Tempus 2007 v 07

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06

Klarsyn resulterade i ett nytt avtal med Nordkorea

Både George Bush och Kim Jong Il behövde ett genombrott. Det återstår att se om de lyckas föra uppgörelsen i hamn så att alla parter blir nöjda.

Det är svårt att tänka sig att George Bush och Kim Jong Il för ett år sedan skulle ha gått med på den uppgörelse, som de nu har godkänt.
Avtalet, som offentliggjordes i tisdags, betyder att Nordkoreas atomanläggningar stoppas och på sikt monteras ned som ett led i en överenskommelse, som den amerikanska administrationen tidigare har ansett vara överdrivet generös mot en diktatur av Nordkoreas slag – speciellt som regimen där ännu inte har sagt om och när den tänker lämna ifrån sig sina kärnvapen.
Men världen har förändrats de senaste månaderna för både Bush och Kim, två ledare som tydligt har klargjort att de avskyr varandra. Båda dras med mycket besvärliga problem, och båda behövde något slags genombrott.

Ett ideologiskt krig

För Bush, som är djupt insnärjd i Irak och vars auktoritet undergrävdes i de amerikanska mellanårsvalen i höstas, var det helt enkelt omöjligt att missa chansen att med fredliga medel avväpna ett land, som för bara fyra månader sedan sprängde en atombomb.
Risken för att Irak, Afghanistan och Nordkorea skulle vara farligare platser alla tre när Bush lämnar sin post än när han tillträdde måste undvikas.
Uppgörelsen kritiseras dock från både vänster och höger som för vag och för sen.
Bushs administration har i flera år paralyserats av ett ideologiskt krig mellan dem, som ville krossa Nordkorea, och dem, som ansåg att det bästa vore att försöka bryta dess isolering. Genom att acceptera veckans uppgörelse sluter Bush upp bakom dem som förespråkar engagemang, bl a hans utrikesminister, Condoleezza Rice, och den amerikanske chefsförhandlaren, Christopher Hill.
Bush gick med på avtalet i hopp om att han inom några månader kommer att kunna deklarera att Nordkorea inte längre kan producera bränsle till nya kärnvapen även om det ännu inte har överlämnat sin befintliga arsenal.

Alla såg rött

För Kim Jong Il visade sig den kärnladdade explosion, som han detonerade i bergen nära gränsen till Kina i oktober, ha varit ett strategiskt misstag. Kineserna, som i sex decennier har skyddat Kims familjedynasti, svarade med att stoppa sin militära hjälp och att hjälpa Washington att spåra de banker, som finansierar den nordkoreanska ledningens lyxiga livsstil.
”Som politisk manifestation var provsprängningen ett misstag i allas ögon”, säger Robert Galluci, som var president Clintons chefsförhandlare i 1994 års avtal med Nordkorea, ett avtal som bröts för fyra år sedan. ”Den fick både Bush och kineserna att se rött”.
Galluci och andra kärnvapenexperter är eniga om att de svåraste förhandlingarna med världens mest isolerade, ofta paranoida regering återstår.

Kims trumfkort fungerade

Under det kommande året skall Nordkorea inte bara göra sina kärnreaktorer och upparbetningsanläggningar obrukbara, utan det skall också guida internationella vapeninspektörer till kärnvapenarsenalen och ett misstänkt andra kärnvapenprogram. För att nå fram till nästa fas i uppgörelsen, den fas som innebär verklig ”avväpning”, måste Nordkorea övertalas att lämna ifrån sig landets kronjuveler: vapnen som fick världen att ta regimen på allvar.
Innan den amerikanska administrationen tar itu med Kim i Pyongyang måste den också konfrontera de många kritikerna på hemmaplan. När Vita huset i början av veckan berömde sig av att ha tagit ”det första steget” attackerades det av en rad konservativa, som beskyllde administrationen för att ha givit vika för ett land, som enligt Bush tillhör ”de onda axelmakterna”, och för att ha upprepat vissa nyckelelement i Clintons uppgörelse med Nordkorea.
Samtidigt kom det kritik från veteraner i Clintons regering, som påstod att tisdagens uppgörelse hade funnits inom räckhåll flera år och ett halvdussin vapen tidigare, om Bush bara hade varit beredd att förhandla med Nordkorea i stället för att koncentrera sig på att störta regimen där.

Kinas attityd var avgörande

Faktum är att en del inslag i den nya uppgörelsen påminner mycket om Clintons avtal, som kallades för ”Avtalade Ramverket. Nordkorea går även i det nya avtalet med på att ”frysa” verksamheten i Yongbyon, som är landets största atomanläggning, och släppa in internationella inspektörer där. Det nya avtalet siktar också, liksom det förra, mot att Nordkorea på sikt skall ge upp allt radioaktivt material.
Men i två avseenden är det nya avtalet annorlunda: Nordkorea får inte den belöning som väst erbjuder – i det här fallet ungefär ett års förbrukning av olja och annan hjälp – förrän det har gjort utrustningen i Yongbyon ”obrukbar” och avslöjat var det förvarar bomber, kärnbränsle och andra faciliteter. Uppgörelsen är dessutom inte bara mellan Washington och Pyongyang utan den involverar även Peking, Moskva, Söul och Tokyo.
”Vi försöker bygga en rad olika relationer”, förklarade utrikesminister Rice, som underströk att uppgörelsen inte hade varit möjlig om inte hon och Bush hade lyckats vinna över kineserna på USAs sida. Bush har själv sagt att han tror att vändpunkten kom under hans samtal med Kinas president, Hu Jintao. Bush underströk då att ett kärnvapenladdat Nordkorea egentligen var ett större problem för Kina än för Amerika.

Kritik från höger och vänster

Vita huset var uppenbart förvånat över den skarpa kritiken från den politiska högern i USA. USAs förre FN-ambassadör, republikanen John Bolton, sade bl a att ”uppgörelsen undergräver resolutionen om sanktioner mot Nordkorea”, sanktioner som han själv drev igenom i FNs säkerhetsråd för fyra månader sedan.
Demokraterna slets mellan att antingen uppskatta Bushs kursändring eller kritisera överenskommelsen som ett avtal om ”mini-nedrustning”. ”Den ger intryck av att leda till snabb nedrustning, men i praktiken händer ingenting förrän under fas två”, säger Joel Wit, som var samordnare för 1994 års avtal.

Triumf inom räckhåll

Bushs administration räknar med att löftet om framtida belöningar till Nordkorea – olja, fredsavtal med Sydkorea och ett stopp för sanktionerna – skall förmå Kim Jong Il att avslöja var han gömmer vapen och kärnbränsle.
Bushs största oro nu är att Kim bara försöker vinna tid. Många experter misstänker att Kim hoppas att Amerika kommer att distraheras av nästa presidentval ungefär samtidigt som de första stora olje- och biståndsleveranserna är förbrukade.
Men det kan också hända att det hela slutar i en stor triumf för Bush, vilket han verkligen skulle behöva. För att få denna triumf har han av allt att döma skiftat kurs. När han fick frågan om Nordkorea 2004 svarade han: ”Jag anser inte att man bör erbjuda diktatorer och tyranner några tidsfrister”.
Nu verkar det som om han har dragit slutsatsen att USA ibland måste förhandla med diktatorer och hemska härskare, därför att alternativen – militärt våld, sanktioner och en oförutsägbar stat, som bygger upp en kärnvapenarsenal – är mycket värre.
DAVID E SANGER
Washington
© 2007 TEMPUS/The New York Times