Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MATTHIAS SCHEPP
Moskva
I de superrikas kontor finns inte mycket som antyder att den ryska
ekonomins språng in i modern tid planerades här. Tunga
möbler av mörkt träslag dominerar rummet. I vitrinskåpen
står rader av gamla pärmar. Vladimir Jevtusjenkov ska
i detta kontor försöka minska det jättelika Rysslands
beroende av råmaterialexport. I utkanten av Moskva har hans
dotterbolag, Sitronics, därför etablerat en högmodern
halvledarfabrik.
”Sitronics är det sista jag skulle släppa ifrån
mig”, säger Jevtusjenkov. Hans företag ska minsann
inte bli ett varnande förebud i den ryska ekonomin. Efter
tio euforiska år med minst sju procents tillväxt hotar
plötslig djupdykning.
Sju miljarder euro i skuld
Oligarken Jevtusjenkov har i dagarna skrivit om sina skulder och
kommit över ett lån från den statliga utvecklingsbanken
på 182 miljoner euro. Därtill har företaget ett
lån hos Dresdner Bank, vilket för ögonblicket
är Jevtusjenkovs minsta bekymmer.
På en telefonkonferens som han arrangerade för en tid
sedan deltog tre gånger fler investerare än vad som
var vanligt före finanskrisen, och alla uttryckte oro för
sina investeringar i Jevtusjenkovs holdingbolag, som inkluderar
en brokig samling bygg- och telekomföretag och till och med
barnkonfektion och som har skulder på upp emot sju miljarder
euro.
Det är inte bara Jevtusjenkov som står under hård
press utan en hel grupp ryska storföretagare, vars enorma
tillgångar har skapat rubriker också i utlandet, inte
minst på grund av spektakulära expansionsplaner, som
även Jevtusjenkov har givit prov på. För två
år sedan försökte han köpa en andel i Deutsche
Telekom.
Spektakulära placeringar
De ryska oligarkernas penningplaceringar har alltid väckt
uppmärksamhet. Bankiren och konstsamlaren Pjotr Awen utrustade
till exempel sin villa i England med ett skyddsrum mot kärnvapen.
Finansmannen Suleiman Kerimov, som uppges vara intresserad av
att köpa in sig i Deutsche Bank, kraschade i Nizza 2006 med
sin Ferrari Enzo, en dyr, extrautrustad bil i begränsad upplaga.
På passagerarplatsen satt en vacker programledare i tv från
Moskva – hon var gift, men inte med Kerimov.
Roman Abramovitj, som konkurrerar med arabiska prinsar om att
äga världens största lyxyacht, har hittills investerat
fantastiska 600 miljoner euro i den engelska fotbollsklubben Chelsea.
Den penningsumman skulle räcka för att köpa hela
det tyska handelsbolaget Arcandor.
Samvetslösa och seriösa oligarker
Utsvävande personer som ovan nämnda oligarker fungerade
som motorn i privatiseringen av det ryska näringslivet efter
kommunismens fall. De samvetslösa företagarna pressade
ut sista droppen ur de otympliga statliga bolagen, medan de seriösa
i stället sanerade dem.
Det var de seriösa som importerade kompetent företagsledning
och modern teknik till Ryssland. Förutom energijätten
Gazprom är det oligarkerna som på senare år har
gått i spetsen för de ryska företagens expansion
i väst.
Men i kölvattnet på den globala ekonomiska krisen har
de 25 rikaste ryssarna förlorat nästan 180 miljarder
euro, enligt finanstidningen Forbes.
Abramovitj, som har placerat merparten av sina pengar i Evraz-Holding,
förlorade på sex månader oerhört mycket
pengar på Londonbörsen: Evraz störtade från
28 miljarder till bara 3,2 miljarder euro. Stålkungen Alexej
Mordasjov, som är delägare i det tyska reseföretaget
TUI, förlorade omkring 18 miljarder euro.
Ryska storföretagare och banker har skulder på omkring
360 miljarder euro. Det är nästan lika mycket som den
ryska staten, som alltjämt förfogar över den tredje
största guld- och valutareserven i hela världen trots
stödköp av den allt svagare rubeln och dyra räddningspaket
till finansinstitutioner och företag, som har kommit på
obestånd.
Omvända världen
Detta är oligarkernas höst: de har blivit beroende av
regeringens hjälp. Yachtälskaren Abramovitj får
motsvarande 1,4 miljarder euro i lån. Jevtusjenkov har Kreml
i sikte från sitt fönster på tredje våningen
i en praktbyggnad från Stalins tid. ”Jag vore en dålig
företagsledare om jag inte vårdade relationerna med
vår regering”, säger han. ”Detsamma görs
i Amerika och Europa. Om de miljarder, som den tyska regeringen
satsar på att rädda en enda bank, kan jag bara drömma”,
fortsätter han.
