Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Nicolas Sarkozy avverkar sin Tour de France som om det vore en kapplöpning med tiden, vilket det också är. På sex veckor besöker han Verdun, Strasbourg, Perpignan, Sancerre, Chamonix och Bordeaux. Han håller valmöte i Avignon och Besançon, i Caen och Toulouse. Han håller tal i södra Paris, i Essonne i huvudstadens nordliga del och i Cormeilles-en-Parisis, han flyger till Marseilles, Madrid, Berlin och till Antillerna och nu kommer spurten, målet är i sikte.
Till Sancerre, en prydlig småstad ca 20 mil från
Paris vid Loirefloden byggd av urgamla stenar, kommer han i god
tid enligt tidtabellen åtföljd av en karavan av svarta
Renault- och Citroenlimousiner och tre bussar fulla med journalister.
Vädret denna dag är ostadigt med omväxlande skurar
och solsken och hård vind. Sarkozy träder fram på
terrassen till Maison de Sancerre, där traktens
vinodlare har sitt högkvarter.
Vinodlarförbundets ordförande hälsar Sarkozy välkommen
och informerar lite om ortens lokala problem och vinodlarnas ständiga
penningknipa. Därefter överlämnar han mikrofonen
till den prominente gästen med orden: Om detta vill
vi gärna höra er tala, herr president.
Herr president det låter som ett klavertramp,
men ingen skrattar knappast någon tycks lägga
märke till den felaktiga titeln, eftersom Sarkozy uppträder
som om han redan vore vald. I verkligheten är han en av tolv
kandidater och en av tre favoriter i den kampanj, som kulminerar
på söndag i en första valomgång.
Herr president är den titel som Sarkozy har jagat i sin livslånga
Tour de France.
I Sancerre ignorerar han det missvisande tilltalet, och därefter
demonstrerar han den taktik, som har gjort honom till favorit
i nästan alla väljarundersökningar. Han vet mycket
väl att Frankrikes vinbönder betraktar honom med misstro,
eftersom han har deklarerat öppet att han inte dricker alkohol
och förordar rigida trafikkontroller för att få
bort alla alkoholpåverkade bilförare från vägarna.
Sarkozy vet att han har det mesta emot sig i Sancerre, där
ortens odlare tappar svalkande vittvin på smala, gracila
flaskor.
Han säger: Tack för era ord, men bland dem finns
det en fråga som ni inte ställer men säkert tänker:
Hur blir det nu med trafikkontrollerna?
Vinodlarna skrattar och knuffar varandra i sidan; Sarkozys inledande
ord kommenteras bara med blickar. Jag skall säga er
sanningen, säger Sarkozy, vilket ni skall tolka
som mitt sätt att visa er respekt: Det kommer inte att bli
fråga om några eftergifter över huvudtaget i
samband med kontrollerna, vilket ni förmodligen ogillar.
Men vi kommer att ha tusen färre dödade i trafiken,
och mot detta finns inga argument som håller.
Sarkozy fortsätter att tala i ytterligare tio-tolv minuter.
Han presenterar en sammanfattning av sina viktigaste mål
i valkampanjen. Men det, som får vinodlarna att applådera
länge och varmt efter talet, är brutaliteten i hans
sätt att bemöta motsägelser och tydligheten i hans
sätt att krossa för högt ställda förväntningar.
Här står en person, som tar väljarna på
allvar och som bemöter dem som vuxna människor, inte
som ovetande småbarn som måste skonas från allt
svårt och tungt.
Sarkozy kan inte undgå att märka att bönderna
gillar hans uppriktiga stil.
Valmöten som det i Sancerre har upprepats runt om i landet
de senaste veckorna. Sarkozy har besökt fabriker, verkstäder,
handelskammare och företagarföreningar. Småföretagare
som kräver subventioner får kalla handen, arbetslösa
som klagar över sin situation uppmanas söka jobb, och
när åhörare avbryter honom och kallar honom för
diktator kallar han dem för förklädda extremister.
Valkampanj med Sarkozy är en enda lång anfallsoperation.
