Tempus 2007 v 16

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15

Sarkozys Tour de France

Nicolas Sarkozy har goda chanser att bli Frankrikes president. Invandrarsonen förespråkar en brytning med Jacques Chiracs tröga era och varslar om ett fyrverkeri av reformer. Sarkozys största fiende är nog hans egen iver.

Nicolas Sarkozy avverkar sin Tour de France som om det vore en kapplöpning med tiden, vilket det också är. På sex veckor besöker han Verdun, Strasbourg, Perpignan, Sancerre, Chamonix och Bordeaux. Han håller valmöte i Avignon och Besançon, i Caen och Toulouse. Han håller tal i södra Paris, i Essonne i huvudstadens nordliga del och i Cormeilles-en-Parisis, han flyger till Marseilles, Madrid, Berlin och till Antillerna – och nu kommer spurten, målet är i sikte.

Herr president

Till Sancerre, en prydlig småstad ca 20 mil från Paris vid Loirefloden byggd av urgamla stenar, kommer han i god tid enligt tidtabellen åtföljd av en karavan av svarta Renault- och Citroenlimousiner och tre bussar fulla med journalister.
Vädret denna dag är ostadigt med omväxlande skurar och solsken och hård vind. Sarkozy träder fram på terrassen till ”Maison de Sancerre”, där traktens vinodlare har sitt högkvarter.
Vinodlarförbundets ordförande hälsar Sarkozy välkommen och informerar lite om ortens lokala problem och vinodlarnas ständiga penningknipa. Därefter överlämnar han mikrofonen till den prominente gästen med orden: ”Om detta vill vi gärna höra er tala, herr president”.
”Herr president” – det låter som ett klavertramp, men ingen skrattar – knappast någon tycks lägga märke till den felaktiga titeln, eftersom Sarkozy uppträder som om han redan vore vald. I verkligheten är han en av tolv kandidater och en av tre favoriter i den kampanj, som kulminerar på söndag i en första valomgång.
Herr president är den titel som Sarkozy har jagat i sin livslånga Tour de France.

Klarspråk går hem

I Sancerre ignorerar han det missvisande tilltalet, och därefter demonstrerar han den taktik, som har gjort honom till favorit i nästan alla väljarundersökningar. Han vet mycket väl att Frankrikes vinbönder betraktar honom med misstro, eftersom han har deklarerat öppet att han inte dricker alkohol och förordar rigida trafikkontroller för att få bort alla alkoholpåverkade bilförare från vägarna. Sarkozy vet att han har det mesta emot sig i Sancerre, där ortens odlare tappar svalkande vittvin på smala, gracila flaskor.
Han säger: ”Tack för era ord, men bland dem finns det en fråga som ni inte ställer men säkert tänker: Hur blir det nu med trafikkontrollerna?”
Vinodlarna skrattar och knuffar varandra i sidan; Sarkozys inledande ord kommenteras bara med blickar. ”Jag skall säga er sanningen”, säger Sarkozy, ”vilket ni skall tolka som mitt sätt att visa er respekt: Det kommer inte att bli fråga om några eftergifter över huvudtaget i samband med kontrollerna, vilket ni förmodligen ogillar. Men vi kommer att ha tusen färre dödade i trafiken, och mot detta finns inga argument som håller”.
Sarkozy fortsätter att tala i ytterligare tio-tolv minuter. Han presenterar en sammanfattning av sina viktigaste mål i valkampanjen. Men det, som får vinodlarna att applådera länge och varmt efter talet, är brutaliteten i hans sätt att bemöta motsägelser och tydligheten i hans sätt att krossa för högt ställda förväntningar. Här står en person, som tar väljarna på allvar och som bemöter dem som vuxna människor, inte som ovetande småbarn som måste skonas från allt svårt och tungt.
Sarkozy kan inte undgå att märka att bönderna gillar hans uppriktiga stil.