Jevtusjenkov förhandlar med staten om försäljning
av en del i telekomföretaget Svjasinvest. Försäljning
skulle ge pengar till skuldbetalning och nya investeringar.
Bankiren Awen flög för en tid sedan tillsammans med
premiärminister Vladimir Putin till Sibirien, och några
dagar senare godkände regeringen hans ansökan om ett
lån på en halv miljard euro.
Detta är omvända världen jämfört med
på 1990-talet, när oligarkerna med hjälp av sina
pengar säkrade Boris Jeltsins omval, och finansmannen Boris
Berezovskij några år senare såg till att hans
protegé Vladimir Putin fick efterträda Jeltsin.
Nu är det inte längre oligarkerna som stöder herrarna
i Kreml, utan Kreml som stöder oligarkerna.
Metallindustrins juvel räddades
Politikerna bestämmer vem som får delta i spelet om
miljarderna och vem som ska försvinna. Gårdagens kungamakare
är dagens supplikanter.
Den förut allra rikaste av oligarkerna, aluminiumkungen Oleg
Deripaska, vars tillgångar före finanskrisen värderades
till 23 miljarder euro, skulle ha gått i konkurs om inte
staten hade beviljat 3,5 miljarder euro i kredit.
Under boomåren köpte Deripaska så många
företag och fabriker att hans holdingbolag, Vasel, idag kontrollerar
bilföretag och försäkringsbolag samt banker och
flygplanstillverkare. Han äger fabriker från Nigeria
till Tadzjikistan.
Det enda som växte snabba än antalet anställda
i Deripaskas företag (300 000 på sensommaren 2008)
var skulderna. Bara i dotterbolaget Rusal har skuldbördan
blivit fem gånger större sedan 2004 samtidigt som vinsten
bara har ökat med två och en halv gång.
Deripaska har uppenbarligen fört hela sitt imperium till
ruinens brant.
När magnaten i april förra året köpte 25
procent i världens största nickelproducent, Norilsk
Nickel, pantsatte han sina aktier som garanti hos ett konsortium
bestående av elva internationella storbanker. Under finanskrisen
dök kursen i botten, och bankerna krävde nya säkerheter.
För att hindra utländska penninginstitut från
att köpa in sig i Norilsk Nickel, en juvel i den ryska metallindustri,
lånade Kreml pengar till Deripaska i utbyte mot att regeringen
nu har en representant i styrelsen.
Många fackligt aktiva befarar att staten är på
väg att bli en superoligark, som sakta men säkert kommer
att göra 1990-talets privatiseringar ogjorda.
Företag förstatligas
På den tiden stöttade oligarkerna Jeltsins regering
med stora belopp i utbyte mot industriella godbitar och ministerposter.
Nu är det Kreml som regisserar pjäsen.
Olje- och naturgasindustrin hade till stor del återgått
i statlig ägo redan före krisen. I somras bildade Putin
av ett statligt vapenexportföretag ett holdingbolag med sammanlagt
423 företag. Direktör är Sergej Tsjemessov, en
kamrat från Putins tid som KGB-agent i Östtyskland.
Oligarken Jevtusjenkov tror ändå att Kreml kommer att
privatisera företagen igen lite senare. ”Vår stackars
premiärminister måste göra om allt igen. Alla
vet att byråkrater är dåliga företagsledare”,
säger Jevtusjenkov.
Men i Rysslands politiska ledning rasar en kamp mellan liberala
marknadsekonomer, med finansminister Alexej Kudrin i spetsen,
och anhängare till statligt styrd ekonomi, anförda av
vice premiärminister Igor Setjin. Utgången av striden
är lika osäker som frågan när de för
Ryssland så viktiga gas- och oljepriserna stiger igen.
Skrotade expansionsplaner
Säkert är emellertid att det ryska näringslivets
utvidgning i utlandet har stagnerat. Deripaska tvingades för
en tid sedan sälja sina innehav i den tyska byggkoncernen
Hochtief och i kanadensiska Magna, som tillverkar bildelar, med
förlust.
Stålkungen Alexej Mordasjov köpte visserligen så
sent som i november det amerikanska PBS Coals, men han meddelade
samtidigt att han hade slopat planerna på miljardinvesteringar.
Mordasjov har blivit USAs fjärde största stålproducent,
men samtidigt har han beordrat förkortad arbetstid i fabrikerna
i nordryska Tsjerepovez och amerikanska Dearborn.
Mordasjovs största konkurrent, stålkungen Vladimir
Lissin, avbröt i sista minuten köpet av amerikanska
John Maneely för 3,5 miljarder dollar. Kursen på hans
företag hade på fyra månader sjunkit med 90 procent.
