Le Pens Nationella fronten fick inte
ens så mycket. En orsak till att ytterlighetspartier sällan
stöds av stora majoriteter är att de tenderar att splittras,
speciellt när de har erövrat makt eller står nära
makten. En annan orsak är de etablerade partiernas förmåga
att ta över de populistiska ytterlighetspartiernas frågor.
SVP har ännu inte mött den sortens utmaningar. Det
beror delvis på att partiet har lyckats bevara enigheten
trots att det rymmer många olika politiska strömningar.
Motståndarnas svaghet spelar också en viss roll. Under
valkampanjen demonstrerade SVP inte bara överlägsen
professionalism och dynamik utan också tillgång till
mera pengar än andra partier. Partifinansieringen i Schweiz
är notoriskt dunkel, vilket betyder att källan till
SVPs pengar är något oklar, men partiet har uppenbarligen
större resurser än rivalerna, vilket avspeglas i reklam,
PR-kampanjer och medieuppmärksamhet.
Om partiet blir större kommer den schweiziska politikens
samförståndssystem att förr eller senare ifrågasättas.
Det skulle öppna för ett mer konkurrenspräglat
system av det slag som finns i Europas övriga länder,
där det går tydliga skiljelinjer mellan regering och
opposition.
Det är ibland svårt att se någon skilja mellan
Schweiz och de närmaste grannländerna, men det verkar
som om åtminstone schweizarna tänker hålla fast
vid sin särart ännu någon tid, åtminstone
i politiken.
© 2007 TEMPUS/Financial Times