Hans talskrivare och han har uppfunnit en ny form för kommunikation
med allmänheten. Långt före kandidaturen till
presidentämbetet använde sig Sarkozy av en öppenhet,
som tyska politiker aldrig ens skulle våga tänka på.
Syftet är inte att eliminera stridsfrågor, det är
snarare så att han själv lyfter fram dem. Han avfärdar
inte kritik utan kräver den snarare, och han försöker
inte tona ned problemen, utan målar dem snarare i mycket
starka färger. Han säger: Jag tänker inte
ljuga för er. Ni har redan serverats alldeles för många
lögner.
Strategin verkar fungera.
Efter Sarkozys framträdande i Sancerre omringas vinodlarnas
ledare av journalisterna från Paris. Vinordföranden
fyller vitt vin i glasen och poängterar många gånger
om att det är fel att blanda vin och trafikdöda i samma
skål. Men jag måste dock säga att jag gillar
en sådan som Sarkozy, som kallar svart för svart och
vitt för vitt. Det är det enda viktiga, säger
vinodlarnas ledare.
Sarkozy är en mycket skicklig svart- och vitmålare.
Det faktum att han i årets valkampanj också målar
i förvirrande gråtoner och blandar ihop höger
och vänster förvirrar hans rivaler. När han i mitten
av januari anmälde sin kandidatur i en kröningsmässa,
som lästes upp för tiotusentals anhängare, angav
han tonen för hela valkampanjen. Sarkozy målade en
detaljerad bild av det Frankrike som jag vill bygga
varvid han urskillningslöst lutade sig mot både högerns
och vänsterns ideal och idoler, däribland historiska
arbetarledare som Jean Jaurès och Léon Blum. Det
var ett upprörande tal, som säkert kommer att sysselsätta
mången samhällsforskare och statsvetare framöver.
Laurent Joffrin, chefredaktör på vänstertidningen
Libération, tillskrev Sarkozy en retorisk mästaruppvisning.
Han skrev: Denne man är bevisligen farlig, framför
allt för vänstern.
Frankrikes socialister började skicka ut argsinta pressmeddelanden
utan att riktigt veta vad de skulle protestera emot. Hur skulle
de kunna klaga på att Sarkozy höjde deras egna ideal
till skyarna eller på att han placerade arbetarrörelsen
bland den franska historiens stoltaste höjdpunkter?
Man skulle kunna kalla Sarkozy för en spelare, men beskrivningen
stämmer inte riktigt. Han citerar inte Jaurès utan
att ha läst honom ordentligt. När Sarkozy hänvisar
till Léon Blum eller motståndsrörelsen, till
Albert Camus eller Emile Zola, eller revolutionärerna 1789
kan man vara helt säker på att han kan allt om deras
liv och verk.
Samtidigt ser han sig själv som en del av landets lysande
historia och som en av dem som formar tiden, vilket kanske är
hans största problem. I opinionsmätning efter opinionsmätning
avslöjas att en majoritet av de tillfrågade anser att
Sarkozy som person är lite oroväckande för att
inte säga skrämmande. Den kortvuxne Sarkozy betraktas
av många som en viktigpetter, en uppkomling som är
berusad av sina egna ambitioner och som är beredd att gå
över lik för att nå sitt mål.
Vid 22 års ålder valdes han in i kommunstyrelsen i
Neuilly-sur-Seine, och vid 28 år blev han borgmästare.
33 år gammal blev han ledamot i nationalförsamlingen
och vid 38 blev han budgetminister och talesman i Balladurs regering.
Därefter samlade han dussintals titlar kommunikationsminister,
inrikesminister, finansminister inom både parti och
förvaltning. Han var toppkandidat i EU-valen, och sedan juli
i fjol finns han som vaxfigur i Musée Grévin, som
är Madame Tussauds filial i Paris. Han är bara 52 år.
Hans motståndare slåss mestadels inte mot honom
utan mot den karikatyr som de har gjort av honom. De bemöter
inte hans argument utan gör sig löjliga över hans
kroppsspråk - huvudets ryckiga rörelser och axlarnas
oroliga ryckningar ofrivilliga rörelser som han av
allt att döma försöker arbeta bort.