Köpplanerna hade plötsligt pressat ned värdet på
alla hans övriga tillgångar.
Lågkonjunktur gynnar miljön
Lissinimperiets hjärta ligger i Lipezk, en stad 40 mil söder
om Moskva. Den grundades av Peter den store, som göt kanoner
av järn där till sin krigsflotta. Lipezk är känt
i hela Ryssland på grund av en speciell legend: Hitlers
flygvapen skonade staden, därför att tyska flygofficerare
hade flickvänner där. Under Weimarrepubliken, när
den tyska krigsmakten samarbetade med Röda armén,
utbildades nämligen tyska officerare i Lipezk.
Vladimir Lissins stålverk, NLMK, ligger nära floden,
som delar staden i två halvor. I den väldiga anläggningen
arbetar 34 000 människor. På sommaren skymtar verkets
masugnar bakom björkdungarnas lövverk. Stadens gator
har kvar sovjettidens namn som ”Energiarbetarnas allé”
eller ”Valsverksarbetargatan”. Enda skillnaden är
att luften är mycket renare nu tack vare moderna filter.
För ögonblicket är nivån på de skadliga
utsläppen jämförelsevis låg. Finanskrisen
är bra för miljön: tre av fem masugnar står
stilla tills vidare.
I valsverket med sin tusen meter långa hall övervakar
skiftledaren Sergej Masur beredningen av glödheta stålstycken
på flera ton. Före krisen producerade anläggningen
nästan fem gånger så mycket som nu.
Alla är beroende av varandra
Inom två månader minskade efterfrågan på
råjärn med 40 procent och på stål med 60
procent hos NLMK. Oleg Deripaska och hans bilföretag, GAS,
kan till exempel inte längre betala räkningarna för
beställt stål, vilket fick Lissin att stoppa leveranserna.
Samma sak händer i tusentals företag runt om i Ryssland.
De flesta oberoende experter har minskat tillväxtprognoserna
för 2009 från sju till tre procent. ”I bästa
fall”, tillfogar många för säkerhets skull.
Den ryska regeringen har höjt importtullarna på bilar
för att i någon mån skydda den inhemska biltillverkningen.
Tullhöjningen ledde till våldsamma protester i en del
ryska städer.
Människor som fabriksarbetaren Sergej Masur i Lipezk, som
sedan några år har ansett sig tillhöra en växande
medelklass, befarar att den årliga semesterresan till Turkiet
eller Egypten snart är ett minne blott. Enda hoppet är
att lågkonjunkturen inte blir för långvarig.
Av Masur och hans kolleger i NLMK köper även Volkswagen
en del av stålet till sina bilar. Stålverkets maskiner
kommer från Japan, Italien, Amerika och framför allt
Tyskland. Senaste året har oligarken Lissin köpt produkter
i Tyskland för mer än 200 miljoner euro.
Om det går illa för honom och hans stålverk i
Lipezk och ryssarna köper färre bilar får det
konsekvenser även i Tyskland. 70 000 tyska jobb är beroende
av exporten till Ryssland.
Potatis, en klassiker
De nära handelsförbindelserna mellan Ryssland och Tyskland
märks också i en liten by som Popovka, som ligger halvvägs
mellan Lipezk och Moskva. Här har Moskvamagnaten Alexander
Lebedev investerat i tyska jordbruksmaskiner. ”Här bygger
vi den största potatisförpackningsanläggningen
i hela Europa”, berättar Lebedev. Han har investerat
40 miljarder euro, och ytterligare 40 miljarder kommer senare.
Lebedevs företag symboliserar riskerna men också möjligheterna,
som följer med krisen. Han måste å ena sidan
betala tillbaka lånen i utländsk valuta, som blir allt
dyrare på grund av rubelns fallande kurs. Det beskedliga
välståndet i byn, som avspeglas i västerländska
bilmodeller, parabolantenner och nya hus, står på
spel. Å andra sidan har Lebedev satsat på en säker
tillväxtmarknad.
”Just nu i krisen behöver vi idéer som ger vinster
i morgon”, betonar han.
Och har inte jordbruksministern sagt att Ryssland inte bara är
en supermakt på råvaruområdet utan också
en blivande världsmakt inom jordbruksindustrin? På
tsarens tid var Ryssland världens största exportör
av vete. Men efter jordbrukets kollektivisering tvingades Sovjetunionen
till slut köpa spannmål av väst.
Lebedev har i Popovka, en liten stad med 1 600 invånare,
köpt den gamla Maxim Gorkijkolchosen och där tiofaldigat
potatisproduktionen jämfört med de sista sovjetåren.
Nu när så många nya, trendiga branscher har blivit
olönsamma är det lika bra att satsa på en klassiker,
resonerar Lebedev.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