Går till attack

Valmöten som det i Sancerre har upprepats runt om i landet de senaste veckorna. Sarkozy har besökt fabriker, verkstäder, handelskammare och företagarföreningar. Småföretagare som kräver subventioner får kalla handen, arbetslösa som klagar över sin situation uppmanas söka jobb, och när åhörare avbryter honom och kallar honom för diktator kallar han dem för förklädda extremister. Valkampanj med Sarkozy är en enda lång anfallsoperation.
Hans talskrivare och han har uppfunnit en ny form för kommunikation med allmänheten. Långt före kandidaturen till presidentämbetet använde sig Sarkozy av en öppenhet, som tyska politiker aldrig ens skulle våga tänka på. Syftet är inte att eliminera stridsfrågor, det är snarare så att han själv lyfter fram dem. Han avfärdar inte kritik utan kräver den snarare, och han försöker inte tona ned problemen, utan målar dem snarare i mycket starka färger. Han säger: ”Jag tänker inte ljuga för er. Ni har redan serverats alldeles för många lögner”.
Strategin verkar fungera.
Efter Sarkozys framträdande i Sancerre omringas vinodlarnas ledare av journalisterna från Paris. Vinordföranden fyller vitt vin i glasen och poängterar många gånger om att det är fel att blanda vin och trafikdöda i samma skål. ”Men jag måste dock säga att jag gillar en sådan som Sarkozy, som kallar svart för svart och vitt för vitt. Det är det enda viktiga”, säger vinodlarnas ledare.

Hyllar vänsterns hjältar

Sarkozy är en mycket skicklig svart- och vitmålare. Det faktum att han i årets valkampanj också målar i förvirrande gråtoner och blandar ihop höger och vänster förvirrar hans rivaler. När han i mitten av januari anmälde sin kandidatur i en ”kröningsmässa”, som lästes upp för tiotusentals anhängare, angav han tonen för hela valkampanjen. Sarkozy målade en detaljerad bild av ”det Frankrike som jag vill bygga” varvid han urskillningslöst lutade sig mot både högerns och vänsterns ideal och idoler, däribland historiska arbetarledare som Jean Jaurès och Léon Blum. Det var ett upprörande tal, som säkert kommer att sysselsätta mången samhällsforskare och statsvetare framöver.
Laurent Joffrin, chefredaktör på vänstertidningen Libération, tillskrev Sarkozy en ”retorisk mästaruppvisning”. Han skrev: ”Denne man är bevisligen farlig, framför allt för vänstern”.
Frankrikes socialister började skicka ut argsinta pressmeddelanden utan att riktigt veta vad de skulle protestera emot. Hur skulle de kunna klaga på att Sarkozy höjde deras egna ideal till skyarna eller på att han placerade arbetarrörelsen bland den franska historiens stoltaste höjdpunkter?

Arrogant viktigpetter

Man skulle kunna kalla Sarkozy för en spelare, men beskrivningen stämmer inte riktigt. Han citerar inte Jaurès utan att ha läst honom ordentligt. När Sarkozy hänvisar till Léon Blum eller motståndsrörelsen, till Albert Camus eller Emile Zola, eller revolutionärerna 1789 kan man vara helt säker på att han kan allt om deras liv och verk.
Samtidigt ser han sig själv som en del av landets lysande historia och som en av dem som formar tiden, vilket kanske är hans största problem. I opinionsmätning efter opinionsmätning avslöjas att en majoritet av de tillfrågade anser att Sarkozy som person är lite oroväckande för att inte säga skrämmande. Den kortvuxne Sarkozy betraktas av många som en viktigpetter, en uppkomling som är berusad av sina egna ambitioner och som är beredd att gå över lik för att nå sitt mål.
Vid 22 års ålder valdes han in i kommunstyrelsen i Neuilly-sur-Seine, och vid 28 år blev han borgmästare. 33 år gammal blev han ledamot i nationalförsamlingen och vid 38 blev han budgetminister och talesman i Balladurs regering. Därefter samlade han dussintals titlar – kommunikationsminister, inrikesminister, finansminister – inom både parti och förvaltning. Han var toppkandidat i EU-valen, och sedan juli i fjol finns han som vaxfigur i Musée Grévin, som är Madame Tussauds filial i Paris. Han är bara 52 år.