Faktum är att han i sina dåliga stunder påminner
lite om en person i en maffiafilm. I sin välfönade frisyr,
sina Ray-Banglasögon och sin stora slipsknut är han
exakt typen för en advokat inom maffian.
I sina goda stunder, och de har varit många, många
fler, umgås han okonstlat med väljarna och för
en direkt och äkta dialog med dem, vilket förstärker
intrycket av att han är och känner sig som deras like.
Det gäller även för hans umgänge med invandrare
trots att han har fått hård kritik just när det
gäller invandringspolitiken.
Inget angrepp är emellertid så absurt som påståendet
att Sarkozy skulle vara en förklädd rasist. Hans egen
bakgrund, om inte annat, gör detta omöjligt.
Hans far är ungrare och hans mor kommer från en judisk
familj. Själv kallar han sig för en liten fransman
med blandat blod, ett invandrarbarn av första generationen.
Han föddes i Paris sju år efter faderns ankomst till
Frankrike; han fick ett katolskt dop, och efter föräldrarnas
skilsmässa växte han upp i sin morfars judiska hem.
Påståenden om att han skulle vara rasist grundar
sig på hans förslag att invandringspolitiken skall
skärpas. Faktum är att Sarkozy 2003 tilldelades Simon
Wiesenthal Centers pris för sitt engagemang mot rasism.
När det gäller invandringen vill han begränsa rätten
till familjeåterförening och avvisa utlänningar,
som saknar identitetshandlingar. Han kräver också att
nykomlingar skall respektera Frankrike och dess värderingar,
att de lär sig franska och lär sig att tycka om land,
folk och kultur. Ingenting av detta förefaller särskilt
drastiskt i dagens Europa, men i dessa frågor hänger
mycket på själva ordvalet.
Sarkozy är varken lågmäld eller avvaktande, utan
han söker alltid en klatschig formel eller en brännpunkt.
Därför uttrycker han sig exempelvis så här:
Den som anser att kvinnor inte har några rättigheter
eller att det är en kulturell rättighet att slakta får
hemma i badrummet är inte välkommen i vårt land.
Den som påpekar för Sarkozy att liknande uttalanden
mycket väl kan komma från högerextremisten Jean-Marie
Le Pen får svaret att han, Sarkozy, verkligen inte tänker
utesluta förnuftiga argument bara därför att de
ibland används av fel personer.
Journalister, som beskyller Sarkozy för att fiska röster
hos extremhögern, möts av Sarkozys motfråga: Och
ni då? Tittar inte också högerextremister på
era TV-program, och läser de inte era tidningar?.
I det stora hela är striden om ord och invandringspolitik
bara en skenskådeplats. Frankrike har långt större
problem. Den ekonomiska strukturen är föråldrad
och välfärdsstatens organisation vacklar. Utgiftsbördan
är enorm.
Sarkozy talar om en uppbrottstid. Han vill bryta det
dödläge som har rått under företrädarens
sista år vid makten.
Oavsett om det handlar om EU, utvecklingspolitik eller invandring
för Sarkozy alltid in nya argument och idéer i debatten
om hur Frankrike skall moderniseras. Han försöker ge
den konservativa mittfåran större utrymme, modernisera
högern och beröva vänstern dess opinionsbildningsmonopol.
Han lägger beslag på vänsterns frågor och
talar om saker som man länge inte fick tala om.
Allt detta gör Sarkozy med synbar iver och lust.
Arbete är kärnan i Sarkozys politik. Han talar om ett
Frankrike som stiger upp tidigt och arbetar hårt,
han agiterar emot 35-timmarsveckan, emot pension vid 60 års
ålder och han vill undanta timanställning från
bestämmelserna om minimilön. Övertid skall skattebefrias
om Sarkozy får som han vill. Byråkratin skall bantas
ned, arvskatten skall avskaffas och arbetsförmedlingen skall
omorganiseras. Sarkozy talar om blod, svett och tårar.
Sarkozy är beredd, men frågan är om det franska
folket är berett att acceptera honom. För Sarkozy handlar
det nu om seger eller nederlag i hans livslånga Tour de
France.
ULLRICH FICHTNER
Paris
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel