Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MORITZ GATHMANN och UWE KLUSSMANN
Moskva
Strax intill dörren in till redaktionen står ett vitrinskåp,
där Moskvatidningen Novaja Gazeta ställer ut ett antal
”troféer”: mobiltelefonen som Rysslands f d första
dam, Raisa Gorbatjova, skänkte till tidningen för 15
år sedan, några utmärkelser och urkunder.
Där finns också granatsplitter, som har opererats ut
ur reportrar efter uppdrag i krigszoner, samt den dator som den
hyllade journalisten Anna Politkovskaja använde när
hon skrev sina artiklar. Den översta hyllan i vitrinskåpet
är reserverad för fotografier på anställda
som har fallit offer för lejda mördare: Politkovskaja,
Jurij Sjtjekotsjitjin och Igor Domnikov.
Nu görs plats för ytterligare två fotografier.
För närvarande hänger de på väggen under
en svart sorgslöja: det är ett fotografi av den 34-årige
advokaten Stanislav Markelov, som företrädde Novaja
Gazeta i ett antal rättsliga processer, och ett av Anastasija
Baburova, 25 år, som skrev reportage för tidningen
om framför allt ryska fascister. Sedan hon dödades jublar
nynazister på internet över hennes våldsamma
död och uppmanar varandra att fortsätta jaga journalister.
På ett litet bord i redaktionen ligger en hög kondoleansbrev,
däribland ett från den franske utrikesministern Bernard
Kouchner. Den ryska statsledningen har däremot inte reagerat
alls på dödsskjutningarna för en tid sedan.
En maskerad mördare attackerade Markelov och Baburova
19 januari på öppen gata. Det var en regelrätt
avrättning mitt i Moskva i ett kvarter nära Kreml med
palats och gamla köpmanshus. Dagstidningen Izvestija, som
står regeringen nära, försökte genast lägga
skulden på länderna i väst.
Men i väst djupnar tvivlen på om president Dimitrij
Medvedev och premiärminister Vladimir Putin tycker att begrepp
som rättsstat och yttrandefrihet är värda att försvara.
I Ryssland, som är medlem i Europarådet, råder
förhållanden som påminner mer om förhållandena
i Mexiko och Pakistan än om förhållandena i resten
av Europa.
Bortsett från stater som Irak, där det emellanåt
råder inbördeskrigsliknande kaos, finns det inget farligare
land för journalister än Ryssland. Ingen av landets
14 000 tidningsredaktioner har fler offer att sörja än
Novaja Gazetas.
Tidningen avslöjar korruptionen och kriminella organisationers
notoriska infiltrering i rättsapparaten. Tidningens reportrar
lyfter fram brotten mot de mänskliga rättigheterna i
Kaukasus och den växande främlingsfientligheten.
Någonstans i kretsen runt militärer, hemliga agenter,
högerextremister eller byråkrater, vars makt och privilegier
hotas av tidningens avslöjanden, finns förmodligen den
eller de som beordrade dubbelmordet på Markelov och Baburova.
60 journalister arbetar för Novaja Gazeta, som finansieras
av Michail Gorbatjov och affärsmannen Alexander Lebedev.
Den som gör ett reportage om ett ”hett” ämne
vet att han eller hon riskerar livet. Därför har Lebedev
krävt att den ryska säkerhetstjänstens ska utrusta
tidningens anställda med vapen så att de kan försvara
sig.
”När jag kommer hem på kvällen och ser okända
män på min gata blir jag mycket rädd”, berättar
redaktören Jelena Kostjusjenko, som liksom sin mördade
kollega kommer från landsbygden.
Ryssland är inte Kina och absolut inte Nordkorea. Runt om
i landet finns en mängd modiga tidningsredaktioner och radiokanaler,
som utmanar politiker och affärsmän. Glasnoststiftelsen
i Moskva registrerade förra året 1 450 fall där
journalister hade misshandlats eller hotats, redaktioner hade
blivit genomsökta och fotografier hade beslagtagits. Fem
reportrar dödades, och två försvann.
Jelena Kostjusjenko skriver om gästarbetare och flyktingar.
För närvarade kämpar hon för att den eller
de som låg bakom attentatet mot journalisten Michail
Beketov ska sättas fast. Advokaten Markelov företrädde
bl a Beketovs anhöriga.
Beketov, som var drygt 50 år gammal, häcklade i
sin roll som chefredaktör för en lokaltidning i Moskvaförorten
Chimki korruptionen i den lokala förvaltningen. Han blev
ledare för en rörelse, som protesterade mot en planerad
motorväg mellan Moskva och St. Petersburg. I planen ingår
att en tre kilometer bred gata ska huggas ned i skogen i Chimki.
Företag står redan i kö för att etablera
inköpscentra, bensinstationer och kasinon i Chimki, trakten
skulle kunna bli en guldgruva. ”På grund av Beketovs
proteströrelse hänger det sedan ett år tillbaka
massor av pengar i luften som inte hamnar i byråkraternas
fickor”, påpekar den lokala miljöstyrelsens chef.
”Detta irriterar många inflytelserika personer”,
tillägger han.
Obekanta attentatsmän dödade Beketovs hund och stack
hans bil i brand. En novembermorgon hittade grannar Beketov halvt
ihjälslagen utanför hans hus. Än idag kämpar
läkarna för att rädda hans liv. Man har amputerat
ett av hans ben och flera fingrar.
Jelena Kostjusjenko och hennes kolleger vid andra Moskvatidningar
har envisats med att inte släppa fallet, vilket till slut
ledde till att riksåklagaren tog upp fallet. ”En delseger,
men inte mer”, säger journalisten.
I rummet intill Kostjusjenko sitter hennes kollega Jelena Milasjina
bakom ett berg av faktaunderlag. Hennes f d chef, Igor Domnikov,
researchledare för speciella projekt, slogs ned med en hammare
i maj 2000 utanför sin bostad i Moskvas utkant. Mördarna
hörde till en ökänd maffiagrupp, och i förhör
avslöjade de namnen på sina uppdragsgivare, däribland
den dåvarande viceguvernören i den centralryska provinsen
Lipezk.
Domnikov hade avslöjat att denne statstjänare spekulerade
i aktier med offentliga medel och att han hade finansierat renoveringen
av sin bostad med skattebetalarnas pengar. Dessutom hade han total
kontroll över vissa marknader.
Men viceguvernören kallades till förhör bara som
vittne, inte som misstänkt. Han lyckades inbilla domstolen
att han hade anlitat maffian för att den skulle hjälpa
honom att ”komma till tals” med journalisten.
Maffiagruppens brutalitet var emellertid välkänd. Den
hade 23 människoliv på sitt samvete och hade för
vana att skära öron och fingrar av sina offer.
Sedan dess har den dåvarande viceguvernören blivit
en små-oligark och ägare till den största köttproducenten
i Lipezk.
Den mördade advokaten Markelov arbetade tillsammans med
Milasjina för att ändå sätta fast den f d
viceguvernören och sätta honom bakom lås och bom.
”Vår regering skulle kunna uträtta så mycket,
men i stället för att skydda medborgarna ägnar
sig rättsväsen, polis, parlament, statskontrollerade
medier åt att skydda förbrytare och den korrumperade
statsmakten”, klagar Milasjina.
Detta var något som människorättsaktivisten och
advokaten Markelov inte kunde acceptera. 2006 grundade han ”Institutet
för rättvisans överhöghet” för att
lyfta fram oegentligheter i offentlighetens ljus. Via honom fick
tyskarna reda på en hemlig förordning av den dåvarande
ryske inrikesministern, Boris Gryslov, som gav polisen rätt
att inrätta interneringsläger. Gryslov är idag
talman i den ryska duman.
Markelov informerade även tidskriften Der Spiegel om sina
anmälningar till människorättsdomstolen i Strasbourg
och beklagade att de europeiska domarna inte kunde utfärda
häktningsorder i Ryssland. ”Mördarna finns mitt
ibland oss”, sade han då.
I en demonstration mot ”den politiska terrorn”, som
bara lockade ett fåtal oppositionella deltagare, utropade
Markelov kort tid före sin död: ”Jag är trött
på att hitta mina vänner i statistiken över brottsoffer.
Vi behöver skydd mot maffian och säkerhetstjänster,
som ofta går de kriminellas ärenden”.
I Markelovs tidigare arbetsrum lyser en svag glödlampa
över skrivbordet. Bredvid en gammal datorskärm ligger
underlag till en rättsprocess, som på sin tid gjorde
Markelov berömd. Han var då 26 år gammal. Processen
skaffade honom emellertid också många oförsonliga
fiender, vilket kan ha haft betydelse i mordet på honom.
I mars 2000 torterades och mördades den 18-åriga tjetjenskan
Elsa Kungajeva av den ryske arméofficeren Jurij Budanov.
På grund av att fallet väckte stor, allmän upprördhet
dömdes Budanov av en militärdomstol till tio års
fängelse. 15 januari i år släpptes han före
strafftidens slut mot Markelovs invändning. Markelov var
den enda ryssen bland de advokater, som företrädde tjetjenskan.
Budanov och andra hårdföra ryska officerare hatade
honom förstås.
Vijateslav Ismailov, som är Novaja Gazetas stjärnreporter,
följer ett annat spår, som också leder till Tjetjenien.
Ismailov känner regionen väl, han är f d militär
och ledde i Tjetjenienkriget en rysk bataljon, vars specialitet
var att frita kidnappade personer.
Det var avslöjandet från en fånge, som gjorde
att Ismailov upptäckte att Tjetjeniens ledare, Ramsan Kadyrov,
hatade reportern Baburova och advokaten Markelov. Ismailov offentliggjorde
en intervju med en tjetjen, som Kadyrov hade hållit fängslad
och misshandlat i en bergsby. Markelov var den misshandlade tjetjenens
juridiska ombud.
Despoten Kadyrov gav för några veckor sedan Markelov
en postum medalj som tack för hans ”insatser för
den tjetjenska republiken”. Tjetjenienexperter tolkar Kadyrovs
medalj som en avledningsmanöver. ”För Kadyrovs
folk är uppdragsmord på politiska motståndare
rutin”, säger en överste i den ryska säkerhetstjänsten.
Markelov är död, reportern Ismailov har dragit Kadyrov
inför rätta, men någon dom lär det inte bli.
Ismailov drabbades nyligen av en stroke. Han är en liten
man med pigga ögon och ett stort hjärta för alla
offer för våld och förtryck. Han har en dotter
och två barnbarn. ”Trots detta kommer jag att fortsätta
att avslöja sanningen”, säger han. ”Rädd
blir jag först i livets sista sekund, när jag ser min
mördare i ögonen”.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