Invandrarson

Hans motståndare slåss mestadels inte mot honom utan mot den karikatyr som de har gjort av honom. De bemöter inte hans argument utan gör sig löjliga över hans kroppsspråk - huvudets ryckiga rörelser och axlarnas oroliga ryckningar – ofrivilliga rörelser som han av allt att döma försöker arbeta bort.
Faktum är att han i sina dåliga stunder påminner lite om en person i en maffiafilm. I sin välfönade frisyr, sina Ray-Banglasögon och sin stora slipsknut är han exakt typen för en advokat inom maffian.
I sina goda stunder, och de har varit många, många fler, umgås han okonstlat med väljarna och för en direkt och äkta dialog med dem, vilket förstärker intrycket av att han är och känner sig som deras like. Det gäller även för hans umgänge med invandrare trots att han har fått hård kritik just när det gäller invandringspolitiken.
Inget angrepp är emellertid så absurt som påståendet att Sarkozy skulle vara en förklädd rasist. Hans egen bakgrund, om inte annat, gör detta omöjligt.
Hans far är ungrare och hans mor kommer från en judisk familj. Själv kallar han sig för ”en liten fransman med blandat blod”, ett invandrarbarn av första generationen. Han föddes i Paris sju år efter faderns ankomst till Frankrike; han fick ett katolskt dop, och efter föräldrarnas skilsmässa växte han upp i sin morfars judiska hem.

Drastiskt ordval

Påståenden om att han skulle vara rasist grundar sig på hans förslag att invandringspolitiken skall skärpas. Faktum är att Sarkozy 2003 tilldelades Simon Wiesenthal Centers pris för sitt engagemang mot rasism.
När det gäller invandringen vill han begränsa rätten till familjeåterförening och avvisa utlänningar, som saknar identitetshandlingar. Han kräver också att nykomlingar skall respektera Frankrike och dess värderingar, att de lär sig franska och lär sig att tycka om land, folk och kultur. Ingenting av detta förefaller särskilt drastiskt i dagens Europa, men i dessa frågor hänger mycket på själva ordvalet.
Sarkozy är varken lågmäld eller avvaktande, utan han söker alltid en klatschig formel eller en brännpunkt. Därför uttrycker han sig exempelvis så här: ”Den som anser att kvinnor inte har några rättigheter eller att det är en kulturell rättighet att slakta får hemma i badrummet är inte välkommen i vårt land”.
Den som påpekar för Sarkozy att liknande uttalanden mycket väl kan komma från högerextremisten Jean-Marie Le Pen får svaret att han, Sarkozy, verkligen inte tänker utesluta förnuftiga argument bara därför att de ibland används av fel personer.
Journalister, som beskyller Sarkozy för att fiska röster hos extremhögern, möts av Sarkozys motfråga: ”Och ni då? Tittar inte också högerextremister på era TV-program, och läser de inte era tidningar?”.

Bort med det invanda

I det stora hela är striden om ord och invandringspolitik bara en skenskådeplats. Frankrike har långt större problem. Den ekonomiska strukturen är föråldrad och välfärdsstatens organisation vacklar. Utgiftsbördan är enorm.
Sarkozy talar om en uppbrottstid. Han vill ”bryta” det dödläge som har rått under företrädarens sista år vid makten.
Oavsett om det handlar om EU, utvecklingspolitik eller invandring för Sarkozy alltid in nya argument och idéer i debatten om hur Frankrike skall moderniseras. Han försöker ge den konservativa mittfåran större utrymme, modernisera högern och beröva vänstern dess opinionsbildningsmonopol. Han lägger beslag på vänsterns frågor och talar om saker som man länge inte fick tala om.
Allt detta gör Sarkozy med synbar iver och lust.
Arbete är kärnan i Sarkozys politik. Han talar om ett Frankrike ”som stiger upp tidigt och arbetar hårt”, han agiterar emot 35-timmarsveckan, emot pension vid 60 års ålder och han vill undanta timanställning från bestämmelserna om minimilön. Övertid skall skattebefrias om Sarkozy får som han vill. Byråkratin skall bantas ned, arvskatten skall avskaffas och arbetsförmedlingen skall omorganiseras. Sarkozy talar om blod, svett och tårar.
Sarkozy är beredd, men frågan är om det franska folket är berett att acceptera honom. För Sarkozy handlar det nu om seger eller nederlag i hans livslånga Tour de France.
ULLRICH FICHTNER
Paris
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel